På trygg färd hemåt

Två av dessa sista dagars heliga, Naga Bushan Ratnam och Pavani Kotala Ratnam, bor med sina föräldrar i en liten lägenhet långt från city, men nära stålgruvan där deras pappa arbetar. Man ser på bilderna i lägenheten vad som prioriteras. Familjefotografier fyller en hylla nära ytterdörren och i sovdelen pryds väggarna av bilder på Frälsaren, templet och första presidentskapet.

”När jag vaknar är de här bilderna det första jag ser”, säger Pavani. ”När jag ska sova på kvällen är de det sista jag ser.”

Pavani menar att vi alla kan skapa en fridens hamn i vårt hem. ”Därför håller jag rent i lägenheten”, säger hon. ”Det är ett sätt att göra så att Anden trivs här.” Och i skolan ”har jag alltid Vägledning för de unga i min väska, så varje gång jag tar upp en bok så ser jag den”.

Naga har upptäckt att samtalen han har med sin syster ger honom frid. ”Naturligtvis pratar vi med våra föräldrar och ber om deras råd i många situationer”, säger han. ”Pappa är distriktspresident så vi pratar med honom hela tiden, både officiellt och inofficiellt. Och vi tycker om att prata med mamma. Men det är något särskilt med att kunna anförtro sig till sin syster.” När Naga blir upprörd kan Pavani lugna ner honom. Naga är lite reserverad så Pavani hjälper honom bli mer utåtriktad.

”Men framför allt stärker vi varandra i att följa normerna”, säger Naga. Pavani kan till exempel be Naga om råd när det gäller passande kläder. ”Om han inte tycker att de uppfyller kyrkans normer så tar jag inte på mig dem”, säger hon. Och de pratar ofta om att tjäna andra, både i kyrkan och i samhället. Dessa samtal har delvis att göra med Nagas dröm om att en dag bli hjärtspecialist. ”Jag vill att mitt yrke ska vara ännu ett sätt att tjäna”, säger han.

Tonåringarna Ratnam säger att förmånen att ha prästadömet i hemmet också stärker familjens välbefinnande. De minns hur deras pappa ledde dem till kyrkan för åtta år sedan, fastän allihop fick åka fyra mil fram och tillbaka på en enda motorcykel bara för att komma till mötena. De pratar om de trosvissa bönerna för Pavani som var sjuk dagen då pappa döptes, om prästadömsvälsignelsen pappa gav till den allvarligt sjuka Naga under en examensperiod, och om hur pappa alltid rådgör med mamma, med dem och i bön med sin himmelske Fader när han ska fatta stora beslut.

”Jag har sett positiva förändringar allteftersom familjen har växt i evangeliet”, säger Pavani. ”Mina föräldrars exempel och min brors exempel har väglett mig som yngst i familjen. Jag inser att Jesus Kristus har hjälpt mig igenom varje del av mitt liv. Jag har människor runt omkring mig som hjälper mig och älskar mig, och jag känner Frälsarens kärlek. Den kärleken är viktigare för mig än något annat.”

Den kärleken var uppenbar när familjen reste till templet i Hongkong för att beseglas. Naga säger att templet är den tryggaste hamnen av alla på jorden: ”Det är en helig plats. Bara tanken på det gör att vårt hem blir en heligare plats.” Och det gör familjen Ratnamns lägenhet till en glad plats att vara på.

Hepsiba, Sandeep och Sujith Batha som bor med sina föräldrar i centrala Visak (som invånarna kallar staden), säger att skrifterna är ett ankare i deras fridens hamn. ”När vi läser skrifterna inbjuder vi Anden att leda oss på rätt väg, att fatta bra beslut i livet”, säger Hepsiba. ”Vi inbjuder också Anden till vårt hem när vi har hemaftnar och familjebön.”

Faktum är, säger Sandeep, att deras mamma påminner dem om ”att be varje dag innan de går ut och när de har kommit hem. När hon säger ’var tacksamma’ så gör det att jag vill vara tacksam för allt.”

Sujith säger att förutom hemmet är grensmötena en annan fridfull plats där medlemmarna kan lära sig om evangeliet och dit alla är välkomna, och även aktiviteterna där ungdomar med samma normer kan stärka och stötta varandra. ”Herren säger att vi är världens ljus”, säger Sujith (se Matt 5:14). ”När vi samlas håller vi det ljuset brinnande och känner oss bättre till mods inför att sprida det.”

Det var spridningen av detta ljus som förde evangeliet till familjen Butty. Systrarna Sandhya och Sudha Butty och deras mamma och pappa kan knappt sluta le — de är så ivriga att berätta hur de blev introducerade till kyrkan.

”Vi blev medlemmar i kyrkan som familj”, säger Sandhya. ”Vi hade länge letat efter den rätta kyrkan. Vi förstod att vi behövde döpas. Så en dag såg pappa två äldster. På namnskyltarna stod det ’Jesu Kristi Kyrka’ och han insåg att han var tvungen att prata med dem.”

De satte genast igång med diskussionerna. ”Vi lärde oss att för att kunna göra Faderns vilja led Jesus Kristus för oss, genomförde försoningen och gjorde det möjligt för oss att återvända till vår himmelske Fader genom att följa honom”, säger Sudha. Med det vittnesbördet fast förankrat var det som att segla hem genom lugna vatten när de blev medlemmar i kyrkan, och familjen Butty har glatt sig åt sitt beslut alltsedan dess.

Varje dag går fiskebåtarna ut från Visakhapatnam. Varje dag ger sig ungdomarna i Visakhapatnams första och andra gren och i Gajuwaka gren ut i världen. De kan alla tryggt återvända till en familjär hamn. Men när det gäller sista dagars heliga så är det en hamn som inte bara är trygg just nu utan också i evigheten.