Den dolda eld som himlen fann

Bröder och systrar, jag har fått en plågsam insikt sedan jag senast stod i den här talarstolen i oktober 2022. Insikten är denna: Om du inte håller ett acceptabelt tal kan du bli bannlyst från flertalet nästkommande konferenser. Som ni ser har jag fått i uppgift att tala tidigt under den första sessionen den här gången. Vad ni inte ser är att jag placerats på en fallucka med en väldigt klen hake. Om det här talet inte går bra kommer jag inte att se er igen på ytterligare några konferenser.

I andan av den vackra psalmen med den här vackra kören har jag fått en del insikter nyligen som jag, med Herrens hjälp, vill dela med mig av till er i dag. Det gör det här till ett väldigt personligt tal.

Den mest personliga och smärtsamma av alla dessa upplevelser nyligen har varit min hustru Pats bortgång. Hon var den bästa kvinna jag någonsin har känt – en perfekt hustru och mor, för att inte tala om hennes renhet, uttrycksförmåga och andlighet. Hon höll en gång ett tal med titeln ”Att uppfylla ändamålet med sin skapelse”. I mina ögon har hon uppfyllt ändamålet med sin skapelse mer framgångsrikt än vad någon hade kunnat drömma var möjligt. Hon var alltigenom en Guds dotter, alltigenom en exemplarisk Kristi kvinna. Jag var den mest lyckligt lottade av män som fick tillbringa 60 år av mitt liv med henne. Om jag visar mig värdig innebär vår besegling att jag kan få tillbringa evigheten med henne.

En annan lärorik erfarenhet började 48 timmar efter min hustrus begravning. Jag blev då körd i ilfart till sjukhus i akut medicinsk kris. Jag tillbringade därefter de första fyra veckorna av sex med att åka in och ut på intensiven och glida in och ut ur medvetslöshet.

Så gott som hela min upplevelse på sjukhuset under den perioden minns jag inte. Vad jag inte har glömt är minnet av en resa utanför sjukhuset, till vad som tycktes vara randen till evigheten. Jag kan inte tala utförligt om den upplevelsen, men jag kan säga att en del av det jag fick var en förmaning att återgå till min uppgift med större brådska, mer helgelse, mer fokus på Frälsaren, och mer tro på hans ord.

Jag kunde inte undgå att känna att jag fick min egen personliga version av en uppenbarelse som gavs till de tolv för nästan 200 år sedan.

”Du ska bära vittnesbörd om mitt namn … [och] sända ut mitt ord till jordens ändar …

morgon efter morgon och låta din varnande röst ljuda dag efter dag, och när natten kommer, låt då inte jordens invånare sova för ditt tals skull …

Stå upp … ta upp [ditt] kors [och] följ mig.”¹

Mina älskade bröder och systrar, sedan den upplevelsen har jag försökt att ta upp mitt kors mer uppriktigt, med större beslutsamhet att se var jag kan höja en apostolisk röst med både värme och varning på morgonen, dagen och inpå natten.

Detta leder till en tredje sanning som kom under månaderna av förlust, sjukdom och vånda. Den var ett förnyat vittne om och en oändlig tacksamhet för den här kyrkans beslutsamma böner – era böner – som jag har gagnats av. Jag kommer att vara evigt tacksam för bönerna från tusentals människor som, likt den besvärliga änkan,² om och om igen sökte himlens ingripande för min skull. Jag fick ta emot prästadömsvälsignelser och såg min high school-klass fasta för mig, liksom flera olika församlingar i kyrkan. Och mitt namn måste ha stått med på bönelistan i så gott som vartenda tempel i kyrkan.

I min djupa tacksamhet för allt detta instämmer jag med G. K. Chesterton, som en gång sa ”att tack är den högsta tankeformen; och att … tacksamhet är glädje fördubblad av förundran”.³ Med ”glädje fördubblad av förundran” tackar jag er alla och min himmelske Fader som hörde era böner och välsignade mig.

Bröder och systrar, jag vittnar om att Gud hör varje bön vi ber och besvarar var och en av dem i enlighet med den väg han har utstakat för vår fulländning. Jag inser att vid ungefär samma tid som så många bad för att min hälsa skulle återställas, bad lika många – inklusive jag själv – för att min hustrus hälsa skulle återställas. Jag vittnar om att båda dessa böner blev hörda och besvarade av en gudomligt medkännande himmelsk Fader, även om bönerna för Pat inte blev besvarade på det sätt jag bad om. Det är av orsaker endast Gud känner till som böner besvaras på annat sätt än vi hoppas på – men jag lovar att de blir hörda och de blir besvarade enligt hans osvikliga kärlek och kosmiska tidsplan.

Om vi ”inte ber orätt”⁴ finns det inga gränser för när, var eller om vad vi ska be. Enligt uppenbarelserna ska vi ”ständigt … be”.⁵ Vi ska be, sa Amulek, för ”deras välfärd som är omkring er”⁶ med tro på att ”den rättfärdiges bön har stor kraft och verkan”.⁷ Våra böner bör uttalas med hörbara ord när vi har avskildhet till att göra det.⁸ Om det inte är genomförbart bör de frambäras som ljudlösa ord i vårt hjärta.⁹ Vi sjunger att våra böner är ”den dolda eld som himlen fann”,¹⁰ som alltid ska uppsändas, enligt Frälsaren själv, till Gud den evige Fadern i hans enfödde Sons namn.¹¹

Mina älskade vänner, våra böner är vår ljuvaste stund,¹² vår själs ”längtan sann”,¹³ vår enklaste, renaste form av tillbedjan.¹⁴ Vi ska be individuellt, i våra familjer och i församlingar av alla storlekar.¹⁵ Vi ska använda bönen som en sköld mot frestelse,¹⁶ och om vi någon gång känner att vi inte vill be, kan vi vara säkra på att den tvekan inte kommer från Gud, som längtar efter att kommunicera med sina barn när som helst och alltid. Det är sant att en del försök att hindra oss från att be kommer direkt från den onde.¹⁷ När vi inte vet hur eller exakt vad vi ska be om bör vi börja, och fortsätta, tills den Helige Anden leder oss till den bön vi borde uppsända.¹⁸ Det här tillvägagångssättet är det vi kan behöva frammana när vi ber för våra fiender och dem som illvilligt utnyttjar oss.¹⁹

Slutligen kan vi se till Frälsarens exempel, som bad så oerhört ofta. Men det har alltid varit fascinerande, tycker jag, att Jesus kände behovet att be över huvud taget. Var han inte fullkomlig? Vad kunde han behöva be om? Jag har kommit att inse att även han, tillsammans med oss, ville ”söka Faderns ansikte, tro på hans ord och lita på hans nåd”.²⁰ Om och om igen drog han sig undan från sällskap för att vara ensam innan han genomborrade himlen med sina böner.²¹ Andra gånger bad han i sällskap med några få följeslagare. Sedan sökte han himlen till förmån för skaror som kunnat täcka ett helt berg. Ibland förhärligade bönen hans kläder.²² Ibland förhärligade den hans ansikte.²³ Ibland stod han upp för att be, ibland knäböjde han, och minst en gång föll han ner på sitt ansikte och bad.²⁴

Lukas beskriver hur Jesus, allteftersom han sjönk djupare ner i sitt försoningsoffer, måste be ”allt ivrigare”.²⁵ Hur kunde en som var fullkomlig be allt ivrigare? Vi antar att alla hans böner var ivriga, men i genomförandet av sitt försoningsoffer och genom den smärta som åtföljde dess universella omfattning, kände han att han behövde be ännu mer vädjande, då tyngden av hans offergåva slutligen pressade fram blod ur varje por.

Mot bakgrund av Kristi seger över döden och hans senaste gåva till mig bestående av några få veckor eller månader till i jordelivet, bär jag högtidligt vittne om att det eviga livet är verkligt och att vi behöver vara seriösa i vår planering inför det.

Jag vittnar om att när Kristus kommer behöver han känna igen oss – inte som medlemmar bara till namnet i en lista på en bleknad dopuppteckning utan som fullkomligt hängivna, trofast troende lärjungar som håller sina förbund. Det här är en trängande angelägenhet för oss alla, så att vi inte med förkrossande ånger får höra: ”Jag har aldrig känt er”²⁶ eller, som Joseph Smith översatte det: ”Ni har aldrig känt mig.”²⁷

Som tur är har vi hjälp i den här uppgiften – massor av hjälp. Vi behöver tro på änglar och underverk och det heliga prästadömets löften. Vi behöver tro på den Helige Andens gåva, goda familjers och vänners inflytande samt makten i Kristi rena kärlek. Vi behöver tro på uppenbarelse och profeter, siare och uppenbarare, och president Russell M. Nelson. Vi behöver tro på att vi med våra böner och vår vädjan och personliga rättfärdighet verkligen kan uppstiga till ”Sions berg … den levande Gudens stad, den himmelska platsen, den heligaste av alla”.²⁸

Bröder och systrar, när vi omvänder oss från våra synder och frimodigt går fram till ”nådens tron”²⁹ och inför honom lägger våra offergåvor och innerliga vädjan finner vi barmhärtighet och nåd och förlåtelse vid vår evige Faders och hans lydige, fullkomligt rene Sons välvilliga händer. Då får vi, tillsammans med Job och alla de renade trofasta, se en värld som är ”för underbar”³⁰ för att förstå. I Jesu Kristi namn, amen.