Underverk, änglar och prästadömets kraft

Många i dag säger att underverk inte längre existerar, att änglar är påhittade och att himlarna är stängda. Jag vittnar om att underverken inte har upphört, att änglar finns bland oss och att himlarna verkligen är öppna.

När vår Frälsare Jesus Kristus var på jorden gav han prästadömsnycklar till sin huvudapostel Petrus.¹ Genom dessa nycklar ledde Petrus och de andra apostlarna Frälsarens kyrka. Men när apostlarna dog togs prästadömets nycklar bort från jorden.

Jag vittnar om att prästadömets forntida nycklar har blivit återställda. Petrus, Jakob och Johannes och andra forntida profeter visade sig som uppståndna varelser och gav profeten Joseph Smith vad Herren beskrev som ”mitt rikes nycklar och en evangeliets tidsutdelning”.²

Samma nycklar har förts vidare från profet till profet fram till i dag. De 15 män vi stödjer som profeter, siare och uppenbarare använder dem till att leda Frälsarens kyrka. Liksom i forna tider finns det en seniorapostel som innehar och är bemyndigad att utöva alla prästadömsnycklar. Han är president Russell M. Nelson, profet och president för Kristi återställda kyrka i vår tid: Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga.

Genom Frälsarens kyrka får vi prästadömets välsignelser – däribland Guds kraft att hjälpa oss i våra liv. Under bemyndigade prästadömsnycklar ger vi heliga löften till Gud och tar emot heliga förrättningar som förbereder oss för att leva i hans närhet. Vi börjar med dop och konfirmation, fortsätter i templet och går framåt på en stig med förbund som leder oss tillbaka till honom.

Med händer som läggs på våra huvuden får vi också prästadömsvälsignelser som innehåller vägledning, tröst, råd, helande och kraft att följa Jesus Kristus. Under hela mitt liv har jag välsignats av denna stora kraft. Som det har uppenbarats i skrifterna kallar vi den det heliga melkisedekska prästadömets kraft.³

I min ungdom fick jag stor respekt för den här kraften, särskilt som den visade sig i prästadömsvälsignelser. När jag tjänade som ung missionär i Chile arresterades jag och min kamrat och blev separerade från varandra. Vi fick aldrig veta varför. Det var en tid av stor politisk oro. Tusentals människor greps av militärpolisen och hördes aldrig av igen.

Efter att ha blivit förhörd satt jag ensam i en fängelsecell utan att veta om jag någonsin skulle få träffa mina nära och kära igen. Jag vände mig till min himmelske Fader och vädjade innerligt: ”Fader, jag har alltid fått lära mig att du vakar över dina missionärer. Snälla Fader, jag är inte speciell, men jag har varit lydig och jag behöver din hjälp i kväll.”

Fröna till den här hjälpen hade såtts många år tidigare. Efter mitt dop konfirmeras jag som medlem i kyrkan och fick den Helige Andens gåva. När jag bad, ensam och bakom galler, kom den Helige Anden genast till mig och tröstade mig. Han påminde mig om en mycket specifik del från min patriarkaliska välsignelse, som är ännu en av prästadömets välsignelser. I den lovade Gud mig att jag genom min trofasthet skulle kunna beseglas i templet för tid och evighet till en kvinna full av skönhet, dygd och kärlek, att vi skulle bli föräldrar till dyrbara söner och döttrar, och att jag skulle bli välsignad och förhärligad som fader i Israel.

De inspirerade orden om min framtid fyllde min själ med frid. Jag visste att de hade kommit från min kärleksfulle himmelske Fader, som alltid håller sina löften.⁴ I det ögonblicket fick jag en försäkran om att jag skulle släppas och leva för att få se de löftena uppfyllas.

Omkring ett år senare välsignade min himmelske Fader mig med en hustru som är full av skönhet, dygd och kärlek. Lynette och jag beseglades i templet. Vi välsignades med tre dyrbara söner och fyra dyrbara döttrar. Jag blev en far, allt enligt Guds löften i den patriarkaliska välsignelse jag fick som 17-årig pojke.

”Har alltså, mina älskade bröder [och systrar], underverken upphört eftersom Kristus har uppstigit till himlen? …

Nej. Inte heller har änglar upphört att betjäna människobarnen.”⁵

Jag vittnar om att underverk och betjäning ständigt sker i våra liv, ofta som en direkt följd av prästadömets kraft. En del prästadömsvälsignelser uppfylls omedelbart, på sätt som vi kan se och förstå. Andra framträder gradvis och förverkligas inte fullt ut i det här livet. Men Gud håller alltid alla sina löften, vilket illustreras i den här skildringen från vår släkthistoria:

Min farfar Grant Reese Bowen var en man med stor tro. Jag minns tydligt hur jag hörde honom berätta hur han fick sin egen patriarkaliska välsignelse. I sin dagbok skrev han: ”Patriarken lovade mig helandets gåva. Han sa: ’De sjuka ska bli helade. Ja, de döda ska uppväckas under dina händer.’”

Flera år senare samlade farfar ihop hö när han kände sig manad att återvända till huset. Han möttes av sin far som gick mot honom. ”Grant, din mor har precis gått bort”, sa hans far.

Jag citerar återigen farfars dagbok: ”Jag stannade inte utan skyndade mig in i huset och ut på verandan där hon låg på en tältsäng. Jag tittade på henne och såg att hon inte visade några tecken på liv. Jag kom ihåg min patriarkaliska välsignelse och löftet att om jag var trofast skulle de sjuka genom min tro bli helade; och de döda skulle uppväckas. Jag lade mina händer på hennes huvud och jag sa till Herren att om löftet som han hade gett mig via patriarken var sant, skulle han visa det nu och väcka min mor till liv igen. Jag lovade honom att om han gjorde det skulle jag aldrig tveka att göra allt som står i min makt för att bygga upp hans rike. När jag bad öppnade hon ögonen och sa: ’Grant, hjälp mig upp. Jag har varit i andevärlden, men du har kallat mig tillbaka. Låt det alltid vara ett vittnesbörd för dig och för resten av min familj.’”

President Russell M. Nelson har lärt oss att söka och förvänta oss underverk.⁶ Jag vittnar om att eftersom prästadömet har återställts finns Guds kraft och myndighet på jorden. Genom ämbeten och råd kan män och kvinnor, unga som gamla, delta i prästadömsarbetet. Det är ett underverkens arbete där änglar närvarar. Det är himlens arbete, och det välsignar alla Guds barn.

År 1989 var vår familj på sju personer på väg hem från en församlingsutflykt. Det var sent. Lynette väntade vårt sjätte barn. Hon fick en stark maning att spänna fast säkerhetsbältet, vilket hon hade glömt att göra. Kort därefter kom vi runt en kurva på vägen och en bil körde över mittlinjen till vår fil. Jag körde ungefär 110 km i timmen och väjde för att undvika att köra på den mötande bilen. Vår minibuss välte, kanade utmed och gled av vägen, stannade till slut och landade med passagerarsidan mot marken.

Nästa sak jag minns att jag hörde var Lynettes röst: ”Shayne, vi måste ta oss ut genom din dörr.” Jag hängde i luften med hjälp av mitt säkerhetsbälte. Det tog några sekunder att orientera mig. Vi började lyfta ut vart och ett av barnen ur minibussen genom mitt fönster, som nu var taket på minibussen. De grät och undrade vad som hade hänt.

Vi insåg snart att vår tioåriga dotter Emily var borta. Vi ropade hennes namn, men vi fick inget svar. Församlingsmedlemmar, som också var på väg hem, var på plats och letade desperat efter henne. Det var så mörkt. Jag tittade i minibussen igen med en ficklampa och till min fasa såg jag Emilys lilla kropp fast under minibussen. Jag ropade förtvivlat: ”Vi måste lyfta bort minibussen från Emily.” Jag tog tag i taket och drog bakåt. Det var bara några få andra som lyfte, men minibussen vändes mirakulöst och vi kunde se Emilys livlösa kropp.

Emily andades inte. Hennes ansikte hade samma färg som ett mörklila plommon. Jag sa: ”Vi måste ge henne en välsignelse.” En kär vän och församlingsmedlem knäböjde med mig och med melkisedekska prästadömets myndighet, i Jesu Kristi namn befallde vi henne att leva. I det ögonblicket tog Emily ett långt rassligt andetag.

Efter vad som kändes som timmar kom ambulansen äntligen. Emily togs snabbt till sjukhuset. Hon hade en kollapsad lunga och en avsliten sena i knät. Det fanns en oro för hjärnskador på grund av den tid hon varit utan syre. Emily låg i koma i en och en halv dag. Vi fortsatte att be och fasta för henne. Hon välsignades med ett fullständigt tillfrisknande. I dag har Emily och hennes make Kevin sex döttrar.

Mirakulöst nog kunde alla andra gå därifrån. Barnet som Lynette bar på var Tyson. Han skonades också från all skada och föddes i februari följande år. Åtta månader senare, efter att ha fått sin jordiska kropp, återvände Tyson hem till vår himmelske Fader. Han är vår skyddsängel. Vi känner hans inflytande i vår familj och ser fram emot att vara med honom igen.⁷

De som lyfte av minibussen från Emily noterade att minibussen inte verkade väga något. Jag visste att himmelska änglar hade förenat sig med jordiska änglar för att lyfta fordonet från Emilys kropp. Jag vet också att Emily blev levande igen genom det heliga prästadömets kraft.

Herren uppenbarade denna sanning för sina tjänare: ”För jag ska gå framför ert ansikte. Jag ska vara på er högra sida och på er vänstra, och min Ande ska vara i era hjärtan och mina änglar runt omkring er för att upprätthålla er.”⁸

Jag vittnar om att ”det heliga prästadömet enligt Guds Sons orden”⁹ – melkisedekska prästadömet – med dess nycklar, myndighet och kraft har återställts till jorden i dessa sista dagar. Jag vet att även om inte alla omständigheter blir som vi kanske hoppas på och ber om, kommer Guds underverk alltid att ske enligt hans vilja, hans tidsplan och hans plan för oss.

Om ni önskar prästadömets välsignelser, däribland underverk och änglabetjäning, uppmanar jag er att vandra längs den stig av förbund som Gud har gjort tillgänglig för var och en av oss. Medlemmar och ledare i kyrkan som älskar dig hjälper dig att ta nästa steg.

Jag vittnar om att Jesus Kristus, Guds Son, lever och leder sin kyrka genom levande profeter som innehar och utövar prästadömsnycklar. Den Helige Anden är verklig. Frälsaren gav sitt liv för att hela oss, vinna tillbaka oss och föra oss hem.

Jag vittnar om att underverk inte har upphört, att änglar finns bland oss och att himlarna är öppna. Och oj, så öppna de är! I Jesu Kristi namn, amen.