President Monson vill träffa dig

För omkring 15 år sedan fick jag veta att jag hade Parkinsons sjukdom. Fyra år senare fortsatte min hälsa att försämras och jag fick sitta i rullstol. Jag var oerhört frustrerad över min situation eftersom jag alltid hade varit mycket aktiv.

Vid ungefär samma tid åkte jag till en konferens i Dundee i Skottland där president Thomas S. Monson, då rådgivare i första presidentskapet, skulle närvara. Efter mötet kom en medlem fram till mig.

”Broder Sharkey?”

”Ja?”

”Kom fram till förhöjningen och hälsa på president Monson.”

Jag hade inte alls för avsikt att göra det, men några minuter senare kom mannen tillbaka.

”Broder Sharkey”, sade han, ”president Monson väntar på att få träffa dig.”

”Men han känner mig ju inte”, svarade jag.

”Men han väntar på att få träffa dig i alla fall. Han har fått höra om din sjukdom.”

Jag gav med mig och åkte fram för att hälsa på president Monson. Han hälsade varmt på mig och undrade om jag ville ha en prästadömsvälsignelse. Jag sade att det ville jag.

Vi hittade ett tomt rum och president Monson frågade vem jag ville skulle smörja mig. Jag frågade om han kunde sända någon att hämta min biskop. När någon gick för att hämta honom påminde en av president Monsons medresenärer honom om att om de inte åkte snart så skulle de inte hinna till flygplatsen i Edinburgh i tid.

President Monson log, och, med syftning på sig själv och mig, svarade: ”När man är i vår ålder så får man lära sig prioritera. Vi kommer att vara där i tid.”

När biskopen kom välsignade han och president Monson mig. Välsignelsen president Monson gav mig var inte en botande välsignelse. Den handlade om hur jag skulle klara av min situation och åtföljande krämpor. Han välsignade också min familj att kunna hjälpa mig att hantera sjukdomen.

Nu, ett årtionde senare, har jag fortfarande Parkinsons, men för att vara 74 år går det bra för mig. Jag har verkligen hittat sätt att hantera min sjukdom. Det känns bra och jag har inte använt rullstolen sedan jag fick välsignelsen. Min läkare kallar mig sin ”stjärnpatient”.

Jag ska alltid vara tacksam mot president Monson för att han var vänlig nog att prata med och välsigna en man han inte kände. Men jag är också tacksam för det han lärde mig om att använda prästadömet.

Vi har olika nycklar och ämbeten i kyrkan men vi har samma prästadöme. President Monsons vänliga gärning lärde mig att prästadömet inte handlar om vem som har det utan om hur vi använder det för att välsigna vår himmelske Faders barn.