Julia och Simon i Rom
Sista kvällen i Rom var speciell för oss. Låt mig berätta:
Vi hade gått i dagar, sett allt alla turister borde se och även upplevt andra små tips vi fått på gränder och matställen. Vi var fullproppade med intryck, takmålningar, färger, guld och historia. Helt fantastiskt.
När kvällen kom kände vi ändå att vi verkligen verkligen ville se ”vår” kyrkas tempel, även om det låg en timme bort. Efter lite strul hittade vi till slut bussen som skulle ta oss dit. Jag höll på att ge upp tanken på att åka dit, för nu skulle vi bara hinna vara där i femton minuter innan besökscentret stängde. Min mobil hade dött och Simon hade bara tre procent kvar. Men vi höll en bön och satte oss på bussen. Tack och lov körde busschauffören som en riktig italienare, det vill säga hur fort som helst.
Vi ser inte templet när vi först hoppar av, men vi börjar springa åt ett håll som känns bra och plötligt BOM, där står det! Så OTROLIGT fint!
Vi sicksackar oss fram på små gångar bredvid motorvägen. Vi springer mot besökscentret och möts av en skylt: ”Stängt hela kvällen på grund av konsert.” Det var BYU:s symfoniker som den kvällen spelade för inbjudna gäster från olika trossamfund. Kul för dem, men så trist för oss! Gåendes emot oss kommer en äldre man som är på mission i templet. Han för oss till ingången, där vi genom glasdörrarna ser en entré full av människor och en hel orkester. Dörrarna öppnas och ut strömmar den mest fantastiska musik. Vi känner igen sången ”Barnets bön”. Friden som infinner sig är slående och jag blir helt gråtfärdig. Det kändes som att jag kommit HEM.
Det var kvällens sista sång, men efteråt serverades det mat, vilket resulterade i att centret var öppet flera timmar längre än vanligt. I lugn och ro kunde vi gå runt och se allt och även prata med många människor. Framför allt beundrade vi den otroliga Kristusstatyn med alla tolv apostlarna bakom. Så enkelt och avskalat. Så annorlunda från alla de intryck vi fått under dagen. För mig var det den andligaste stunden på hela vår resa.
Vi visste inte riktigt hur vi skulle ta oss hem, men vi träffade fyra unga killar som visade sig bo alldeles bredvid oss inne i stan. Och de kunde vägen hem. Vi slog följe med dem och åt en sen middag tillsammans. De hade precis varit i Jerusalem och berättade om mirakel de varit med om där. Vi satt och förundrades över att vi som just träffats nu satt och delade djupt andliga och personliga upplevelser med varandra, som om vi var gamla goda vänner. Vi pratade om hur välsignade vi kände oss för vårt medlemskap i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga och om hur det öppnar upp världen för oss. Genom kyrkan har vi verkligen ett fantastiskt kontaktnät. Det här blev den perfekta avslutningen på vår resa. Gud är god.