Sista dagars heligas syn på äktenskapet

Det är tydligt att Gud avsåg att mannen och kvinnan skulle bli ett. Genom att personligen förrätta den här första vigseln helgade han äktenskapets institution. Det är ett normalt, sunt och önskvärt tillstånd som instiftades för att uppfylla Guds ändamål på jorden.

Det är den centrala delen av ett hem. Det är mer än en mänsklig institution som endast styrs av seder och lagar. Det är mer än ett kontrakt som sanktionerats av moraliska lagar. Det är och bör vara ett religiöst sakrament varigenom män och kvinnor högtidligt påtar sig att samarbeta med Gud för hans uppenbara ändamål att göra det möjligt för sina andebarn att komma till jorden och uppleva dödligheten samt åstadkomma odödlighet och evigt liv för dem.

Det finns de som säger att det mest upphöjda, hängivna och önskvärda livet kan uppnås utanför äktenskapets förbund. Med andra ord vill de förbjuda dem som söker den högsta härligheten att ”besudlas av fysiska, djuriska relationer”. Det finns inget i skrifterna som stöder en sådan lära. I Ordspråksboken står det: ”Den som funnit en hustru har funnit något gott, han har fått nåd ifrån HERREN” (Ords 18:22) …

Och i Läran och förbunden kan vi läsa: ”Och vidare: Sannerligen säger jag er att den som förbjuder äktenskapet inte är ordinerad av Gud, ty äktenskapet är instiftat av Gud för människan” (L&F 49:15).

Sista dagars heliga tror att för att uppnå det bästa i livet och den största lyckan i den här världen och nästa, måste män och kvinnor gifta sig i templet för tid och evighet. Utan tempeläktenskapets beseglande förrättningar kan människan inte uppnå en gudalik ställning eller ta emot glädjens fullhet …

För en sista dagars helig finns det bara ett slags äktenskap som är helt acceptabelt: Det är ett tempeläktenskap eller ett celestialt äktenskap, som enbart kan ingås i kyrkans tempel. Tempel upprättas, invigs och helgas åt Herren som en plats där andliga och eviga ceremonier och förrättningar kan utföras. Vi erkänner vigslar som förrättas av präster i andra kyrkor och borgerliga vigslar som förrättas av ämbetsmän som har laglig rätt att förrätta dem, men vi tror att det bara är i Guds tempel som en vigsel för tid och evighet kan förrättas och då enbart av en som har den myndighet som Kristus gav till Petrus när han sade: ”Allt vad du binder på jorden skall vara bundet i himlen” (Matt. 16:19).

Denna myndighet benämns i skrifterna som ”himmelrikets nycklar” (Matt 16:19), och i ett celestialt äktenskap öppnar dessa nycklar dörren till det riket.

Människan har vissa grundläggande behov — moraliska, sociala, biologiska och andliga — och dessa kan enbart uppfyllas tillfullo i det av Gud instiftade eviga äktenskapets institution.

För att kunna leva ett fullgott liv här och sedan uppnå evigt liv måste människan älska och bli älskad, tjäna och uppoffra, ta ansvar och utöva sin gudagivna skaparkraft. ”Jag har kommit för att de skall ha liv, ja, liv i överflöd” (Joh 10:10).

Men kanske ligger äktenskapets största värde inte i vad som tillfaller den enskilda mannen och kvinnan. Ändamålet med deras förening från begynnelsen ges i Herrens bud: ”Var fruktsamma och föröka er och uppfyll jorden!” (1 Mos 1:28). I ett vederbörligt äktenskap finns det möjlighet för människan att förverkliga sin naturliga längtan att vara kreativ och produktiv. Denna längtan kan enbart uppfyllas och åtnjutas på lämpligt sätt i en äktenskapsrelation, i skapandet och uppfostran av barn. Föräldrar bör tänka på att barnen som föds till dem — deras barn — också är Guds barn. Han är Fadern till deras andekroppar, och under föruttillvaron ombesörjde han att de eviga elementen och eviga andarna skulle kunna bli oskiljaktigt sammanbundna och ta emot glädjens fullhet. Sista dagars heliga tror därför att Gud är den tredje partnern i den här relationen och att processen att föra barn till världen inom äktenskapets gudomligt sanktionerade institution är en del av hans plan att åstadkomma odödlighet och evigt liv för människan.

När Herren Jesus fastställde kärleken till Gud och kärleken till nästan som de två största buden så förhärligade han kärleken. Faktum är att vi fått höra att Gud är kärlek. Därför, eftersom Gud är evig, måste kärleken vara evig, och dess frukter och välsignelser är avsedda att fortsätta i kommande evigheter. Men när det gäller förmånerna och fördelarna med den eviga kärleken mellan man och hustru och föräldrar och barn så kan de inte förverkligas om förrättningen som bemyndigar och helgar denna den vackraste av alla relationer innehåller begränsningen ”tills döden skiljer er åt”. Om familjerelationerna och äktenskapet ska kunna vara eviga måste äktenskapskontraktet innehålla de bemyndigade orden ”för tid och all evighet”.

Alla borde inse ansvaret de har mot efterkommande och mot förbunden de ingår med hänsyn till detta. När Herren sade ”vi kan inte fullkomliggöras utan dem” (L&F 128:18) talade han om en kedja vars länkar sträcker sig in i framtiden såväl som bort i det förflutna. Faktum är att vi kanske har ett mer direkt ansvar för dem som anförtrotts åt oss i det här livet än för våra förfäder. Vi kan inte hållas ansvariga för våra förfäders synder, antingen sådant de gjort eller sådant de inte gjort, men Herren har varnat för att om våra efterkommande misslyckas och detta misslyckande beror på att vi misslyckats i vår plikt mot dem, då ligger synderna på oss.

Bland de välsignelser som ges personer som uppnår den högsta graden i det celestiala riket är välsignelsen att få evig avkomma, vilket bland annat innebär att vi också efter döden kan fortsätta samarbetet med Gud att åstadkomma odödlighet och evigt liv för människan.

De sista dagars heligas syn på evigt framåtskridande innefattar evig utveckling, evig ökning av kunskap, kraft, intelligens och medvetenhet, och alla de egenskaper och förmågor som utgör gudaskap. Men enligt Guds plan kan människan inte uppnå detta tillstånd av fortsatt fullkomning i sitt ofärdiga eller ogifta tillstånd. Det måste finnas tillväxt och utveckling för hela människan — med andra ord, en människa som har funnit och förenats med sin andra hälft.

Denna syn på äktenskapet, med dess gudomliga perspektiv, ger ny mening och tillför betydelse, värdighet och härlighet till äktenskapet. Med detta i åtanke är den eftertänksamma mer noggrann och selektiv i valet av en evig livskamrat. Innan en man eller kvinna förbinder sig i ett sådant evigt kontrakt bör de sannerligen vara ödmjuka och eftertänksamma och under bön söka gudomlig vägledning.

Den religiösa helgelsen och sanktionen av äktenskapsrelationen förhöjs och uppskattas i mycket högre grad om paret före vigseln — och de måste av nödvändighet ha samma tro — börjar med samma mål i sikte. De måste förbereda sig och vara värdiga att ta emot den heliga förrättningen i en byggnad där endast de som är värdiga har tillträde. Där får de instruktioner, ingår förbund och lovar varandra evig kärlek och trohet vid altaret, i Guds och änglars närvaro. Säkerligen bidrar detta begrepp och tillvägagångssätt, med dess tillhörande åtaganden, till ett beständigt hem, förhärligandet av äktenskapets institution och människornas själars frälsning.

Ett sådant äktenskap är i grunden en handling i tro, förrättad i närvaro av en gudomlig partner. Man måste ha tro och mod för att kunna genomföra det, för att härda ut till änden, trots de svårigheter, besvikelser och tillfälliga förluster som man kan ställas inför.

Om man accepterar villkoren och åtagandena i detta eviga partnerskap måste man inse att ett misslyckande innebär ett totalt misslyckande. Oavsett vilka framgångar en person har inom andra områden så innebär ett misslyckande när det gäller förpliktelserna inom det eviga förbundet ett straff som innefattar förlusten av celestial härlighet, åtföljt av ansvaret för de förluster som orsakats av dem som han eller hon ingick kontraktet med och som han eller hon är ansvarig för.

”Äktenskapet är instiftat av Gud för människan.

Därför är det lagenligt att mannen skall ha en enda hustru, och de två skall vara ett kött, och allt detta för att jorden skall kunna uppfylla ändamålet med sin skapelse,

och för att den skall kunna fyllas med det antal människor som skapades innan världen skapades” (L&F 49:15–17).