Kristi läras kraftfulla positiva spiral

För flera år sedan följde min fru Ruth, vår dotter Ashley och jag med andra turister på en kajakutflykt i delstaten Hawaii i USA. En kajak är ett slags kanot som ligger lågt i vattnet där paddlaren sitter framåt och använder en dubbelpaddel för att växelvis paddla på ena sidan och sedan på den andra. Vi skulle paddla till två mindre öar utanför Oahus kust och tillbaka igen. Jag kände mig säker eftersom jag hade paddlat kajak över sjöar i bergen när jag var yngre. Hybris bådar aldrig gott, eller hur?

Vår guide gav oss instruktioner och visade oss havskajakerna vi skulle använda. De var annorlunda än alla andra kajaker jag använt tidigare. Man skulle sitta ovanpå kajaken i stället för inuti den. När jag satte mig på kajaken var tyngdpunkten högre än vad jag var van vid, och jag var mindre stabil i vattnet.

När vi började paddlade jag fortare än Ruth och Ashley. Efter en stund låg jag långt framför dem. Trots att jag var stolt över mitt heroiska tempo slutade jag paddla och väntade in dem. En stor våg – ungefär 15 centimeter – slog i sidan av kajaken och välte ner mig i vattnet. Innan jag fick kajaken på rätt köl och lyckades komma upp på den igen hade Ruth och Ashley passerat mig, och jag var för trött för att fortsätta paddla. Innan jag hann hämta andan kom en till våg, en helt enorm en – minst 20 centimeter – och slog i kajaken och välte mig igen. När jag väl hade lyckats vända kajaken var jag så andfådd att jag inte visste om jag skulle orka klättra upp.

Guiden såg vad som hände, paddlade fram till mig och höll fast kajaken så att jag lättare skulle komma upp. När han såg att jag fortfarande var för andfådd för att paddla på egen hand fäste han ett rep i min kajak och började paddla och bogserade mig. Jag hämtade snart andan och kunde paddla på egen hand igen. Han släppte taget om repet och jag nådde första ön utan ytterligare hjälp. När jag kom fram sjönk jag ner i sanden, helt slut.

När gruppen hade vilat en stund sa guiden tyst till mig: ”Herr Renlund, om du bara fortsätter paddla och bibehåller momentum så tror jag att du klarar dig.” Jag följde hans råd när vi paddlade till den andra ön och sedan tillbaka dit vi började. Två gånger paddlade guiden fram till mig och sa att det gick ju jättebra! Ännu större vågor slog i min kajak från sidan, men jag välte inte.

Genom att konsekvent paddla kajaken bibehöll jag momentum och fortsatte framåt, vilket mildrade effekten av vågorna som slog i mig från sidan. Samma princip är verksam i våra andliga liv. Vi blir sårbara när vi saktar ner och särskilt när vi stannar upp. Om vi behåller andligt momentum genom att ständigt ”paddla” mot Frälsaren är vi säkrare och tryggare eftersom vårt eviga liv är beroende av vår tro på honom.

Andligt momentum skapas ”under en livstid när vi gång på gång tar till oss Kristi lära”. När vi gör det, lär president Russell M. Nelson, skapar det en ”kraftfull positiv spiral”. Ja, beståndsdelarna i Kristi lära – till exempel tro på Herren Jesus Kristus, omvändelse, ingå en förbundsrelation med Herren genom dopet, ta emot den Helige Andens gåva och hålla ut intill änden – är inte avsedda att vara engångshändelser, något man bockar av. I synnerhet är detta att ”hålla ut intill änden” verkligen inte ett separat steg i Kristi lära – som att vi skulle ta de första fyra stegen och sedan slå oss ner, bita ihop och vänta på att dö. Nej, att hålla ut intill änden är att gång på gång och iterativt tillämpa de andra delarna av Kristi lära och på så sätt skapa den ”kraftfulla positiva spiral” som president Nelson beskrev.

Gång på gång betyder att vi erfar Kristi läras beståndsdelar om och om igen under hela livet. Iterativt betyder att vi bygger på och förbättrar oss varje gång. Även om vi upprepar beståndsdelarna går vi inte bara runt i cirklar utan att röra oss framåt. Snarare närmar vi oss Jesus Kristus varje gång vi upprepar dem.

Momentum består av både hastighet och riktning. Om jag hade paddlat kajaken kraftfullt åt fel håll hade jag skapat ett betydande momentum, men jag skulle inte ha kommit till den avsedda platsen. På samma sätt behöver vi i livet ”paddla” mot Frälsaren för att komma till honom.

Vår tro på Jesus Kristus behöver få näring dagligen. Den får näring när vi ber dagligen, studerar skrifterna dagligen, begrundar Guds godhet dagligen, omvänder oss dagligen och dagligen följer den Helige Andens maningar. Precis som det inte är hälsosamt att vänta med att äta tills på söndagen och sedan hetsäta veckans näringsranson, är det inte andligt sunt att bara ge näring åt våra vittnesbörd en dag i veckan.

När vi tar ansvar för vårt eget vittnesbörd får vi andligt momentum och utvecklar gradvis en djupt grundad tro på Jesus Kristus, och Kristi lära blir själva kärnan i livets syfte. Momentum byggs också upp när vi strävar efter att lyda Guds lagar och omvända oss. Omvändelse är glädjefylld och låter oss lära oss av våra misstag, vilket är hur vi utvecklas för evigt. Vi kommer utan tvekan att uppleva stunder när vi välter kajaken och upptäcker att vi inte bottnar. Genom omvändelse kan vi komma upp igen och fortsätta, oavsett hur många gånger vi välter. Det viktiga är att vi inte ger upp.

Nästa beståndsdel av Kristi lära är dopet, som innefattar dopet med vatten och, genom konfirmationen, dopet med den Helige Anden. Dopet sker vid ett tillfälle, men vi förnyar våra dopförbund gång på gång när vi tar del av sakramentet. Sakramentet ersätter inte dopet, men det länkar de första beståndsdelarna i Kristi lära – tro och omvändelse – med mottagandet av den Helige Anden. När vi samvetsgrant tar del av sakramentet bjuder vi in den Helige Anden i våra liv, precis som när vi döptes och konfirmerades. När vi håller förbundet som beskrivs i sakramentsbönerna blir den Helige Anden vår följeslagare.

När den Helige Anden utövar ett större inflytande i våra liv utvecklar vi gradvis och iterativt kristuslika egenskaper. Våra hjärtan förändras. Vår benägenhet att göra ont minskar. Vår villighet att göra gott ökar tills vi helt enkelt ”ständigt [vill] göra gott”. Och därigenom får vi tillgång till den himmelska kraft vi behöver för att hålla ut intill änden. Vår tro har ökat och vi är redo att upprepa den kraftfulla positiva spiralen igen.

Framåtriktat andligt momentum driver oss också till att ingå ytterligare förbund med Gud i Herrens hus. Flera förbund för oss närmare Kristus och knyter oss än starkare till honom. Genom dessa förbund får vi större tillgång till hans kraft. För att vara tydlig: dop och tempelförbund är inte i sig själva källan till kraften. Källan till kraften är Herren Jesus Kristus och vår himmelske Fader. När vi ingår och håller förbund skapas en kanal som för deras kraft in i våra liv. När vi lever efter dessa förbund blir vi så småningom arvtagare till allt som vår himmelske Fader har. Det momentum som skapas av att vi lever efter Kristi lära driver inte bara förvandlingen av vår gudomliga natur till vår eviga bestämmelse, utan motiverar oss också att hjälpa andra på lämpliga sätt.

Fundera över hur guiden under utflykten hjälpte mig när jag välte kajaken. Han skrek inte på långt håll en ohjälpsam fråga som: ”Herr Renlund, vad gör du i vattnet?” Han paddlade inte fram och klagade på mig och sa: ”Herr Renlund, du skulle inte vara i den här situationen om du var mer vältränad.” Han började inte bogsera min kajak samtidigt som jag försökte komma upp. Och han tillrättavisade mig inte inför gruppen. I stället gav han mig den hjälp jag behövde när jag behövde den. Han gav mig råd när jag var mottaglig. Och han gjorde allt han kunde för att uppmuntra mig.

När vi tjänar andra behöver vi inte ställa ohjälpsamma frågor eller uttrycka det uppenbara. De flesta som kämpar vet att de kämpar. Vi bör inte vara fördömande. Vårt fördömande är varken behjälpligt eller välkommet och det är oftast oinformerat.

Om vi jämför oss med andra kan det få oss att göra förödande misstag, särskilt om vi drar slutsatsen att vi är mer rättfärdiga än de som kämpar. En sådan jämförelse är som att hopplöst drunkna i tre meter djupt vatten och se på hur någon annan drunknar i fyra meter djupt vatten, och anse henne vara en större syndare och tycka att man själv har sitt på det torra. Trots allt kämpar vi ju alla på vårt eget sätt. Ingen av oss förtjänar sin frälsning. Det kan vi inte. Jakob i Mormons bok lärde: ”Kom ihåg att sedan vi har förlikat oss med Gud är det endast i och genom Guds nåd som vi är frälsta.” Vi behöver alla Frälsarens oändliga försoning, inte bara en del av den.

Vi behöver verkligen all vår medkänsla, empati och kärlek när vi bemöter människorna omkring oss. De som kämpar ”behöver få uppleva hur Jesu Kristi rena kärlek återspeglas i [våra] ord och handlingar”. När vi tjänar uppmuntrar vi andra ofta och erbjuder vår hjälp. Även om någon inte är mottaglig fortsätter vi att tjäna personen så som han eller hon tillåter. Frälsaren lärde: ”Ni ska fortsätta betjäna sådana, för ni vet inte om de inte kommer att återvända och omvända sig och komma till mig med helhjärtat uppsåt, så att jag kan hela dem. Och ni ska bli medlet att föra frälsning till dem.” Frälsarens jobb är att hela. Vårt jobb är att älska – att älska och tjäna på ett sådant sätt att andra dras till Jesus Kristus. Detta är en av frukterna av Kristi läras kraftfulla positiva spiral.

Jag inbjuder er att leva efter Kristi lära gång på gång, iterativt och avsiktligt, och hjälpa andra på vägen. Jag vittnar om att Kristi lära är den centrala delen av vår himmelske Faders plan. Det är trots allt hans lära. När vi utövar tro på Jesus Kristus och hans försoning drivs vi fram längs förbundsstigen och motiveras att hjälpa andra bli trofasta lärjungar till Jesus Kristus. Vi kan bli arvingar i vår himmelske Faders rike, vilket är kulmen på ett trofast liv efter Kristi lära. I Jesu Kristi namn, amen.