2004
’Ty jag var hungrig och ni gav mig att äta’
Maj 2004


”Ty jag var hungrig och ni gav mig att äta”

Var än människor fått lida, av vilken orsak det än må vara, har kyrkans representanter varit där … Jag har personligen fått bevittna hur effektivt vårt humanitära hjälparbete är.

År 1936, för sextioåtta år sedan, berättade en av sekreterarna till de tolvs kvorum något för mig som en av de tolv berättat för henne. Hon sade att under den kommande generalkonferensen skulle man tillkännage ett program som skulle anses ännu mer anmärkningsvärt än vårt folks ankomst till dessa dalar som pionjärer.

Låt mig inom parentes säga att man inte ska berätta konfidentiella saker för sin sekreterare och om hon får konfidentiell information borde hon inte föra den vidare till någon annan.

Men det var något som hände då. Sådant händer aldrig idag. Eller hur? Jag vill tillägga att mina dugliga sekreterare aldrig yppar något konfidentiellt.

Ni som känner till historien vet att det som tillkännagavs var kyrkans trygghetsplan, ett namn som senare ändrades till kyrkans välfärdsprogram.

Jag undrade på den tiden hur överhuvudtaget något som kyrkan gjorde skulle kunna överglänsa den historiska insamlingen av vårt folk till dessa dalar i Förenta staterna. Denna insamling var en sådan storslagen händelse att jag tyckte att inget kunde vara mer anmärkningsvärt än den. Men jag har upptäckt något intressant under den senaste tiden.

Vi tar emot många framstående besökare på första presidentskapets kontor, däribland statsöverhuvuden och ambassadörer från andra länder. För några veckor sedan hade vi borgmästaren i en av världens större städer som gäst. Vi har också nyligen haft vicepresidenten och ambassadören från Ecuador, ambassadören från Litauen, ambassadören från Vitryssland och andra som gäster. När vi samtalade var det inte en enda av dem som nämnde våra förfäders stora pionjärvandring. Men alla, oberoende av varandra, berömde i varma ordalag vårt välfärdsprogram och vårt humanitära hjälparbete.

Och när jag nu talar på det här stora prästadömsmötet önskar jag därför säga några ord om vårt arbete i olika delar av världen till förmån för dem som lider nöd, vare sig de är medlemmar i kyrkan eller inte.

När det nutida välfärdsprogrammet påbörjades, var det meningen att det skulle ta hand om vårt eget folks behov. Under åren som följde fick tusentals människor hjälp. Biskopar och hjälpföreningspresidenter har haft tillgång till livsmedel och kläder och andra förnödenheter för de nödlidande. Oräkneliga medlemmar i kyrkan har arbetat som frivilliga för att producera det som behövdes. Vi driver nu 113 förrådshus, 63 jordbruk, 105 konservfabriker och hemförrådscenter, 18 anläggningar för livsmedelsberedning och distribution, samt många andra anläggningar.

Vi har inte bara tillgodosett kyrkans medlemmars behov, utan vi har hjälpt oräkneliga andra. Här i Salt Lake City är det många hungriga som dagligen bespisas genom organisationer utanför kyrkan som använder kyrkans välfärdsförråd.

I den här staden och på flera andra platser har kyrkan upprättat representativa affärer där det inte finns några kassaapparater och inga pengar byter ägare, där livsmedel, kläder och andra förnödenheter ges till de behövande. Jag tror inte det finns någon bättre mjölk, något bättre kött eller något bättre mjöl i någon annan livsmedelsaffär än den som distribueras från biskoparnas förrådshus.

Principerna som följs i dessa anläggningar är i huvudsak desamma som i programmets början.

De behövande förväntas göra allt de kan för att ta hand om sig själva. Därefter förväntas familjerna bistå sina mindre lyckligt lottade släktingar. Och sedan görs kyrkans resurser tillgängliga.

Vi tror på och tar mycket allvarligt på Herrens ord:

”Kom, ni min Faders välsignade, och ta i besittning det rike som stått färdigt åt er från världens begynnelse:

Ty jag var hungrig och ni gav mig att äta. Jag var törstig och ni gav mig att dricka. Jag var främling och ni tog emot mig.

Jag var naken och ni klädde mig. Jag var sjuk och ni besökte mig. Jag var i fängelse och ni kom till mig.” (Matt 25:34–36)

Detta är Herrens sätt att ta hand om de behövande som, förkunnade han, ”ni alltid [har] hos er”… (Se Matt 26:11.)

De som har förmåga till det, arbetar utan betalning för att hjälpa dem som inte har förmåga. Förra året donerades 563 000 arbetsdagar i välfärdsanläggningarna. Detta är detsamma som om en människa arbetat åtta timmar om dagen i 1 542 år.

I ett av Church News senaste nummer fanns det en artikel om en grupp bönder i ett litet samhälle i Idaho. Jag skulle kortfattat vilja citera från den.

”Klockan är sex på morgonen sent i oktober, och det är redan frost i luften över sockerbetsfälten i Rupert i Idaho.

De långa armarna på blastborttagarna sträcker sig ut över tolv fåror och skär av blasten på sockerbetorna. Bakom dem kommer skördemaskinerna som kör ner sina stålfingrar i jorden och skopar upp betorna, kastar upp dem på ett rullband bakom sig som för upp dem på en väntande lastbil.

… Detta är välfärdsjordbruket i Rupert, Idaho och de som arbetar här idag är alla frivilliga … Ibland har vi över 60 maskiner som arbetar sida vid sida … och de ägs alla av lokala bönder.”

Arbetet pågår hela dagen.

”Klockan sju på kvällen … har solen gått ner och det är återigen mörkt och kallt. Bönderna ger sig av hemåt, trötta och glada.

De har arbetat hårt ännu en dag.

De har skördat Herrens sockerbetor.” (Neil K Newell,A Harvest in Idaho,” Church News, 20 mars 2004, s 16).

Sådant anmärkningsvärt och frivilligt arbete utförs ständigt för att se till att det finns förnödenheter i Herrens förrådshus.

Sedan programmets början har det utvidgats från att ta hand om de behövande till att också uppmuntra kyrkans familjer att lagra årsförråd. Ingen vet när en katastrof kan inträffa, eller sjukdom, eller arbetslöshet eller handikappande olyckor.

Förra året hjälpte programmet kyrkans familjer att lagra över 8 tusen ton basmat för en eventuell nödtid. Förhoppningsvis kommer det aldrig en sådan tid. Men den goda, näringsriktiga basmaten som lagrats ger oss frid i sinnet och tillfredsställelsen att ha lytt de råd vi fått.

Nu har vi inlett ett nytt skede i programmet. Det började för några år sedan när torka i Afrika förde med sig hunger och död för ett oräkneligt antal människor. Kyrkans medlemmar inbjöds bidra till ett stort humanitärt hjälparbete för att tillgodose dessa oerhört utarmade människors behov. Era bidrag blev talrika och frikostiga. Arbetet har fortsatt eftersom det finns andra allvarliga behov på många platser. Det antal människor som blivit hjälpta är ett mirakel. Miljontals kilo föda, läkemedel, filtar, tält, kläder och andra förnödenheter har förhindrat hungersnöd och ödeläggelse i olika delar av världen. Man har grävt brunnar, planterat säd och räddat liv. Låt mig ge er ett exempel.

Neil Darlington är en kemiingenjör som arbetade för ett stort industriföretag i Ghana. Så småningom pensionerades han.

Han och hans hustru kallades därefter på mission. De skickades till Ghana. Broder Darlington berättar: ”Vi kom som representanter för kyrkan till områden där det rådde hungersnöd, sjukdomar och sociala oroligheter, och gav en hjälpande hand åt de fattiga, de hungriga och de nödställda.”

I små byar borrade de nya brunnar och reparerade gamla. Vi som har friskt, rent vatten i överflöd har svårt att förstå hur det är att vara utan.

Kan ni föreställa er detta missionärspar, dessa trogna kyrkans missionärer? De borrar ner i den torra jorden. Deras borrstål når grundvattennivån och detta mirakulösa vatten väller upp till ytan och rinner ut över den torra och törstiga marken. Det hörs glädjerop. Tårarna rinner. Nu finns det vatten att dricka, vatten att tvätta med, vatten till odling. Det finns inget som värdesätts mer i ett torrt land än vatten. Att se vatten välla fram ur en ny källa är något av det vackraste man kan få se.

Vid ett tillfälle när byns hövdingar och åldermän samlades för att tacka dem, frågade broder Darlington hövdingen om han och syster Darlington fick sjunga en sång för dem. De såg in i de mörkhyade männens och kvinnornas ögon och sjöng ”Jag är Guds lilla barn”, som uttryck för det gemensamma broderskapet.

Detta par har, genom sina ansträngningar, gett vatten åt uppskattningsvis 190 000 människor i avlägsna byar och flyktingläger. Jag ber er begrunda undret i denna prestation.

Och nu har bokstavligen tusentals liknande gifta par tjänat som missionärer, par som kanske annars bara skulle ha fyllt resten av livet med lättjefullt tidsfördriv, men som nu på många olika sätt tjänar på många platser. De har arbetat och fortsätter att arbeta i Amerikas fattiga områden. De har arbetat och fortsätter att arbeta i Indien och Indonesien, i Thailand och i Cambodja, i Ryssland och i de baltiska länderna. Och så fortsätter arbetet att växa.

I samarbete med andra har kyrkan nyligen skaffat rullstolar till omkring 42 000 handikappade människor. Tänk på vad detta betyder för människor som bokstavligen hade behövt krypa för att ta sig fram. Med hjälp av osjälviska läkare och sjuksköterskor gavs utbildning i neonatal upplivning till nära 19 000 medicinskt yrkesverksamma enbart under år 2003. Tusentals spädbarns liv kommer att räddas till följd av detta.

Förra året behandlades ungefär 2 700 personer med ögonsjukdomar och 300 lokala praktiker fick utbildning i hur man räddar synförmågan. De blinda har bokstavligen fått tillbaka synen.

Där förödande översvämningar ägt rum, där jordbävningar orsakat katastrof, där hungersnöd gått fram över landet, var än människor fått lida av vilken orsak det än må vara, har kyrkans representanter varit där. Ungefär 98 miljoner dollar i kontanter och förnödenheter in natura har distribuerats under det gångna året, och på bara 18 år har sådan hjälp getts till en summa av 643 miljoner dollar.

Jag har varit personligt vittne till hur effektivt vårt humanitära hjälparbete är. När jag rest runt i världen, har jag träffat dem som fått ta emot er frikostighet. 1998 besökte jag platser i Centralamerika som härjats av orkanen Mitch. Här organiserade man snabbt distribution av livsmedel och kläder, och det var rena undret att se hur de röjde upp och återuppbyggde förstörda bostäder och liv som slagits i spillror.

Tiden räcker inte till för att fortsätta redovisa inflytandet av dessa stora och viktiga program. När vi har gett hjälp har vi inte frågat om dessa människor tillhör kyrkan. För vi vet att alla jordens barn är Guds barn, värdiga att få hjälp i nödtider. Vi har i huvudsak utfört det vi gjort utan att låta vänstra handen veta vad den högra gör. Vi söker inte efter beröm eller tack. Det är tack nog att veta att när vi hjälper ett av dessa minsta av vår Faders barn, har vi gjort det för honom och hans älskade Son. (Se Matteus 25:40.)

Vi tänker fortsätta i detta verk. Det kommer alltid att finnas ett behov. Svält och nöd och katastrofer kommer alltid att finnas runt omkring oss. Och det kommer alltid att finnas sådana vars hjärtan har rörts av evangeliets ljus, och som villigt tjänar och arbetar för att upplyfta de nödlidande på jorden.

Som ett samordnat projekt har vi upprättat Ständiga utbildningsfonden. Den har kommit till stånd tack vare era frikostiga bidrag. Den finns nu i 23 länder. Lån ges till värdiga unga män och kvinnor för deras utbildning. Annars skulle de tvingas förbli i den ständiga fattigdom som deras föräldrar och förfäder upplevt i generationer. Ungefär 10 000 får nu hjälp och än så länge har vi fått erfara att med sådan utbildning förtjänar de nu tre till fyra gånger mer än de annars skulle ha gjort.

Herrens ande vägleder detta hjälparbete. Denna välfärdsaktivitet är en icke-kyrklig verksamhet, som yttrar sig i form av ris och bönor, filtar och tält, kläder och läkemedel, arbetstillfällen och utbildning för bättre förvärvsarbete. Men detta så kallade icke-kyrkliga arbete är bara ett yttre tecken på en inre anda – den anda som präglade Herren om vilken det sades: Han ”gick omkring och gjorde gott”. (Se Apg 10:38.)

Må himlen välsigna detta stora program, och må himlens välsignelser vila över alla som tjänar inom det, ber jag ödmjukt i Jesu Kristi heliga namn, amen.