Styrk dina bröder

Broder José de Souza Marques var det slags ledare som i sanning förstod den princip Frälsaren lärde: ”Om någon bland eder är stark i anden skall han taga med sig den som är svag, på det att denne må bliva uppbyggd i all ödmjukhet och även bliva stark.” (L&F 84:106)

Som medlem av grenspresidentskapet i Fortaleza i Brasilien utarbetade broder Marques och de andra prästadömsledarna en plan för att återaktivera dem som var mindre aktiva i grenen. Bland dessa mindre aktiva fanns en ung man som hette Fernando Araujo. Jag talade nyligen med Fernando, och han berättade om sina upplevelser:

”Jag började delta i surftävlingar på söndag förmiddag och slutade gå till mina möten i kyrkan. En söndagsmorgon knackade broder Marques på dörren och frågade min mor, som inte var medlem, om han fick prata med mig. När hon sade att jag sov, frågade han om han fick väcka mig. Han sade: ’Fernando, du kommer för sent till kyrkan!’ Han lyssnade inte på mina undanflykter utan tog med sig mig till kyrkan.

Söndagen därpå hände samma sak, så den tredje söndagen beslöt jag mig för att gå hemifrån tidigare för att undvika honom. När jag öppnade porten såg jag honom sitta på sin bil och läsa skrifterna. När han såg mig sade han: ’Bra! Du är uppe tidigt. Idag ska vi åka och hitta en ung man till!’ Jag åberopade min handlingsfrihet, men han sade: ’Det får vi prata vi om senare.’

När jag efter åtta söndagar inte kunde bli av med honom, beslöt jag mig för att övernatta hos en god vän. Jag var nere på stranden morgonen därpå när jag såg en man i kostym och slips komma emot mig. När jag såg att det var broder Marques, sprang jag ut i vattnet. Plötsligt kände jag en hand på axeln. Det var broder Marques – han stod till bröstet i vatten! Han tog mig vid handen och sade: ’Du är försenad! Vi går.’ När jag sade att jag inte hade några kläder, svarade han: ’De är i bilen.’

När vi gick upp ur havet den dagen rördes jag av broder Marques uppriktiga kärlek och omsorg om mig. Han förstod verkligen Frälsarens ord: ’De förlorade skall jag söka upp, de som gått vilse skall jag föra tillbaka, de sårade skall jag förbinda, och de svaga skall jag stärka.’ (Hes 34:16) Broder Marques gav mig inte bara skjuts till kyrkan – kvorumet såg till att jag förblev aktiv. De planerade aktiviteter som fick mig att känna mig behövd och önskad. Jag fick en kallelse, och kvorummedlemmarna blev mina vänner.”

Efter att ha återaktiverats utförde broder Araujo en heltidsmission, och han har verkat som biskop, stavspresident, missionspresident och regionrepresentant. Hans mor, som är änka, hans tre systrar och flera kusiner har också gått ner i dopets bad.

När han talar om det arbete som det aronska prästadömets kvorum utför i hans församling, säger broder Araujo, som på nytt verkar som biskop:

”Vårt räddningsarbete är i fokus för alla tre kvorum i det aronska prästadömet. Vi har en lista över vart och ett av våra förlorade får. Kvorumpresidentskap, lärare och biskopsråd delar upp sig och går och besöker dem regelbundet. Vi besöker inte bara de mindre aktiva medlemmarna utan också icke-medlemmarna i mindre aktiva familjer eller familjer där inte alla är medlemmar.

Aktiviteter anordnas i avsikt att nå fram till varje ung man. Vi diskuterar varje ung man vid kvorumens presidentskapsmöten och vid biskopens månatliga ungdomskommittémöte. År 2003 lyckades vi rädda fem präster, en lärare och två diakoner, som nu är aktiva i sina kvorum. Vi har också återaktiverat några familjer och har fått njuta välsignelsen av att se några icke-medlemmar gå ner i dopets vatten.”

När jag tänkte på den önskan som dessa bröder i prästadömet har att fullgöra sina heliga plikter, på att de tillbringar större delen av sin tid med att tjäna i stället för att administrera, kom Frälsarens ord till mitt sinne:

”Ty jag var hungrig och ni gav mig att äta. Jag var törstig och ni gav mig att dricka. Jag var främling och ni tog emot mig.

Jag var naken och ni klädde mig. Jag var sjuk och ni besökte mig. Jag var i fängelse och ni kom till mig.” (Matt 25:34–36)

Frälsarens föredöme i att gå den andra milen för att finna sina förlorade får är påtagligt skrifterna igenom. ”Om någon av er har hundra får och förlorar ett, lämnar han då inte de nittionio och går ut i öknen och söker efter det förlorade tills han hittar det?” (Joseph Smiths översättning, Luk 15:4) Den gode herden visste när ett av hans får saknades: ”Han räknar sina får, och de känna honom” (1 Nephi 22:25), ”och han kallar på sina får och nämner dem med deras namn”. (Joh 10:3) Han gick ”ut i öknen”, som tidvis definierats som ”en förvillande folkmängd eller massa”, och sökte efter det som gått förlorat.

Vi får inte veta hur lång tid det tog den gode herden att finna de förlorade fåren eller om andra hjälpte honom att leta, men vi vet att de ”[kände igen] hans röst” (Joh 10:4) och att han älskade dem. Vi vet också att han inte gav upp, att han gick och sökte ”efter det förlorade tills han [hittade] det” och att när han återvände låg det förlorade fåret tryggt på hans axlar. Och sedan utbrister han: ”Gläd er med mig! Jag har funnit mitt får som jag hade förlorat. Jag säger er: På samma sätt blir det glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig.” (Luk 15:6–7)

I Hesekiel kapitel 34 läser vi om profetens varnande röst:

”Herrens ord kom till mig. Han sade:

’Ve er, ni Israels herdar, som bara tagit hand om er själva! Skulle inte herdarna ta hand om hjorden? …

Mina får irrar nu omkring på alla berg och alla höga kullar. Över hela landet är mina får kringspridda utan att någon frågar efter dem eller söker upp dem…

Så sant jag lever, säger Herren, Herren, sannerligen, därför att mina får har lämnats till rov och därför att mina får har blivit ett byte för alla vilda djur – de har ju ingen herde – och eftersom mina herdar inte frågar efter mina får …

skall [jag] utkräva mina får ur deras hand.’” (v 1–2, 6, 8, 10; kursivering tillagd)

Herren har alltid krävt att de som han anförtror sitt heliga prästadöme åt, till exempel fäder, kvorumledare och kvorummedlemmar, ska hållas ansvariga för hans får. Bröder, vi måste leta reda på våra hjordar och får inte tillåta att de blir ”ett byte för alla vilda djur”.

I kapitel 20 i Läran och förbunden undervisar Frälsaren om många av våra plikter som prästadömsbärare och kvorummedlemmar. Följande handlingsord och uttryck understryker hur angelägen HAN är: ”vaka över”, ”leda”, ”förklara”, ”besöka medlemmarna i hemmen”, ”bedja högt”, ”styrka”, ”varna”, ”sända”, ”undervisa”, ”förmana”, ”döpa” och ”inbjuda alla att komma till Kristus”. (v 42, 44, 46–47, 53, 59, 81–81, kursivering tillagd).

Jag kände också hur angelägen president Hinckley var när han sade: ”Låt oss var och en besluta oss för att ta tillvara en ny möjlighet, ha en ny känsla av ansvar, på nytt ta på oss förpliktelsen att bistå vår Fader i himlen med hans härliga verk att åstadkomma odödlighet och evigt liv för hans söner och döttrar över hela jorden.” (”Finn lammen, föd fåren”, Liahona, juli 1999, s 124)

Jag är tacksam för det föredöme den gode herden visade när han inte gav upp förrän hans förlorade får hade kommit hem lyckligt och väl, tacksam för president Thomas S Monsons föredöme som när han verkade som biskop lät en rådgivare ta hand om hjorden medan han åkte till West Temple-garaget för att rädda Richard ur en smörjgrop (Liahona, jan 1985, s 35), Tacksam för broder Marques som räddade Fernando från havet, tacksam för en kvorumrådgivare och andra kvorummedlemmar jag känner som knackade på Scotts sovrumsfönster varje söndagsmorgon i ett halvår, tog sig an och älskade honom, ända tills Scott återvände till fållan, och tacksam för det föredöme många av er visat som gått den andra milen tills ni fann det som gått förlorat. Era ansträngningar har ett evigt inflytande på era kvorummedlemmar och deras efterkommande i generation efter generation. De är ett levande vittnesbörd om det löfte Frälsaren gav när han sade: ”Var herdar för Guds hjord som finns hos er och … när den högste herden uppenbarar sig skall ni få härlighetens segerkrans, som aldrig vissnar” (1 Petr 5:2, 4), ”så att [ni] må föra själar till mig, att [ni] tillsammans med dem måtte njuta vilan i min Faders rike” (L&F 15:6), och ”huru … [stor] glädje skolen I icke hava” (L&F 18:16).

Må varje kvorum och var och en av oss personligen, i samverkan med kyrkans råd, följa vår Herre och Frälsares exempel och ”taga … den som är svag, på det att denne må … även bliva stark”. (L&F 84:106) Jag bär ödmjukt vittnesbörd om att Joseph Smith var en Guds profet, att Mormons bok är helig skrift, att president Gordon B Hinckley i sanning är en Guds profet, att Jesus Kristus är Återlösaren och den gode Herden och att han lever. I Jesu Kristi namn, amen.