Jag ville verkligen sluta

Precis innan jag gick ut high school inträffade ett till synes litet underverk, något som fick mitt liv att ta en ny vändning. Trots avståndet mellan mina handlingar och evangeliets normer följde jag en söndag en stark maning att gå till kyrkan och betala tionde. När jag kom till kapellet frågade jag efter personer som jag kände. Ett av namnen jag gav var den Unga mäns president jag hade haft som diakon, sista gången jag kom till kyrkan. Han verkade nu som biskop i församlingen.

Denne gode biskop hjälpte mig komma tillbaka till kyrkan. Jag bekände mina synder och han arbetade med mig för att göra upp en framstegsplan. Jag arbetade på min omvändelse under flera månader. Jag avancerade inom prästadömet. Jag fick ett ämbete. Det gick faktiskt så bra för mig att jag kallades att verka som missionär, och under flera år hade jag beroendet under kontroll.

När jag kom hem från missionen hade jag inga problem med pornografi. Jag hade helt enkelt inte tillgång till det. Men detta förändrades i slutet av 1990 då Internets frammarsch började. Av en händelse råkade jag få se några pornografiska bilder på nätet och återvände sedan till pornografiska sidor om och om igen under de följande månaderna. Nätet hade fångat in mig.

Jag ville nå ut till någon som kunde hjälpa mig, men visste inte riktigt vem — eller hur. Hur skulle jag kunna prata med mina föräldrar om det här? Hur skulle jag kunna erkänna för biskopen att jag inte kunde sluta med detta omoraliska beteende trots de stora framsteg jag gjort tidigare? Jag ville verkligen sluta men skämdes så över min svaghet att jag inte kunde berätta om det för någon. Alltså behöll jag beroendet för mig själv.

Jag talade inte ens om det för min hustru som jag gifte mig med år 2000. Jag ville berätta för henne om min kamp medan vi dejtade men jag var så rädd att hon skulle se ner på mig, eller ännu värre, vägra att gifta sig med mig. Alltså ljög jag. Och det fortsatte jag med i vårt äktenskap. Jag började smyga för att ingen skulle komma på mig. Jag gömde bilder på min dator. När min hustru frågade mig om vissa internetlänkar sade jag att jag inte visste vad hon pratade om. Så är det med missbruk. De skapar stora lögnare. Jag visste att det skapade en klyfta i vårt äktenskap och orsakade henne stor smärta, men jag vägrade erkänna att jag hade ett problem. Det som betydde mest för mig var inte mitt beteende utan hur människor uppfattade mig.

Mitt dubbelliv — och förlusten av andlighet till följd därav — gjorde mig mottaglig för allt allvarligare synder, även otrohet. Min hustru hade en stark känsla av att något var fel och berättade om det för mig. Mycket ångerfull erkände jag vad jag hade gjort.

Det var min lägsta punkt, stunden då jag insåg att jag måste ändra mig. På andra sidan bordet satt kvinnan jag älskade. Hon älskade mig. Jag hade bedragit henne. Jag bestämde mig då för att göra vad som än krävdes för att rädda vår relation och vår familj.

Jag började träffa min biskop regelbundet för att arbeta på omvändelseprocessen och kyrkans disciplinära åtgärder. Han rekommenderade att jag gick på mötena som hölls genom återhämtningsprogrammet för missbrukare som erbjuds av Kyrkans familjeservice. Jag hade aldrig hört talas om programmet. Jag fick veta att gruppen hade kostnadsfria, konfidentiella möten baserade på anonyma alkoholisters tolvstegsprogram som anpassats till kyrkans ram av lärdomar och principer.

Jag får erkänna att jag under de första mötena tänkte: ”Jag behöver inte vara här. Jag har egentligen inget problem med pornografi. Jag kan sluta när jag vill.” Men det var förstås inte sant.

Med biskopens uppmuntran fortsatte jag att gå. Mitt högmod började ge vika och jag började arbeta på programmets steg: ärlighet, hopp, lita på Gud, sanning, bekännelse, hjärtats förvandling, ödmjukhet, söka förlåtelse, återställelse och förlikning, daglig ansvarighet, personlig uppenbarelse och tjänande. För första gången på länge levde jag ett ”nyktert” liv, ett liv fritt från pornografi. Man blir egentligen aldrig ”klar” med återhämtningen, men jag hade uppnått en ny nivå av frihet. Den kom därför att när jag arbetade på de 12 stegen så insåg jag vad som låg bakom mitt missbruk.

Jag lärde mig att de flesta som kämpar med missbruk har gjort det som ett slags ”självmedicinering” för att fylla ett tomrum som de har i livet. Smärta, sorg, ensamhet, rädsla eller andra obehag kan få människor att använda denna självmedicinering för att må bättre. En del använder recept-belagda droger. Andra använder olagliga droger. Andra använder alkohol. För mig var det pornografi som gav den konstgjorda ”kick” som jag trodde att jag behövde.

Att känna till vad som triggade igång mitt missbruk var en sak. Att undvika miljöer som inbjöd till missbruket var en annan. Det kräver att jag är vaksam 24 timmar om dagen, sju dagar i veckan under resten av mitt liv. Jag kan inte gå ut på nätet ”bara för att surfa”. Faktum är att jag inte går ut på nätet alls när jag är ensam. Jag kan inte titta på någon reklam och börja fantisera. Vi har inte kabelteve hemma. När jag åker till och från jobbet undviker jag vissa vägar eftersom jag vet att det finns reklamskyltar på de vägarna som kan leda till olämpliga tankar. Om jag börjar vackla och tankarna far iväg vänder jag mig till min hustru, till min biskop och till bön för att få styrka.

Mitt beroende påverkar varenda detalj i mitt liv. Det är värt allt att vidta dessa försiktighetsåtgärder. Jag kan inte ta lätt på de här försvarsmetoderna för jag vet vad mitt missbruk kan göra med mig och mot dem jag älskar.

Men det handlar inte bara om att undvika sådant som är dåligt. Jag måste också göra konstanta, medvetna ansträngningar för att vända mig till det som är gott. Flera av de tolv stegen har hjälpt mig göra det genom att föra mig närmare Gud.

Varje dag när jag vaknar går jag ner på knä och tackar min himmelske Fader för att han gett mig möjligheten att omvända mig från mina synder och komma till honom genom hans Sons, Jesu Kristi försoning. Jag ber honom att han låter mig veta sin vilja så att jag kan göra den. Jag ber honom leda mig bort från frestelser. Jag ber som om jag behöver min himmelska Faders hjälp varje minut — för det gör jag — och jag har den bönen i hjärtat hela dagen. Jag ber igen varje kväll. Jag tillbringar också tid med skrifterna varje dag så att jag kan fokusera mina tankar på sådant som är dygdigt. Om jag inte gör det här till en vana så har jag inte Anden i mitt liv. Och lämnad ensam är jag inte stark nog att stå emot frestelserna.

Jag trodde länge att jag kunde sluta med mitt beteende när jag ville med egen viljestyrka. Men jag misslyckades storligen. Efter ett tag tröttnade jag på att göra det själv, särskilt eftersom det inte fungerade. Jag insåg att jag inte kunde göra det jag behövde göra utan Herrens hjälp. Ether 12:27 hjälpte mig förstå det bättre. Herren sade till Moroni: ”Min nåd är tillräcklig för alla människor som ödmjukar sig inför mig. Ty om de ödmjukar sig inför mig och har tro på mig, då skall jag göra så att det svaga blir starkt för dem.”

När jag väl kom till honom, och fortfarande gjorde allt jag kunde (se 2 Nephi 25:23), insåg jag att jag kunde göra allt mycket bättre och bli mycket mer med hans hjälp än vad jag någonsin kunde drömma om genom att lita till min egen förmåga (se Alma 7:14).

Min hustru och jag verkar nu som diskussionsledare på återhämtningsprogrammets möten. Hon har lärt sig — och hjälper andra förstå — att försoningen inte bara är till för dem som arbetar på att övervinna ett missbruk utan också för dem som har påverkats av missbruket utan egen förskyllan. Om vi vänder oss till Frälsaren kan hans nåd verka i alla våras liv.

För dem som kämpar med missbruk och för människorna de älskar kan jag vittna om att det finns hopp. Det finns alltid hopp i Jesu Kristi evangelium.

Jag är oerhört tacksam mot Jesus Kristus för han räddade mig bokstavligen från syndens bojor. Ett missbruk är som att sitta fast i kedjor som ”binder människobarnen så att de förs fångna ned i eländets och lidandets eviga avgrund” (2 Nephi 1:13). När jag insåg att jag hade ett problem visste jag inte vart jag skulle vända mig. Jag blev desperat eftersom jag inte kunde göra mig fri från situationen. Men Herren kunde befria mig. När jag vände mig till honom fanns han där för att hjälpa mig.

Jag kan relatera till Ammon: ”Ja, jag vet, att jag är ingenting. Till min styrka är jag svag, därför vill jag inte skryta över mig själv, utan jag vill skryta över min Gud, ty i hans kraft kan jag göra allting” (Alma 26:12). Jag vet att Gud kan hjälpa oss göra allt, även lösgöra oss från missbrukets kedjor.