Ansträng dig alltid

Innan jag återger två händelser från mitt liv vill jag nämna något som jag brukade prata med mina missionärer om när jag verkade som missionspresident. I Predika mitt evan-gelium finns ett citat av president Ezra Taft Benson (1899–1994): ”Jag har ofta sagt att en av de största hemligheterna med missionsarbete är arbete. Om en missionär arbetar har han Anden med sig. Om han har Anden med sig, undervisar han med Anden, och om han undervisar med Anden påverkar han människornas hjärtan och blir lycklig. Då finns det ingen plats för hemlängtan och ingen oro för familjen, för all tid, förmåga och intresse inriktas på tjänandet. Arbete, arbete, arbete — det finns ingen fullgod ersättning för detta, särskilt inte i fråga om missionärsarbete.”¹

I den spanska versionen av Missionärshandledning, som vi använde före Predika mitt evangelium, översattes ordet för arbete till ordet ansträngning. Förutom att anstränga dig behöver du fokusera all din tid, dina talanger och intressen. Denna fokusering är nödvändig om man ska nå framgång. Och om du är glad i stället för arg eller harmsen leder ditt arbete till det som är gott.

Jag lärde mig den formeln i mitt eget liv. En kort tid efter mitt dop började jag arbeta för ett stort oljeföretag. Dessa sanningar om arbete blev en del av mitt liv och ledde till befordringar i företaget.

Det var särskilt en chef på företaget som hade stor makt. Han begärde att varje avdelning skulle skicka två personer som skulle hjälpa honom med en inventering. Och han sade att det enda kravet var att personerna visste något om bokföring.

Jag hade studerat vid en handelsskola och hade fått ett intyg från mina bokföringskurser. Min avdelningschef sade: ”Gå och säg till honom att du ska hjälpa honom med inventeringen och att du är revisor.” Han ville se reaktionen från den andre mannen eftersom jag var så ung.

När jag kom dit frågade chefen vad jag ville. Jag svarade: ”Jag ska hjälpa dig med inventeringen.” Jag gjorde som jag hade blivit uppmanad av min chef och sade att jag var revisor. Han skrattade.

Sedan sade han. ”Okej, herr revisor, sätt dig i min stol. Ta den här miniräknaren och lägg ihop allt i varje kolumn så fort du kan.”

Jag började med ett finger, mycket långsamt. Han knuffade bort mig från stolen och sade: ”Du vet ingenting. Du får ett straff. Du ska sitta här på en stol framför mig i två veckor och se hur jag arbetar.”

Jag flyttade över till en annan stol. Han sade: ”Se på mig.” Han började lägga till talen så fort, utan att ens titta på sina händer. Jag var förbluffad. Jag trodde att han skojade när han sade att jag skulle observera honom i två veckor, men det gjorde han inte.

Första dagen satt jag där i sex eller sju timmar. På kvällen stannade jag kvar efter jobbet och väntade tills alla hade lämnat byggnaden. Sedan gick jag till hans kontor och bytte pappersrulle i räknemaskinen och började öva på att lägga ihop talen i samma kolumner som han hade arbetat på. Jag arbetade i timmar och blev snabbare och snabbare. När jag kände att jag kunde göra det lika fort eller fortare än han så lade jag mig och sov i en eller två timmar.

Nästa morgon tvättade jag mig bara i ansiktet och gick ut genom ingången när de hade öppnat. Sedan gick jag tillbaka in när chefen hade kommit. Jag knackade på hans dörr. Han sade: ”Okej, sitt här och se hur jag gör.”

När han började arbeta med räknemaskinen verkade det för mig som om han var långsam. Jag hade övat i sju timmar i sträck. Jag knuffade försiktigt undan honom och bad honom sätta sig i min stol. Jag började lägga ihop tal mycket fort. Han blev överraskad.

Han sade: ”Vad har du gjort?” Han tvingade mig att tala om det. Han sade: ”Tack vare det här får du från och med nu arbeta med mig, och jag ska lära dig allt jag vet.”

Jag bytte avdelning. Efter några år slutade han och jag kunde ta hans plats tack vare hans rekommendation. Jag ansträngde och koncentrerade mig, och jag tyckte om det jag gjorde. Jag var inte arg för att han straffade mig först.

Du kan göra vad du vill som är gott. Du behöver bara anstränga dig, koncentrera dig och vara glad.

Företaget jag arbetade för lades ner. Jag flyttade till Mexico City och eftersom jag tyckte om att arbeta sökte jag ett tillfälligt jobb vid ett internationellt publicistföretag. De ville att jag skulle göra en inventering, som var något av en specialitet för mig. Jag gjorde inventeringen på två veckor. De erbjöd mig att jobba där permanent för en bra lön, och jag tackade ja.

Jag kunde inte prata engelska då. Vår verkställande chef, en man från Texas som inte kunde prata spanska, sade till min chef: ”Den här pojken gör ett bra jobb. Om han kunde engelska skulle jag ge honom högre lön. Vi kunde skicka honom till New York för att utbildas så att han så småningom kunde bli chef här.”

När min chef berättade det här frågade jag: ”Allt jag behöver göra är att lära mig engelska?”

Jag var gift vid det här laget. Min hustru pratade engelska eftersom hon föddes i kyrkans kolonier i Mexico. Första gången jag försökte säga några ord på engelska sade någon att jag inte ens skulle försöka. Jag hade inte den gåvan.

Nu motiverades jag av tankarna på att få en bättre position och möjligheten att få resa till New York. Jag började på en språkskola och sade att jag ville lära mig engelska så fort som möjligt.

De frågade: ”Vad kan du säga?”

Jag sade: ”Inte ett ord. Inte ens ’god morgon’.”

De sade: ”Vi har en intensivkurs: två veckor och 16 timmar per dag. Åtta timmar här med lärare och åtta timmar hemma med kassettband. Det kostar 1 000 dollar.”

Jag sade: ”Det kan jag göra. Jag ska be om att få ta ut semester så att jag kan studera 16 timmar om dagen i två veckor.”

Jag gick till min chef och sade: ”Jag ska lära mig engelska på två veckor och du behöver bara betala 1 000 dollar.” Han skrattade och sade: ”Det är omöjligt. Jag lärde mig engelska på två år.”

Jag sade till chefen: ”Be verkställande chefen ge mig två veckors semester och betalning för kursen. Om jag inte kan prata engelska efter två veckor så kan du ta ut avgiften från min lön.”

Han gav sitt tillstånd.

Jag tog kursen. Efter 45 minuter bytte de lärare. De drillade oss om och om igen i vokabulär, meningsbyggnad och konversation.

Efter åtta timmar i skolan gick jag ut på gatorna och letade efter engelsktalande turister att prata med. Sedan lyssnade jag på band i ytterligare åtta timmar.

Huvudorsaken till att jag tog kursen var inte att jag skulle lära mig engelska. Orsaken var att jag verkligen ville bli chef och åka till New York City. Eftersom motivationen var så stark var det inte svårt för mig att lära mig engelska. Jag njöt av varje sekund.

När den 224 timmar långa kursen var över var jag någorlunda bra på att kommunicera på engelska. Jag visste att mitt test bestod i huruvida jag kunde kommunicera med min verkställande chef. Om jag inte kunde det skulle jag vara tvungen att betala tillbaka 1 000 dollar. Alltså gjorde jag upp en plan. Jag skulle prata med honom om allt jag hade lärt mig. När jag kom in på hans kontor pratade jag på i 20 minuter utan att låta honom säga något. Han sade: ”Det räcker. Skicka honom till New York.” Och jag åkte till New York!

Jag kan säga till dig att om du vill lyckas med något så måste du koncentrera dig, anstränga dig och glädja dig åt det du gör. Den metoden kan ge dig allt. Du kan lära dig mycket och uppnå vilket värdigt mål som helst. Gläd dig i det du gör, även om det är svårt. Gör det som missionär och i alla områden av ditt liv. Som president Benson sade: ”Arbeta, arbeta, arbeta.”