Kraften i en utbildning

Jag föddes i norra Brasilien mer än tre månader för tidigt. För trettio år sedan fanns det nästan ingen chans för ett för tidigt fött barn att överleva i det kackerlackhemsökta allmänna sjukhuset. Läkarna sade till mamma att jag skulle vara död inom några timmar. Jag dog inte. Herren hjälpte mig så att jag överlevde.

När jag var omkring fem år lämnade pappa mamma, mina fyra syskon och mig. Mamma hade också övergivits av sina föräldrar när hon var liten så hon hade ingen familj att vända sig till för att få stöd. Vi hade inte pengar till att hyra ett hus så vi hyrde en liten bit mark i stället. Vi byggde ett hus av brädbitar, papper och plast. Taket var gjort av torkade löv. Vi hade inga andra möbler än en hammock, som två eller tre personer ofta delade på, och en säng, som vi gjort av några tillplattade kartonger. Vi hade inget rinnande vatten och ingen elektricitet. Vi hade ingenting.

Mamma arbetade som hushållerska och tvättade åt folk. Jag följde med henne till floden och hjälpte till så gott jag kunde. Sedan gick vi i timmar för att leverera alla kläder. Tiden då jag arbetade sida vid sida med mamma var dyrbar för mig. Det var då jag byggde upp en relation med henne.

Fastän vi arbetade hårt verkade vi aldrig ha tillräckligt med pengar. Ibland hade vi nästan ingenting att äta. Mamma gav oss sin mat och gick ibland i flera dagar utan mat. Vi brukade dricka vatten och sedan gå och lägga oss för det var det enda vi kunde göra för att slippa ifrån hungerkänslorna.

Vet du hur man delar ett ägg i sex bitar? Det gör jag.

Jag hade en liten grupp vänner när jag var liten men när vi växte upp gick vi olika vägar. Flickorna började sälja sina kroppar för att få pengar och pojkarna började stjäla. När de bad mig följa med var det något inom mig som sade att det inte var rätt. Jag vet att Herren var medveten om mig redan då, innan jag var medlem i kyrkan, och jag har fortsatt se bevis på hans hand i mitt liv.

Mina syskon och jag hade länge varit på en väntelista för att kunna gå i skolan. När det äntligen var vår tur hade mamma mycket bra att säga om skolan. Hon sade att om jag tog utbildningen på allvar så skulle jag bli något en dag. Jag ska aldrig glömma hennes ord: ”Jag är ledsen att jag inte kan ge dig ett gott liv. Jag är ledsen att du var tvungen att lära dig hur viktigt det är med hårt arbete så tidigt i livet, men nu har du möjlighet att få en utbildning. Ge aldrig upp på skolan för det är det enda som kommer att ta dig bort från det här livet.”

När jag väl hade börjat skolan fick jag vara påhittig för att få tag på skolmaterial. Jag hittade tomma pappersbitar i skräpkorgar och tog med dem hem. Mamma sydde ihop dem så att de blev ett anteckningsblock. Hon köpte en penna och delade den i tre bitar så att mina två systrar och jag hade varsin bit att skriva med i skolan. Våra andra två syskon var inte gamla nog att följa med oss till skolan.

Eftersom mamma hade lidit så mycket i hela sitt liv trodde hon inte att det kunde finnas en Gud. Det gjorde inte jag heller när jag var liten. Men när jag blev lite äldre började jag ställa frågor om Gud. Jag frågade mig själv varför min familj aldrig hade fått chansen att ha ett bra liv, och varför jag aldrig hade haft leksaker, tillräckligt med mat eller nya kläder. Varje gång jag ställde de här frågorna kände jag på något sätt att jag inte var ensam. Den känslan tröstade mig i många år.

När jag var omkring 13 år kom två missionärer hem till oss. De besvarade alla mina frågor och undervisade mig om Jesus Kristus. De sade att det fanns en kyrka där jag kunde lära mig mer om evangeliet i särskilda klasser för personer i min ålder. De lärde mig hur man ber. De undervisade mig om Mormons bok. När jag döptes kom ingen i min familj.

Jag kände mig ensam men visste att jag gjorde rätt. Ett nytt liv presenterades för mig — ett liv med hopp, lycka, tro och kärlek. Andra jämnåriga jag kände sökte tröst i droger och omoral. Jag fick min tröst hos en kärleksfull himmelske Fader och i hans Sons evangelium. Efter mitt dop förstod jag att Herren hade varit medveten om mig i hela mitt liv.

Jag lärde mig mycket om evangeliet. Jag träffade personer som delade min tro. Några av medlemmarna lärde sig lite om min familj när de besökte mig hemma. De hjälpte generöst till att köpa kläder och skor till kyrkan och anteckningsblock till skolan. Jag satt regelbundet barnvakt åt medlemmar i kyrkan och tjänade mer pengar än jag någonsin gjort tidigare. Eftersom jag var så ung kunde det ha varit lätt för mig att vandra bort från evangeliet. Men med stödet från kyrkans medlemmar förblev jag trofast mot min nyfunna tro.

Evangeliet förändrade verkligen mitt liv. Efter mitt dop kände jag att jag hade mer energi till att lära mig mer i skolan. Jag lärde mig mycket och blev stödlärare. Om jag inte visste något om ett visst ämne så studerade jag det tills jag visste så mycket att jag kunde lära ut det. Jag använde pengarna till att hjälpa till hemma.

Jag fick min patriarkaliska välsignelse och fick rådet att verka som missionär eftersom Herren hade en särskild välsignelse i beredskap åt mig under min mission som skulle förändra mitt liv för evigt. Jag visste inte vad det betydde men jag förstod att jag skulle få veta det i rätt tid om jag var lydig.

Jag verkade som missionär i Brasilienmissionen Curitiba från 2000 till 2002. Tack vare en av mina kamrater fick jag möjlighet att komma till Förenta staterna för att studera. Jag visste att detta verkligen skulle förändra mitt liv för evigt. Jag visste att min himmelske Fader var medveten om mig och hade en särskild plan för mig. Den här möjligheten att vidareutbilda mig var ett svar på mina böner.

Jag förstod att det skulle bli svårt att lära sig ett nytt språk men jag visste att det var möjligt om jag arbetade hårt nog. Jag studerade vid Brigham Young-universitetets språkcenter för engelska och tillbringade omkring tio timmar om dagen i biblioteket. En av mina lärare föreslog att vi skulle be om tungomålstalandets gåva, så varje kväll bad jag till min himmelske Fader att jag skulle få den. Han hjälpte mig verkligen.

När jag var klar med studierna vid språkcentret kunde jag komma in på flera olika universitet. Jag bestämde mig för att studera vid Brigham Young-universitetet–Idaho och söka in på sjuksköterskeprogrammet. Jag hade hört att det var mycket svårt att komma in på programmet, särskilt för internationella elever. Därför studerade jag så mycket jag kunde. Mina vänner retade mig och sade att jag borde flytta in i biblioteket eftersom jag var där så mycket. Och när det stängde fortsatte jag att studera hemma.

När det var svårt tänkte jag på vad president Gordon B. Hinckley (1910–2008) hade sagt: ”Ni behöver all den utbildning ni kan skaffa er. Försaka en bil, försaka allt som måste försakas för att ni ska kunna kvalificera er för arbetet i världen.”¹ Jag visste att det var ord från en Guds profet och tog dem på allvar.

När jag kom in på sjuksköterskeprogrammet fylldes hjärtat av tacksamhet och glädje. Jag visste att det skulle bli svårt och att jag skulle behöva fortsätta göra uppoffringar, men jag visste att Herren skulle vara med mig.

Medan jag studerade träffade jag min make och vi gifte oss 2007. Mamma blev också medlem i kyrkan det året. Hon sade att hon aldrig hade förstått varför jag var så glad, trots allt det hemska som vi hade varit med om. Men när hon väl hade blivit medlem i kyrkan förstod hon. Jesu Kristi evangelium har välsignat min familj och jag är glad att se hur min mor har blivit välsignad efter alla uppoffringar hon har gjort. Jag kommer alltid att vara tacksam mot henne.

I början av 2010 förberedde jag mig för min examen och var gravid med vårt första barn. Två månader innan min examen från sjuksköterskeprogrammet uppstod komplikationer med graviditeten och vårt barn föddes med kejsarsnitt. Mina lärare sade att jag skulle ta ledigt från skolan och ta min examen senare. Men jag var ju så nära — bara två månader kvar!

Min make och jag organiserade därför vår tid noga så att vi kunde balansera våra prioriteringar på rätt sätt och så att jag kunde avsluta min utbildning. Jag schemalade min studietid så att jag kunde ge min make och vår son den uppmärksamhet de behövde. Ibland var min makes föräldrar med vår son medan jag var i skolan. Två underbara klasskamrater hjälpte mig gå igenom studiematerialet. Jag kände att Herren hade sänt alla dessa människor för att stötta mig under den här svåra tiden.

Efter min examen klarade jag statens certifieringsexamen och började arbeta som sjuksköterska för att hjälpa till att försörja vår familj medan min make fullföljde sin utbildning. Jag planerar att inte arbeta när min make har kommit igång med sitt yrke, men om någon tragedi eller ekonomiska svårigheter skulle kräva att jag arbetade i framtiden så känner jag mig redo för det tack vare min utbildning.

Mamma hade rätt: Utbildning kan verkligen förändra liv. Den har förändrat mitt och kommer att förändra mina barns liv. Jag hoppas de inser att jag lyckades därför att jag följde Herrens plan för mig. Han ville att jag skulle få en utbildning, och han hjälpte mig under varje steg på vägen. Jag hoppas att mina barn lär sig att arbeta som jag gjorde och att de lär sig värdera utbildning lika mycket som jag gör.