Sockerbetor och en själs värde

Herren betonade varje mans, kvinnas, ungdoms och barns värde när han förkunnade:

”Själarna är mycket värdefulla i Guds ögon …

Och om det vore så att ni arbetade alla era dagar med att ropa omvändelse till detta folk, och endast förde en enda själ till mig, hur stor skall då inte er glädje vara tillsammans med honom i min Faders rike!

Och om nu er glädje blir stor över en enda själ som ni har fört till mig i min Faders rike, hur stor blir då inte er glädje om ni för många själar till mig!” (L&F 18:10, 15–16)

Tänk på att du har rätt till vår Faders välsignelser i detta arbete. Han kallade dig inte till din privilegierade ställning för att vandra ensam, utan vägledning och bara med turen att lita till. Tvärtom. Han vet vad du kan, han vet hur hängiven du är och han förvandlar dina förmodade brister till starka sidor. Han har lovat: ”Jag skall gå framför ert ansikte. Jag skall vara på er högra sida och på er vänstra, och min Ande skall vara i era hjärtan och mina änglar runtomkring er för att upprätthålla er.” (L&F 84:88)

Primärledare, känner ni barnen som ni tjänar? Unga kvinnors ledare, känner ni era unga kvinnor? Ledare för aronska prästadömet, känner ni de unga männen? Ledare för Hjälpföreningen och melkisedekska prästadömet, känner ni kvinnorna och männen som ni har kallats att presidera över? Känner ni till deras problem och förvirring, deras önskningar, ambitioner och förhoppningar? Vet ni hur långt de har färdats, vilka svårigheter de har haft, vilka bördor de har burit på, vilka sorger de har tyngts av?

Jag vill uppmuntra er att sträcka er ut mot dem ni tjänar och älska dem. Om ni verkligen älskar dem ni tjänar så hamnar de aldrig i det fruktade ”landet Ingenstans” —ingenstans är någon bekymrade för dem, ingenstans får de den hjälp de behöver. Du kanske inte får förmånen att öppna stadsportar eller palatsdörrar, men både du och de personer du tjänar får uppleva sann lycka och varaktig glädje när du tar någons hand och vidrör någons hjärta.

Om du blir missmodig i ditt tjänande, kom då ihåg att Herrens tidsschema ibland inte stämmer överens med vårt. När jag var biskop för många år sedan kom Jessie Cox, en av ledarna för de unga kvinnorna, till mig och sade: ”Biskop Monson, jag har misslyckats!” När jag frågade varför hon kände så, sade hon: ”Jag har inte fått någon av mina flickor att gifta sig i templet, som en bra lärare borde kunna. Jag har gjort mitt allra bästa, men mitt bästa var tydligen inte bra nog.”

Jag försökte trösta Jessie genom att säga att jag, som hennes biskop, visste att hon hade gjort allt hon kunde. Och medan jag har följt dessa flickor under årens lopp har jag sett att var och en av dem så småningom beseglades i templet. Om läran präntas in i hjärtat så tappas den inte bort.

Medan jag har observerat trofasta tjänare som Jessie Cox har jag insett att varje ledare kan vara en sann herde som tjänar under ledning av vår store och gode Herde, privilegierad att få leda och värdesätta och ta hand om dem som känner och älskar hans röst. (Se Joh 10:2–4.)

Jag skulle vilja berätta om en annan upplevelse jag hade som biskop. En söndagsmorgon lade jag märke till att Richard, en av våra präster som sällan kom, ännu en gång uteblev från prästadömsmötet. Jag lät den rådgivande ta hand om kvorumet och besökte Richards hem. Hans mor sade att han arbetade på en bilverkstad och reparerade bilar. Jag körde till bilverkstaden på jakt efter Richard och letade överallt utan att hitta honom. Plötsligt blev jag manad att titta ner i smörjgropen vid sidan av byggnaden. Nere i mörkret kunde jag se två blänkande ögon. Jag hörde Richard säga: ”Du hittade mig! Jag kommer upp.” Medan jag samtalade med Richard berättade jag hur mycket vi saknade honom och behövde honom. Jag lyckades få honom att lova att komma på sina möten.

Han blev mycket aktiv. Han och hans familj flyttade så småningom, men två år senare fick jag en inbjudan att tala i Richards församling innan han åkte iväg som missionär. I sitt tal den dagen sade Richard att vändpunkten i hans liv var när hans biskop hittade honom när han gömde sig i en smörjgrop och hjälpte honom bli aktiv igen.

Mina kära bröder och systrar, vi har ett ansvar, ja, en helig plikt, att nå ut till alla vars liv vi har kallats att beröra. Vi har en plikt att vägleda dem till Guds celestiala rike. Må vi alltid komma ihåg att ledarskapets mantel inte är en bekvämlighetens rock utan en ansvarets ämbetsdräkt. Må vi nå ut till och rädda dem som behöver vår hjälp och vår kärlek.

När vi lyckas med detta, när vi för tillbaka en kvinna eller man, flicka eller pojke till aktivitet, så besvarar vi en hustrus eller systers eller mors innerliga bön. Vi hjälper till att uppfylla en makes eller brors eller fars högsta önskan. Vi hedrar en kärleksfull Faders vägledning och följer en lydig Sons exempel. (Se Joh 12:26; L&F 59:5.) Och vårt namn kommer för evigt att hedras av dem som vi berör.

Av hela mitt hjärta ber jag att vår himmelske Fader alltid ska vägleda oss medan vi strävar efter att tjäna och rädda hans barn.