Kärlek fyllde våra hjärtan

Mina döttrar som var 8 och 10 år gamla verkade glida längre och längre bort från varandra. Som deras mamma sörjde jag invärtes över att höra grälen mellan dem och se de elaka blickar som de ofta riktade mot varandra.

Under den här tiden bad jag också innerligt till Herren om att hjälpa mig med mina egna svagheter. Jag bad att han skulle hjälpa mig förstå vad jag behövde lära mig om kärlek, och jag leddes till ett underbart skriftställe.

En kväll kom droppen som fick bägaren att rinna över. Jag tappade humöret och efter att ha grälat och skällt på mina döttrar stormade jag ut för att lugna ner mig och tänka. Efter några minuter började Anden mjuka upp mitt hjärta och mana mig att gå in och be min äldsta dotter om förlåtelse. Det var hon som hade fått den värsta skopan av mitt humör.

När jag kom in i min tioårings rum stod hon på knä bredvid sängen och grät. Hon tittade upp på mig med tårar i ögonen och sade: ”Jag vet inte vad jag ska göra.” Hon sade att hon ville be och läsa skrifterna så att hon skulle må bättre, men hon kunde inte eftersom hon hade en så hemsk känsla inom sig.

När hon sade hur ledsen hon var för sin del i vårt gräl och sedan sade att det inte var mitt fel så kände jag mig så skamsen. Vi pratade en stund och slog sedan upp skrifterna där jag läste för henne om ”den kärlek som är Kristi rena kärlek” (Moroni 7:47) och berättade om lite av det jag hade lärt mig. Just då tittade hennes lillasyster in i rummet och vi bad henne komma in till oss. Sedan förklarade jag, med ord som en åttaåring kan förstå, vad vi hade läst om kärlek.

När jag var klar vände sig båda flickorna med stora ögon mot mig och uttryckte en önskan att fyllas av den stora kärlek som det stod om i skrifterna. Sedan knäböjde vi och, som Mormon hade rått oss, bad ödmjukt Fadern att fylla oss med den kärleken. (Se Moroni 7:48).)

Vi rördes av Anden och kunde inte låta bli att gråta. Vi ställde oss upp, kramade om varandra och uttryckte vår kärlek till varandra. I den stunden såg jag ett evigt systerskap och en evig vänskap börja spira mellan mina döttrar, och jag kände mig tröstad.

Deras relation har fortsatt stärkas sedan dess. De har en stark önskan att lösa sina meningsskiljaktigheter, visa mer tålamod och dela med sig av sina ägodelar. Jag är tacksam för deras rättfärdiga önskningar och ansträngningar.

Jag kommer alltid att minnas den upplevelsen och jag ber att vi ska ha fler sådana upplevelser medan vi fortsätter att stärka kärlekens band i vårt hem.