Den osynliga besökaren

Julias hjärta bankade när hon tittade in i det tomma rummet. Primärrummet med en halvcirkel av stolar och en dammig skrivtavla, såg ut precis som primärrummet hemma. Men Julia hade fjärilar i magen när hon gick in genom dörren. Saker och ting kanske såg likadana ut men Julia visste att de inte var det. I dag var hon besökare.

Julia satte sig på stolen längst bort från dörren. Hon tyckte om familjens sommarlovsresa till hennes kusiner och farföräldrar, men inte att vara besökare i en annan församling. Det var trevligt att sjunga primärsångerna och lära sig om Frälsaren, men hon tyckte inte om att sitta för sig själv och inte känna någon.

Julia tyckte inte heller om att lyssna på de andra barnen som pratade med varandra och skrattade utan att någon ens tittade på henne. Det kändes som om ingen brydde sig om ifall hon var där eller inte. Det var som om hon var osynlig — Julia, den fantastiska osynliga besökaren!

Julia tvinnade på sina långa blonda flätor och önskade att hon var hemma med sin egen primärlärare syster Johansson och sin bästa vän Hanna. ”Kanske blir det annorlunda den här gången”, sade hon till sig själv medan hon rättade till glasögonen och slätade till kjolen en gång till. ”Kanske kan jag göra det annorlunda om jag verkligen försöker.”

Julia hoppade till när dörren öppnades. Tre flickor kom in i rummet medan de pratade glatt. Två pojkar kom efter dem. Julia tog ett djupt andetag och tvingade sin mun att le.

”Hej!” utbrast hon. Plötsligt tittade alla på henne. Julia blev varm i ansiktet.

”Eh, hej”, mumlade en av flickorna.

”Är du ny?” frågade en annan flicka.

Julia harklade sig. ”Nej, jag är bara på besök hos farmor.”

”Jaha.”

Alla satte sig på en plats. Julias leende försvann när hon insåg att alla stolar var upptagna utom den bredvid henne. Ingen sade ett ord till Julia. Hon stirrade på sina händer. ”Den fantastiska osynliga besökaren slår till igen”, tänkte hon. En tår rann nerför kinden.

En vecka senare kände Julia som att hon svävade medan hon skyndade nerför korridoren i kyrkan. Det kändes så skönt att vara hemma! När hon kom in i klassrummet var Hanna redan där.

”Hej, Julia! Jag är så glad att du är tillbaka!” sade Hanna.

Julia satte sig bredvid Hanna. Snart pratade och skrattade de. Julia hade precis börjat berätta för Hanna om sin vecka hos farmor när en lång, smal flicka med rödblont hår kom in. Julia såg flickan sätta sig på stolen längst bort från dörren för sig själv.

”Hon måste vara besökare”, tänkte Julia. ”Vad glad jag är att det inte är jag den här gången!” Flickan tittade upp och såg sig omkring och tittade sedan ner på sina händer. Julias hjärta värkte när ingen sade ett ord till besökaren. ”Jag önskar att det inte var så svårt att vara besökare”, tänkte hon. ”Det borde inte var så!” Hon tänkte på förra söndagen och kom ihåg hur hon då var den som var den ledsna, osynliga besökaren. Hon blinkade. Vänta lite — hon kunde ju göra det annorlunda den här gången!

Julia ställde sig upp. ”Hej”, sade hon med ett leende. Hon gick bort och satte sig på stolen bredvid flickan. ”Är du på besök i dag?”

Flickan tittade upp med stora ögon och sedan lyste hennes ansikte upp. ”Ja, jag är på besök hos min faster. Är du också på besök?”

Julia skakade på huvudet. ”Nej, men jag vet hur det är”, sade hon. ”Jag heter Julia. Vad heter du?”

”Ella.”

”Vill du komma bort och sitta hos Hanna och mig?”

Ella log och nickade. När de gick tillbaka till hennes plats kände sig Julia varm inombords. ”Inga osynliga besökare tillåtna!” tänkte hon. ”Inte om jag har något att säga till om!”