Gun gick alltid till kyrkans möten
I Facebookgruppen ”Vittnesbörd om Jesus Kristus” kom ett inlägg från Leif Carlberg som handlade mycket om hans fru, Gun Carlberg. Leif skrev att han hoppades att hans berättelse kunde stärka någon. Bland kommentarerna till hans inlägg fanns det sedan flera medlemmar som tackade för det de fått läsa. Leif tillhör Eskilstuna gren och tjänar där som rådgivare i grenspresidentskapet. Han blev medlem i kyrkan i Västerås 1977. Vi återkommer med berättelsen om hur det gick till.
Under åttiotalet arbetade min hustru Gun med att städa i kyrkan. Det passade bra eftersom hon var hemma med barnen. En gång hade hon vår tvåårige Martin med sig i lokalen. Eftersom det var sommar och fint väder hade hon öppnat fönstren för att vädra lite. Gun stod i köket och diskade när hon fick en maning att gå in i rummet där vi hade våra sakramentsmöten. Hon ignorerade känslan eftersom hon inte såg någon anledning att följa den. Men maningen kom snabbt tillbaka och den här gången hörde hon en röst som sa: ”Gå in i sakramentsrummet. Spring!” Hon släppte disken och rusade in i rummet. Där fick hon se Martin som klättrat upp på fönsterbrädan till det öppna fönstret. Det var en bred sådan, eftersom det var tjocka väggar i huset. Hon fick precis tag i ena benet på honom innan han skulle ha ramlat ner på asfalten tre meter under fönstret. När hon dragit in honom satte hon sig på en stol och kramade om honom och var mycket tacksam för Guds hjälp och beskydd. Jag behöver väl inte tillägga att jag själv blev mycket tacksam när jag fick höra om vad som hänt.
Detta var inte den enda gången Gun fick höra Herrens röst tala med hörbara ord. Hon hörde den också när hon satt helt ensam i en buss. Chauffören hade gått ut för att röka och stängt dörren bakom sig. ”Du ska döpa dig”, hörde hon rösten säga. Till saken hörde att hon hade varit ”motspänstig” och ”slitit ut” flera missionärer. Inför att Gun och jag skulle gifta oss 1981 pratade jag med president Evert Perciwall som skulle viga oss. Han undrade om Gun var medlem i kyrkan. ”Nej”, svarade jag, ”men hon kommer att bli det.” Gun, som hade hört vad jag sa, tänkte för sig själv: ”Det ska vi bli två om. Det återstår att se.” Hon var inte alls så sugen på att bli medlem. Men jag hade känt genom Anden att hon skulle bli det. När Gun sedan hörde orden på bussen fylldes hon av enorm glädje, en glädje som hon aldrig hade känt förut. Hon ville berätta för någon om vad som hänt, men jag jobbade i en annan stad och det fanns inga mobiler på den tiden. När jag dagen efter ringde henne från telefonkiosken i Oskarshamn som vi hade många samtal ifrån berättade hon vad som hänt. Jag blev förstås överlycklig.
Vid dopet hörde Gun Herrens röst ytterligare en gång. Efter det att hon torkat sig och klätt om gick hon ut till de andra i församlingen som stod och sjöng psalmen ”Den himmelska elden”. Då hörde hon rösten som sa: ”Nu har du valt din väg.” Hon tittade på de andra och undrade om de också hade hört rösten. Men det hade de inte. Och så blev det, Gun hade valt sin kurs. Hon har aldrig tvivlat eller varit inaktiv. Det är väl på grund av henne och Herrens hjälp som våra söner gick på mission och nu har ämbeten i kyrkan. Detta trots att jag själv flera gånger tappade stilen och blev inaktiv. Men Gun gick alltid till kyrkans möten och hade pojkarna med sig. Tack och lov.