Han tog på sig min smärta

Jag ska aldrig glömma sommaren och hösten 2009. Den 9 juni dog min far efter att ha lidit av demens i över 10 år. Den 25 juni dog vår tjugotvåårige son helt oväntat, och även min kusin mindre än en månad senare. Den 13 augusti genomgick min 82-åriga mor en hjärtoperation och påbörjade sedan en lång konvalescens. Den 18 oktober dog min 41-årige bror. Den 31oktober fick min make en kraftig hjärtattack då hjärtat upphörde att slå i åtta minuter. Brandmännen, ambulanspersonalen och en prästadömsvälsignelse tog honom tillbaka till oss.

Folk undrade ofta hur vi hanterade allt detta. Mitt ständiga svar var att vi vände oss till Frälsaren, och han hjälpte oss. Han lämnade oss inte ensamma i våra prövningar. Jag kände mig betjänad och upplyft av himlen. Han har i sanning ”burit [mina] sorger” (Mosiah 14:4).

Vi fick också tröst från familj, vänner och medlemmar i vår församling och stav. De tog kärleksfullt hand om oss på oräkneliga sätt. Vårt trettonåriga barnbarn Krystal skrev till oss efter vår son Michaels död. Hon påminde oss om att vi inte är ensamma när hon skrev: ”Gud bär upp er.” Hennes brev påminde mig om Läran och förbunden 84:88: ”Jag skall gå framför ert ansikte. Jag skall vara på er högra sida och på er vänstra, och min Ande skall vara i era hjärtan och mina änglar runtomkring er för att upprätthålla er.”

Jag fick styrka av att läsa ett tal av äldste Richard G. Scott i de tolv apostlarnas kvorum med titeln ”Förtrösta på Herren”. Han sade: ”Just när allt verkar gå bra kommer ofta många prövningar samtidigt. När dessa prövningar inte är en följd av olydnad, är de bevis på att Herren anser att du är förberedd att växa mer. Han ger dig därför erfarenheter som ger ökad tillväxt, förståelse och medkänsla, vilket förädlar dig på ett sätt som du har evig nytta av. För att få dig att komma från där du är, dit han vill att du ska komma, krävs en hel del ansträngningar och detta är vanligtvis förenat med obehag och smärta” (Nordstjärnan, jan. 1996, s. 16).

Han sade att frågor som ”Varför händer det här mig?” eller ”Varför måste jag drabbas av det här nu?” inte leder någonstans. I stället föreslår äldste Scott att vi ska ställa frågor som ”Vad ska jag lära mig av denna erfarenhet?” ”Vem ska jag hjälpa?” och ”Hur kan jag minnas mina många välsignelser i prövningens stund?”

Jag har motstått frestelsen att fråga ”Varför?” I stället har jag bett om min himmelske Faders vägledning genom mina prövningar. Han har välsignat mig med hopp inför framtiden, hjälpt till att hela mitt sorgsna hjärta, stärkt min medvetenhet om godheten runtomkring mig, gett mig möjligheter att tjäna, fördjupat min medkänsla gentemot andra och ökat min kärlek till familj och vänner.

Efter allt detta har jag fått ett vittnesbörd om att vår utmaning är att överlämna vår vilja till vår himmelske Fader eftersom det är först då som vi kan förfinas och poleras på de sätt som han har fastställt för var och en av oss.