Att se och betjäna individen
Inte bara barn och ungdomar behöver bli sedda. Herren har organiserat sin kyrka med församlingar, klasser och mindre grupper. Herren vill att vi ska se varandra, lyssna till varandra och le mot varandra, gammal som ung. Han vill att vi ska besöka varandra, ringa till varandra och skriva till varandra. Han vill att vi ska lära oss att tjäna varandra och att älska varandra.
Gunilla Girhammar i Lunds församling berättade under en söndagsskolklass om när hon var president för Primär i Stockholms stav. Hon talade ofta med Primärs ledare i församlingar och grenar om vikten av att se varje enskilt barn.
”Jag ville att alla barn varje söndag skulle få känna tre saker: kärlek, glädje och Anden. Jag bad ledarna att varje söndag inventera och tänka igenom om alla barn nämnts vid namn eller uppmärksammats positivt på annat sätt, om det funnits någon stund av skratt eller om man själv bidragit positivt och spridit en känsla av glädje att vara där, om man vittnat om en princip och inbjudit Anden. Om alla de tre sakerna uppfyllts hade man som ledare haft en lyckad söndag och nog bidragit till att alla barn lämnat kyrkan med en god känsla, villiga att komma tillbaka igen.”
I ett tal i Jakobsbergs församling beskrev Jérémie Johansson hur han och hans familj kommit nya till Jakobsberg från en annan församling. Jérémie kommer ofta själv till kyrkan och när det går har han med sig sina barn.
”Jag kände mig välkommen från första början. Var och en av er har satt spår i mig. Ni har format mitt liv och inspirerat mig att vilja göra bättre. Jag vill ge er ett axplock av vad denna församling gör - och betyder för mig.
Oavsett om man är för tidig, i tid, eller som jag, allt för ofta är försenad till sakramentsmötet, välkomnas man alltid av en broder som står vid dörren. Han öppnar dörren, hälsar på en och hjälper till med barnvagn eller annat. Bara hans leende får mig känna att känna mig välkommen. Morgonstressen försvinner och jag känner mig glad att få vara här.
Vid ett tillfälle, vid senaste fastesöndagen, uppmärksammade jag en dam som var rullstolsburen och som jag inte hade sett förut. Hon satt snett framför mig. Efter det att biskopen välkomnade medlemmarna att lämna sina vittnesbörd såg jag att damen efter ett tag gjorde en liten rörelse på sin rullstol. Jag förstod senare att hon hade lossat på bromsen. Jag tänkte inte mer på det utan fortsatte att lyssna på vittnesbörden. Det gjorde inte broder Engström. Den lilla rörelsen och det knappt hörbara ljudet från rullstolen fick broder Engström på fötter. Han närmade sig damen och viskade i hennes öra. Jag gissar att han frågade henne om hon ville bära sitt vittnesbörd – något hon ville! Och vilket vittnesbörd hon lämnade! Om hennes nyligen avlidne make och hennes vittnesbörd om kyrkan och Jesus Kristus! Om inte broder Engström hade hörsammat och följt Andens uppmaning att fråga om hon ville lämna sitt vittnesbörd skulle vi aldrig ha fått höra det.
Det händer att jag kommer ensam med fem barn och ibland också med några av barnens vänner som är på besök. Som den mest naturliga saken i världen samlas inte bara mina barn, utan alla barnen i den här församlingen, runt syster Sandström. Syster Sandström har då varken mutat barnen med godis, leksaker eller annat – utan barnen ”känner” henne. De känner hennes genuina kärlek och närvaro. Min dotter Gabrielle pratar om syster Sandström därhemma som om det vore hennes farmor. Och på sätt och vis är syster Sandström våra barns farmor. Tack vare syster Sandström har jag kunnat lyssna på inspirerande talare och kunnat delta i mötet på ett sätt som skulle ha varit omöjligt om jag behövt hålla koll på mina barn själv. Detta är jag väldigt tacksam för!
Syster och äldste McCauleys engagemang i Primär gör att mina barn alltid är lika glada efter undervisningen och berättar med stort engagemang vad de lärt sig och att de gärna vill komma tillbaka nästa gång. Jag är övertygad om att det är mycket tack vare syster och broder McCauleys böner som jag lyckas ta med mig barnen till kyrkan ibland.”
När Kristus besökte folket i Zarahemla på den amerikanska kontinenten berättas det om hur han betjänade dem på ett individuellt sätt. När mängden gick fram för att känna på märkena efter såren från hans korsfästelse gick de fram den ene efter den andre till dess de alla hade gått fram. Senare kom man fram med sina sjuka och sina lidande, sina lama och sina blinda, och han botade dem var och en allteftersom de fördes fram till honom. Han tog också deras barn, ett och ett, och välsignade dem och bad till Fadern för dem. (Se 3 Nephi 11:15; 17:9, 21.)