Kommen ihåg huru barmhärtig Herren har varit

Bröder, jag vill informellt och tacksamt gå tillbaks i tiden. Jag hoppas kunna göra detta i en avspänd samtalston och citera gamla minnen, några av livets små lärdomar – inget märkvärdigt. Dessutom några kortfattade råd vilkas varaktighet motsvarar deras korthet. Hågkomsterna koncentreras på hur vi görs större av en barmhärtig Herre. (Se Moroni 10:3.)

Om någon av dessa hågkomster kan ”tillämpas” på er (se 1 Nephi 19:23), kan ni kanske ha en kort diskussion, far och son, senare.

1. Låt oss gå 60 år tillbaka i tiden. Av protokoll från Wandameres församling i Grants stav den 4 juli 1944, framgår att sakramentet administrerades av mina vänner Ward Jackson och Arthur Hicks och mig till en församling på 141. Sedan skulle vi ut i kriget. I maj 1945 välsignade jag sakramentet igen – men i ett skyttevärn på Okinawa, och för en församling på en enda, jag själv!

Min ungdoms utbildning tog över på ett enkelt sätt – som jag då bara delvis förstod. Jag avstod från kaffe trots att det lilla vatten som fanns var kraftigt klorerat.

Jag vet inte vad som ligger framför er, unga män, men mitt råd är att spänna fast säkerhetsbältena och hålla fast vid era principer!

2. I Primär på min tid sjöng vi ”Ge, sa den lilla bäck” (Barnens sångbok, 133) – förvisso motiverande, men teologiskt inte särskilt djuplodande. Dagens barn sjunger den mer andligt inriktade ”Jag vill gärna likna Jesus”. (Barnens sångbok, 40)

3. På den tiden, i familjen, grannskapet, församlingen och skolan, var vi alla fattiga, men utan att veta om det. Vi gav varandra utrymme att växa, göra fel, omvända oss och att utveckla åtminstone en del andliga reflexer. Idag tycks vissa ängsliga föräldrar ständigt rycka upp blommorna för att se hur det går för rötterna.

4. Unga eller gamla, bröder i prästadömet, var tacksamma för människor som älskar er tillräckligt för att tillrättavisa er och påminna er om era normer och möjligheter, också när ni inte vill bli påminda.

En kär numera bortgången vän sade till mig för några år sedan, när jag sagt något hånfullt: ”Du kunde ha gått hela dagen utan att säga det där.” Hans kortfattade tillrättavisning framsades kärleksfullt och visade hur en rättelse kan vara en handling av tillgivenhet.

5. När nära och kära är föredömen, är detta särskilt minnesvärt. Min syster Lois, blind från födseln, inte bara klarade sig. Hon verkade förtjänstfullt som lärare i 33 år. Hon hade den där pionjärreflexen genom vilken några av pionjärerna stillsamt tog sina handkärror och styrde västerut, en reflex vi alla behöver. Och om du tilldelas prövningar, så drick av den bittra kalken, men utan att bli bitter.

6. Strax efter det att jag kommit hem från andra världskriget, hade jag löften att hålla – det vill säga att gå ut som missionär, nu. Jag tröttnade på att vänta på biskopen. Jag visade tidigt min tendens att vilja ”ta tag i arken” och gick hem till biskopen. Jag sade att jag hade sparat pengar och ville ”få saken avklarad”. Den gode biskopen tvekade och sade sedan att han tänkt fråga mig om jag ville gå ut.

Åratal senare fick jag av den biskopens kamrer veta att biskopen ansett att jag behövde mer tid med min familj efter att ha varit så långt borta under en tiondel av mitt liv. När jag hörde detta, förebrådde jag mig själv för att ha varit alltför dömande. (Se Bruce C Hafen, A Disciple’s Life: The Biography of Neal A. Maxwell [Salt Lake City: Bookcraft, 2002], s 129–130.)

Inte undra på att äldste Henry Eyrings far klokt anmärkte att Herren hade en fullkomlig kyrka ända tills han släppte in oss alla!

7. Och nu några viktiga minnen för unga fäder: När jag själv var en sådan, fick jag en gång ett samtal med beskedet att en vän dött i en olycka. Jag satt i vårt vardagsrum med tårarna rinnande utefter kinderna. Vår unge son Cory såg tårarna när han gick förbi i hallen. Jag fick veta att han trott att tårarna berodde på att han på något sätt gjort mig besviken. Han kände inte till telefonsamtalet. Bröder, vi underskattar våra barns starka vilja att göra oss glada.

8. På grund av bristande kunskaper kunde jag sällan hjälpa våra barn med matematik, fysik eller kemi. En dag bad mig vår dotter i high school, Nancy, om ”lite hjälp” med ett fall i HD: Fletcher mot Peck. Jag var så ivrig att hjälpa till efter att så många gånger inte ha kunnat. Äntligen en chans att avbörda mig! Ut kom allt jag visste om Fletcher mot Peck. Till sist sade min frustrerade dotter: ”Pappa, jag ville bara ha lite hjälp!” Jag uppfyllde mina egna behov i stället för att ge henne ”lite hjälp”.

Vi tillber ju en Herre som undervisar rad på rad, bröder. Så låt oss då, när vi undervisar våra barn, inte stjälpa hela lasset över dem.

9. På senare år har jag sett en del lämna kyrkan vilka sedan inte kunde lämna den i fred. De använde ofta sitt intellektuella avståndstagande för att släta över sitt beteende. (Se Neal A Maxwell, All These Things Shall Give Thee Experience [Deseret Book, 1979], s 108.) Förresten tror jag inte att världens lösningar på världens problem är särskilt effektiva. Sådana lösningar, skrev C S Lewis, består ofta i att springa fram och tillbaka med eldsläckare vid en översvämning. (Se C S Lewis, Från helvetets brevskola.) Endast evangeliet är ständigt relevant, ersättningarna fungerar inte.

10. En gång när jag reste tillsammans med äldste Russell Nelson och hans hustru, lämnade vi vårt hotell i Bombay för att ta ett plan till Karachi och därifrån till Islamabad. När vi kom till den kaotiska flygplatsen, var vårt plan inställt. Otåligt sade jag till mannen bakom disken: ”Vad väntar ni er ni att vi ska göra, bara ge upp och åka tillbaks till hotellet?” Han sade mycket värdigt: ”Min herre, man åker aldrig tillbaka till hotellet.” Vi letade runt på flygplatsen och fann en flight och hann till Islamabad, och fick till och med en natts sömn. Sådant är livet ibland: Vi förväntas ”gå framåt” och uthärda besvikelser – och vägra ”åka tillbaka till hotellet”! Annars kan ”ge upp-syndromet” påverka alla delar av livet. Herren vet att vi har ”lång väg att gå innan vi sova får”!

11. År 1956 återvände jag hem efter några år i Washington D C, och efter att ha tackat nej till flera lockande erbjudanden där, erbjöds jag jobb vid University of Utah. Min hustru sade att jag skulle ta det. Hon sade profetiskt: ”Jag tror att om du börjar där, kan du kanske ha någon inverkan på eleverna.” Jag svarade otåligt: ”Jag ska skriva nyhetsbrev, inte arbeta med studenterna.” De möjligheter som följde var bland annat att bli biskop i en studentförsamling, studentfunktionär samt lärare för hundratals fina elever i statskunskap. Det var naturligtvis inte statusen som räknades, utan att få anstränga sig och få tillfällen att tjäna.

Våra hustrur är ofta inspirerade men ibland på ett kontraintuitivt sätt – en verklighet, unga män, som era fäder kanske har modet att förklara för er någon gång.

12. Det är också intressant hur vi skapar förväntningar i våra barnbarns liv, även när vi inte är medvetna om det. För några år sedan när vårt barnbarn Robbie var omkring fem, hälsade vi på hos hans familj i Orem. Han sov en trappa upp, och hans mor ropade: ”Robbie, morfar är här!” En trött liten röst hördes uppifrån: ”Ska jag ta med skrifterna?”

Han var ju för liten att läsa dem, men bar dem med sig, som så glädjande många gör i kyrkan nuförtiden!

Bröder, våra liv innehåller så många minnen. Och dessa kan hjälpa oss att ”komma ihåg huru barmhärtig Herren har varit”. (Moroni 10:3) Det har han verkligen varit mot mig!

Bröder, när ni underkastar er vilja Guds vilja så ger ni honom det enda ni i själva verket kan ge honom, det enda som verkligen är ert. Vänta inte för länge på att hitta altaret eller börja lägga er viljas gåva på det! Ni behöver inte vänta på kvitto. Herren har sitt eget sätt att erkänna mottagandet.

Jag vittnar om att Gud har känt er var och en, bröder, mycket, mycket länge. (L&F 93:23) Han har älskat er mycket, mycket länge. Han vet inte bara namnen på alla stjärnorna. (Se Ps 147:4; Jes. 40:26.) Han vet vad ni alla heter och känner era sorger och er glädje! Man har förresten aldrig sett en odödlig stjärna. De brinner ut till sist. Men bredvid dig i kväll sitter odödliga varelser – de är ofullkomliga, men vill ändå ”likna Jesus”. I hans namn, ja, Jesu Kristi namn, amen.