Levde jag helt och fullt efter evangeliet?

Skriftstudierna fick vänta. Alla våra tre söner hade vaknat — mycket tidigare än vanligt. Den yngsta pojken, Caden, som då var 18 månader, skrek i sin spjälsäng. Jag gick in i hans rum och såg genast att han var sjuk.

Så började en måndag med den ena prövningen efter den andra. Vid en tidpunkt, kort efter det att jag hade bytt kläder på Caden och försökt mata honom, slängde han en stor burk på golvet. Äppelmoset hade stänkt överallt och det låg splittrat glas över hela köket. Medan jag städade bort röran tänkte jag på allt det som jag inte fick gjort: släktforskning, tjänande, hemförråd, missionsarbete.

”Hur i hela världen ska jag kunna göra allt jag vet att jag borde göra när jag knappt klarar av dagens grundläggande sysslor?” undrade jag. När det led mot kväll var jag helt slut, men jag motade undan de missmodiga tankarna under middagen, familjens hemafton och pojkarnas bad och sänggående.

Slutligen hade barnen kommit i säng och jag kunde sätta mig ner och göra sådant jag inte haft tid till tidigare. Jag tog upp majnumret 2006 av Ensign som låg uppslagen och hade ett tal av president Henry B Eyring med titeln ”Som ett barn”. Ögonen föll på ett avsnitt som jag hade strukit under tidigare: ”För att behålla välsignelsen av … [en förändring] i vårt hjärta krävs beslutsamhet, flit och tro. Kung Benjamin gav oss några exempel på vad som krävs. Han sade att för att vi ska behålla våra synders förlåtelse dag för dag måste vi mätta de hungriga, kläda de nakna, besöka de sjuka och hjälpa människor andligen och timligen.” (Liahona och Ensign, maj 2006, s 17)

Jag kände återigen omedelbart att jag inte levde efter evangeliet helt och fullt. Jag undrade: ”Hur kan jag mätta de hungriga, kläda de nakna, besöka de sjuka och hjälpa människor andligen och timligen när jag knappt kan ta hand om min egen familj?”

Då fick jag en överväldigande känsla av gudomligt godkännande. Den var så tydlig, exakt och påtagbar att jag visste att jag skulle skriva ner den så att jag inte skulle glömma den. Jag kunde se dagen som gått framför mig — jag hade mättat hungriga, tvättat för att kläda nakna (jag bytte kläder på Caden flera gånger), tagit hand om vår sjuka bebis, hjälpt vår femåring förbereda en hemaftonslektion om missionsarbete och sedan samtalat med min familj om kraften i att vara ett föredöme — med andra ord hjälpt människor andligt och timligt.

Sinnesbilderna förde med sig en sådan överväldigande känsla av frid att jag visste att Herren talade om för mig att han hade tagit emot mitt offer. Jag hade följt kung Benjamins och president Eyrings uppmaning genom att ta hand om min familj.