En avslutad berättelse

För någon tid sedan hittade jag ett stort vitt kuvert i min brevlåda. Inuti det låg en berättelse skriven av en pojke som jag undervisade för många år sedan när han gick i sjätte klass. Jag kom ihåg eleven och uppgiften som klassen arbetade på i månader. Jag kom också ihåg att han älskade att skriva och att han brukade sitta och tänka länge. Ibland blev resultatet bara ett eller två ord på papperet. Ibland skrev han under rasten, men när det var dags att lämna in berättelsen fattades det fortfarande ett kapitel. Jag sade åt honom att lämna in den som den var, men Jimmy hade ett annat mål i sikte och ville lämna in en färdigskriven berättelse. Sista dagen på skolåret frågade han om han fick skriva färdigt den under sommarlovet. Återigen sade jag till honom att bara lämna in den. Han bönade om mer tid och till sist skickade jag iväg honom med en bunt skrynkliga och fläckiga papper, berömde honom för hans beslutsamhet och försäkrade honom att jag trodde på hans förmåga att kunna skriva färdigt en bra berättelse.

Jag tänkte på honom den sommaren, men sedan glömde jag bort alltsammans, tills jag många år senare hittade hans färdigskrivna uppsats i brevlådan. Det förvånade mig och jag undrade vad som hade fått Jimmy att avsluta berättelsen. Vilken målmedvetenhet, beslutsamhet och styrka krävdes för att göra det? Varför avslutar någon av oss en svår uppgift, särskilt om ingen kräver det av oss?

Min makes farfars far, Henry Clegg d y, avslutade allt han företog sig. Han blev medlem i kyrkan tillsammans med sin familj när kyrkans missionärer först kom till Preston i England. Henry hade ett mål i sinnet när han och hans hustru Hannah och deras två små pojkar emigrerade till Utah. Henry sade adjö till sina gamla föräldrar, som var för klena för att ge sig ut på en sådan lång och påfrestande resa, och visste att han aldrig skulle få se dem igen.

När de färdades över prärien fick Hannah kolera och dog. Hon lades till vila i en omärkt grav. Kompaniet fortsatte, och klockan sex samma kväll dog också Henrys yngste son. Henry vände tillbaka till Hannahs grav, lade sin unge son i hustruns armar och begravde dem tillsammans. Henry behövde sedan hinna ikapp vagnståget, ett avstånd på 8 km. Henry led själv av kolera och skrev att han var nära döden, samtidigt som han insåg att han fortfarande hade en 150 mil lång vandring framför sig. Ändå strävade han framåt, ett steg i taget. Han slutade skriva i sin dagbok under flera veckor efter det att hans kära Hannah och lille son hade dött. Jag slogs av hans ord när han började skriva igen: ”Jag vandrar fortfarande.”

När han till sist nådde de heligas samlingsplats startade han en ny familj. Han bevarade tron. Han fortsatte sin berättelse. Mest anmärkningsvärt är att hans sorg över att behöva begrava sin käresta och lille son gav upphov till vårt familjearv om att gå framåt, att avsluta det man föresatt sig.

Jag har ofta undrat, när jag har lyssnat till pionjärberättelser som den om Henry Clegg: ”Skulle jag kunna göra likadant?” Ibland är jag rädd för den frågan, för jag vet att vårt pionjärarv lever vidare idag. Jag besökte nyligen Västafrika och bevittnade hur dagens pionjärer går framåt, ansluter sig till en ny kyrka, lämnar hundraåriga traditioner bakom sig, och till och med släktingar och vänner, som Henry gjorde. Min beundran och kärlek för dem är lika stor som för mina egna förfäder.

Verkar andras problem vara svårare än våra egna? Vi ser ofta på någon som har väldiga ansvar och tänker: ”Det skulle jag aldrig klara av.” Ändå kan det finnas andra som ser på oss och tycker likadant. Det handlar inte om storheten i vårt ansvar utan om hur det känns att befinna sig mitt i det oavslutade uppdraget. För en ung mor med många barn att ta hand om under både dagen och natten, kan det kännas som det fortfarande återstår 150 mil att vandra. Att undervisa kvinnor i Hjälpföreningen som är äldre eller yngre, mer erfarna eller utbildade kan kännas svårt, särskilt om man själv kämpar med att förstå och leva efter ämnet man ska undervisa om. Att undervisa en klass på tio aktiva sexåringar kan göra en modlös, särskilt om ens egen sexåring finns i klassen och man inte riktigt har kommit på hur man kan undervisa denne på tu man hand.

Vad lär vi oss från den unge Jimmy, från de tidiga pionjärerna och från nutida pionjärer runt världen, som kan hjälpa oss i våra egna utmaningar? På egen hand skrev Jimmy i åratal vidare utan tidsgräns, Henry Clegg vandrade ensam vidare och utan att ha hjärta att ens skriva i sin dagbok, och afrikanska heliga levde värdiga ett tempel som de inte ens kunde föreställa sig i sin egen nation. Att fortsätta framåt, att förbli trofast och att avsluta något, måste ha varit en belöning i sig själv.

För många år sedan bad en av våra döttrar mig att komma ut och spela stångboll med henne. Hon bad mig sitta ner och titta på när hon om och om igen slog till en boll fastbunden vid ett rep som virade sig runt en stång. När repet hade virat sig runt stången flera gånger frågade jag vad hon ville att jag skulle göra: ”O mamma, du ska säga ’bra gjort, bra gjort’ varje gång bollen går runt stången.”

”Bra gjort!” gör att utmaningen känns enklare. Det kan vara ett telefonsamtal från en mor till en av sexåringarna i den där primärklassen, som ringer för att berätta att hennes son hjälpte sin lillasyster upp i bilsätet utan att bli tillsagd, och menar att primärlärarens lektion var orsaken till hans nya beteende. Det kan vara en far som leder barnen till barntillsynen och Primär medan hans hustru förbereder för sin lektion i Unga kvinnors rum. Det kan vara något så enkelt som ett leende, en kram, en lång promenad för att reda upp saker med en vän, en make eller ett barn.

Var och en måste själv finna och skriva färdigt sin berättelse, men så mycket ljuvare är det inte när någon uppmuntrar oss, när någon värdesätter och firar att vi kommit i mål, hur lång tid det än tog.

Vår allra största förebild och förespråkare sade: ”Jag skall gå framför eder. Jag skall vara på eder högra sida och på eder vänstra, och min Ande skall vara i edra hjärtan och mina änglar runt omkring eder för att understödja eder.” (L&F 84:88) Har någon av oss råd att utelämna denna del av vår färd?

Henry Clegg vandrade vidare för att bo bland de trofasta heliga, för att inta sin plats, för att fostra en rättfärdig familj, för att tjäna sin nästa. Han hade det målet i sinnet även när hans hjärta höll på att brista. Jag hörde ett primärbarn från Ghana besvara frågan ”Vad betyder det att välja det rätta var dag?” med ”Det betyder att följa Herren och Frälsaren varje dag och att göra sitt bästa även när det är svårt.” Denne nutida pionjärpojke kände till President Hinckleys uppmaning. Han visste att man ska hålla buden varje dag. Han förstod att hans egen berättelse utvecklas genom att han sätter ena foten framför den andra, en dag i taget.

I höstas fick jag en underbar men ansträngande uppgift att skapa och producera en instruktionsvideo för Primär på spanska. Jag undervisade i spanska för länge sedan, men på sistone hade jag talat portugisiska och jag visste hur svårt det skulle bli att lära mig spanska igen. Jag gjorde allt det som var och en av er gör för att genomföra en uppgift som känns mycket svår. Jag fick hjälp av duktiga och hängivna spanska systrar. Vi studerade, bad, fastade och arbetade många timmar tillsammans. Dagen kom när vi skulle göra det som Herren hade befallt, och vi kände oss inte bara rädda, utan också otillräckliga. Vi hade arbetat ända fram till inspelningens dag och inget mer kunde göras. Jag ville börja om.

Våra män gav oss en prästadömsvälsignelse och vi började känna frid och lugn. Som änglar kom hjälpen i form av en snäll make som satte alarmet på sitt armbandsur så att han kunde be varje halvtimme för mig under inspelningen, i form av en kameraman vars ögon utstrålade ”bra gjort” och i form av primärledare som förlitade sig på Andens inspiration och som med kraft kunde föra denna vidare. Slutresultatet blev en film som var till stor hjälp för våra spansktalande ledare. Alla som deltog i projektet var lite förvånade, men mycket tacksamma, för att allt gått så bra. Vi gick så långt vi orkade, och när vi trodde att vi måste överge vår handkärra och falla ner vid vägen, kom änglar och sköt på bakifrån.

Vad lärde vi oss av denna uppgift? Samma läxa som Henry Clegg d y och Jimmy lärde sig och samma sak som alla trofasta nutida pionjärer lär sig. Med Herrens hjälp är ingenting omöjligt (se Lukas 1:37), men var och en måste avsluta sin egen berättelse. Han sänder sin Ande, vi ropar uppmuntrande ord till varandra, men vi måste fortsätta skriva, fortsätta vår vandring, fortsätta tjäna och ta emot nya utmaningar, ända till slutet av vår berättelse. ”Jag vandrar fortfarande” är det grundläggande kravet på livets färd. Han vill att vi ska komma lyckligt och väl i mål. Han vill att vi ska återvända till honom. Det är min bön att er och min berättelse kommer att avslutas i vår himmelske Faders och hans Sons, vår Frälsares Jesu Kristi, närhet, vår tros upphovsmän och fullkomnare. I Jesu Kristi namn, amen.