Välsignad genom prästadömet

Jag blev medlem i kyrkan som ensamstående mamma 1996, flera år efter att min tvillingsyster Theresa hade döpts. När Theresa döptes sade en gemensam vän till mig: ”Varför gick hon med i den kyrkan? De tvingar sina kvinnor att hålla sig i bakgrunden.”

Från mitt umgänge med medlemmarna i kyrkan visste jag att min vän inte förstod det hela på rätt sätt. Äktenskapen jag såg bland medlemmarna i kyrkan var några av de starkaste och mest jämställda jag någonsin sett. Jag visste att det bara var männen i kyrkan som hade prästadömet, men jag hade en känsla av att de använde prästadömet till att hjälpa alla.

Den sanningen förstärktes för mig när jag fick diagnosen bröstcancer elva år efter mitt dop. När jag hade fått veta det fick jag en andlig maning att jag skulle be om en prästadömsvälsignelse, vilket jag gjorde samma kväll. I välsignelsen blev jag lovad att cancern skulle lämna min kropp, att min kropp skulle botas och att Anden skulle vägleda mina läkare.

Den välsignelsen var den första av många under de påföljande tre åren när jag genomgick behandlingar och operationer. Det gav mig tro till att jag skulle botas fysiskt om det var Herrens vilja eller att det skulle ske andligt — och att jag skulle få styrka att hantera min prövning.

Jag upplevde den andra typen av helande en kväll efter en operation. Jag minns att jag vaknade med en oerhörd smärta. Just då kom följande tanke till mig: ”Du vet att du kommer att bli bättre. Du har fått löfte om att din kropp ska botas. Du vet att du kommer att klara det här.”

Vid ett annat tillfälle vaknade jag mitt i natten och var orolig för framtiden. ”Vad kommer att hända med mig?” undrade jag. Den ångestfyllda känslan dröjde sig kvar i några timmar men det var den enda gången under min treårskamp som jag kände en sådan ångest. Friden jag kände från prästadömsvälsignelserna jag fick stärkte mig och gjorde att jag kunde ta mig igenom sådant som jag inte trodde jag skulle klara av.

Prästadömet fortsatte att stärka mig under en infektion med hög feber som kommit efter en operation. En kväll under den tiden kom min svåger till sjukhuset och gav mig en välsignelse. Febern hade stigit hela dagen men efter välsignelsen gick den stadigt ner. Jag var förundrad men inte förvånad.

Jag såg löftet uppfyllas att mina läkare skulle få vägledning. När jag vaknade efter en av mina operationer kom kirurgen in till mig.

”Jag var klar”, förklarade hon, ”men något sade mig att jag skulle gå djupare, och jag såg andra problemområden som jag kunde ta bort. Det var tur att vi hittade dem.”

Hon är inte medlem i kyrkan men löftet i välsignelsen jag hade fått i början hade uppfyllts. Anden hade väglett henne.

Jag är tacksam för de värdiga prästadömsbärare i min församling och familj som har hjälpt mig och använt prästadömet till att välsigna mitt liv. Jag är tacksam för deras hustrur som stöder dem medan de hedrar sitt prästadöme och använder det till att välsigna andra. Jag är framför allt tacksam för att min himmelske Fader har välsignat oss med sin kraft på jorden, en kraft som välsignar alla hans barn.