Mycket gott att vänta

”Är det någon som är vaken?” Första gången jag frågade hade två personer viskat att de var det. Nu, flera timmar senare, talade tystnaden om för mig att jag var den sista i rummet som inte kunde somna.

Det var min första natt i missionärsskolan. Tidigare på dagen hade jag sagt hej då till mina föräldrar, träffat min kamrat och de andra nya missionärerna som skulle till Italien, och varit med på mina första lektioner. Jag var helt utmattad, men tankarna virvlade oroligt runt i huvudet. ”Vad hade jag gett mig in på?” frågade jag mig själv gång på gång. Jag visste inte om jag verkligen kunde lära mig att bli missionär. Hade jag mod nog att flyga till ett främmande land och prata med främlingar om evangeliet? Kanske var det inte meningen att jag skulle vara här. Tårar började rulla nerför kinderna.

Då kom jag att tänka på något som mamma hade berättat om sin bror Larry. Morbror Larry verkade som missionär i Uruguay och Paraguay på 1970-talet. Först hade han legat sömnlös i flera nätter och oroat sig för sin otillräcklighet. När det kändes som om han inte kunde stå ut längre gick han upp ur sängen, in i badrummet och knäböjde för att vädja till sin himmelske Fader om att kunna känna frid. På något sätt klarade han sig igenom det med Herrens hjälp och verkade trofast.

Jag blev lite hoppfull vid den tanken och smög nerför korridoren till badrummet. I det svaga ljuset knäböjde jag på det kalla klinkergolvet och grät. Jag vädjade till min himmelske Fader att ge mig en fridfull känsla så att jag kunde få mod att gå vidare.

Jag väntade. Inget hände. Jag väntade lite till, men hörde bara ljudet av min egen gråt. Slutligen fanns det inget annat att göra än att gå och lägga sig.

Precis innan jag somnade kom svaret. Anden fyllde mitt sinne med ett ljust, varmt intryck av en vacker plats. Plötsligt visste jag att fastän jag kanske skulle ha det jobbigt och vara rädd i början så skulle jag komma dit Herren menade att jag skulle komma om jag strävade vidare. Tanken fyllde mig med frid och jag somnade.

Anden hade antytt att jag hade mycket gott att vänta mig. När det var svårt under min tid på missionärsskolan blundade jag och erinrade mig hur det hade känts den natten. Med hjälp av böner och hårt arbete övervann jag min rädsla.

Det dröjde inte länge förrän jag befann mig i Genua i Italien med min nya kamrat. I köket i vår lägenhet fanns en glasdörr som ledde till en balkong. Jag gick ut på balkongen och tittade ut över staden. Jag kände redan till och älskade den här staden. Det här var platsen jag hade föreställt mig den där natten på missionärsskolan. Jag visste att Herren hade lett mig till det här ögonblicket, och jag var precis där jag skulle vara.