En uppmaning till mod

Bröder, ni är en inspirerande anblick. Det är fantastiskt att veta att i tusentals kapell runtom i världen just nu sitter ni, medbärare av Guds prästadöme och ser på denna utsändning via satellit. Ni kommer från olika länder, talar många olika språk, men en gemensam tråd förenar oss med varandra. Vi har anförtrotts prästadömet och har fått myndighet att handla i Guds namn. Vi har fått en helig plikt. Det förväntas mycket av oss.

För länge sedan skrev den berömde författaren Charles Dickens om spirande möjligheter. I sin klassiker Lysande utsikter beskriver Dickens en pojke som heter Philip Pirrip, mer bekant som ”Pip”. Pip föddes under ovanliga omständigheter. Han var föräldralös. Han önskade av hela sitt hjärta att han vore en lärd person och gentleman. Men alla hans ambitioner och alla hans förhoppningar tycktes dömda att misslyckas. Unga män, känns det så för er ibland? Umgås vi som är äldre med samma tankar?

Så en dag kom en advokat från London vid namn Jaggers fram till lille Pip och sade att en okänd välgörare hade testamenterat en förmögenhet till honom. Advokaten lade armen om Pips axlar och sade: ”Min gosse, du har lysande utsikter.”

I kväll ner jag ser på er unga män och inser vilka ni är och vad ni kan bli, säger jag: ”Ni har lysande utsikter” – inte på grund av någon okänd välgörare, men till följd av en känd välgörare – vår himmelske Fader – och stora ting förväntas av er.

Livets färd går inte längs en motorväg utan hinder, fallgropar eller snaror. Det är snarare en stig med många vägskäl och avtagsvägar. Vi står ständigt inför beslut. Det krävs mod för att fatta kloka beslut; modet att säga nej, modet att säga ja. Besluten avgör vår bestämmelse.

Uppmaningen till mod ges ständigt till var och en av oss. Det har alltid varit så och så kommer det alltid att vara.

En officers mod upptecknades av en ung infanterist som bar sydstaternas grå uniform under det amerikanska inbördeskriget. Han beskriver general J E B Stuart med följande ord:

”I ett kritiskt läge i striden pekade han med handen i riktning mot fienden och ropade: ’Framåt, män! Framåt! Följ mig!’ …

Modigt och beslutsamt [följde de honom] likt en strid ström”, och de erövrade anfallsmålet och höll ställningarna.¹

Långt tidigare i ett fjärran land gav en annan ledare samma maning: ”Följ mig.”² Han var ingen krigsgeneral. Istället var han Fridsfursten, Guds Son. De som följde honom då och de som följer honom nu vinner en långt viktigare seger med eviga följder. Behovet av mod är konstant.

De heliga skrifterna bevisar denna sanning. Josef, Jakobs son, han som såldes till Egypten, visade orubbligt mod när Potifars hustru försökte förföra honom när han sade: ”Hur skulle jag då kunna göra så mycket ont och synda mot Gud? … Han [lyssnade] inte på henne … och flydde därifrån.”³

I vår tid tillämpade en far detta exempel på mod på sina egna barn när han sade: ”Om ni någonsin befinner er på en plats där ni inte bör vara – gå därifrån!”

Vem kan undgå att inspireras av Helamans två tusen unga söner som lärde och var exempel på vikten av att ha mod att handla efter det som föräldrar undervisat om, mod att vara kysk och ren?⁴

Kanske kröner Moronis exempel dessa skildringar. Moroni hade modet att hålla ut till slutet i rättfärdighet.⁵

Alla styrktes av Moses ord: ”Var starka och frimodiga, var inte rädda eller förskräckta … Ty Herren, din Gud, går själv med dig. Han skall inte lämna dig eller överge dig.”⁶ Han lämnade dem inte. Han lämnar inte oss. Han övergav dem inte. Han överger inte oss.

Det är denna ljuva visshet som kan vägleda er och mig – i vår tid, i våra dagar, i vårt liv. Naturligtvis kommer vi att känna fruktan, uppleva hån och möta motstånd. Låt oss ha modet att trotsa den allmänna opinionen, modet att stå fast vid våra principer. Mod, inte kompromisser, får Gud att le gillande. Mod blir en levande och tilltalande dygd när man inte bara är villig att dö ärofyllt, utan också fast besluten att leva värdigt. En moralisk kruka är någon som är rädd för att göra det han anser vara rätt därför att andra kommer att ogilla det eller skratta åt honom. Kom ihåg att alla är rädda för något, men de som ser sin rädsla i vitögat med värdighet är också modiga.

Tillåt mig dela med mig av en berättelse om mod som hände under min tid i det militära.

Att gå in vid Förenta staternas flotta de sista månaderna av andra världskriget var en utmaning för mig. Jag fick höra talas om bragder, tapperhet och om män som visade mod. En av de berättelser jag minns bäst handlar om en artonårig matros – han tillhörde inte vår tro – som inte var för stolt för att be. Av de 250 männen i kompaniet var han den ende som varje kväll knäföll bredvid sin brits, ibland under nyfiknas gliringar, icke troendes gyckel, och med sänkt huvud bad till Gud. Han gav aldrig vika. Han tvekade aldrig. Han var modig.

Jag älskar följande ord av poeten Ella Wheeler Wilcox:

En sådan man var Paul Tingey. För bara en månad sedan gick jag på hans begravning här i Salt Lake City. Paul växte upp i ett gott medlemshem och utförde en hedersam mission för Herren i Tyskland. En av hans missionskamrater var äldste Bruce D Porter i de sjuttios första kvorum. Äldste Porter beskrev äldste Tingey som en av de mest hängivna och framgångsrika missionärer han någonsin träffat.

Efter missionen återvände äldste Tingey hem, gick ut universitetet, gifte sig med sin käresta och fostrade deras barn tillsammans med henne. Han verkade som biskop och var framgångsrik i sitt yrke.

Men plötsligt och utan förvarning drabbades hans nervsystem av den fruktade sjukdomen multipel skleros. Fjättrad av denna sjukdom kämpade Paul Tingey tappert, men tvingades sedan att vistas på ett vårdhem under resten av sitt liv. Där piggade han upp de sorgsna och fick alla att känna sig glada.⁸ Varje gång jag gick till kyrkans möten där skänkte han nytt mod till mig och alla andra.

När de olympiska spelen kom till Salt Lake City år 2002 utvaldes Paul att bära den olympiska facklan under en delsträcka. När detta tillkännagavs på vårdhemmet jublade de närvarande patienterna och salarna genljöd av applåder. När jag lyckönskade Paul sade han med sin begränsade talförmåga: ”Jag hoppas jag inte tappar facklan!”

Bröder, Paul Tingey tappade inte den olympiska facklan. Och vad mer är, han bar tappert den fackla han fått i livet och gjorde det ända till sin bortgång.

Andlighet, tro, beslutsamhet, mod – Paul Tingey hade alla dessa egenskaper.

Någon har sagt att mod inte är avsaknaden av fruktan utan herraväldet över den.⁹ Ibland krävs det mod för att resa sig från ett misslyckande och försöka igen.

Som ung tonåring deltog jag i en basketmatch i kyrkan. När utgången såg oviss ut skickade coachen ut mig på planen alldeles i början av andra halvlek. Jag fick en passning, dribblade bollen i riktning mot korgen och sköt. Just som bollen lämnade mina fingertoppar insåg jag varför motståndarlagets spelare inte försökt stoppa mig: Jag sköt mot fel korg! Jag höll en tyst bön. ”Fader, snälla, låt inte bollen gå i.” Bollen rullade runt på ringen och ramlade ut.

Från åskådarläktaren hördes ropet: ”Monson, Monson, Monson – ut!” Vår coach gjorde dem till viljes.

Många år senare, när jag blivit medlem av de tolv apostlarnas kvorum, följde jag med andra generalauktoriteter till ett nybyggt kapell där vi på prov hade anlagt ett nytt slags golv i kulturhallen.

Medan flera av oss inspekterade golvet kastade plötsligt biskop J Richard Clarke, då i presiderande biskopsrådet, en basketboll till mig med utmaningen: ”Jag tror inte att du kan träffa korgen därifrån!”

Jag befann mig ett stycke bakom det som nu är trepoängslinjen. Jag hade aldrig i hela mitt liv fått i bollen från det avståndet. Äldste Mark E Petersen i de tolv ropade till de andra: ”Jag tror han kan det!”

I tankarna mindes jag hur pinsamt det hade varit många år tidigare när jag sköt mot fel korg. Trots det siktade jag och sköt. Bollen gick rakt i korgen!

Biskop Clarke kastade bollen i min riktning och utmanade mig på nytt. Han sade: ”Jag vet att du inte kan göra det en gång till!”

Äldste Petersen sade: ”Det är klart han kan!”

Poetens ord genljöd i mitt hjärta: ”Led oss, o du som formade människan, ut ur mörkret så att vi må kämpa igen.”¹⁰ Jag sköt bollen. Den seglade mot korgen och gick rätt i.

Det var slutet på den inspektionen.

Vid lunchen sade äldste Petersen till mig: ”Du kunde ju ha spelat i NBA.”

Vinst eller förlust i basket blir oviktigt när vi begrundar våra plikter som bärare av Guds prästadöme – både aronska och melkisedekska prästadömet. Det är vår högtidliga plikt att förbereda oss genom att hålla Herrens bud och att tacka ja till de kallelser vi får att tjäna honom.

Vi som ordinerats till Guds prästadöme kan betyda mycket. När vi uppfyller kraven för att få hjälp av Herren, kan vi utbilda pojkar. Vi kan förbättra människor. Vi kan åstadkomma mirakel i hans heliga tjänst. Våra möjligheter är obegränsade.

Även om uppgiften tycks stor, stärks vi av denna sanning: ”Den största kraften i världen i dag är Guds kraft då den verkar genom människan.” Om vi är ute i Herrens ärenden, är vi berättigade till Herrens hjälp. Men denna gudomliga hjälp är beroende av vår värdighet. För att segla tryggt på dödlighetens hav, för att kunna undsätta människorna, behöver vi vägledning från den evige navigatören – den store Jehova. Vi sträcker oss utåt, vi sträcker oss uppåt, för att få himmelsk hjälp.

Är våra utsträckta händer rena? Är vårt längtande hjärta obefläckat? När vi ser bakåt i tiden genom historiens blad, finner vi en läxa om värdighet i den döende kung Darejaves (Dareios) ord. Darejaves hade, genom vederbörliga ceremonier, erkänts som kung av Egypten. Hans rival, Alexander den store, hade förklarats som Ammons rättmätige son. Han var också en Farao. Alexander, som fann den besegrade Darejaves nära döden, lade händerna på hans huvud för att bota honom och befallde honom att resa sig och återta sin kungamakt. Han avslutade med att säga: ”Jag svär inför dig, Darejaves, vid alla gudar, att jag gör allt detta i sanning och utan falskhet.” Darejaves svarade med en vänlig tillrättavisning: ”Alexander, min gosse … tror du att du kan röra vid himlen med dina händer?”¹¹

Bröder, när vi lär oss vår plikt och verkar med iver i de kallelser vi har fått, vägleder Herren oss i vår strävan att vidröra deras hjärtan som vi tjänar.

För många år sedan när jag brukade besöka en äldre änka som hette Mattie som jag hade känt i många år och vars biskop jag varit, sörjde jag i hjärtat över att hon var så otroligt ensam. En älskad son bodde många mil bort. Han hade inte besökt sin mor på åratal. Mattie satt långa dagar vid fönstret där hon höll ensam vaka. Bakom en nött och ofta öppnad gardin sade den besvikna modern till sig själv: ”Dick kommer, Dick kommer.”

Men Dick kom inte. Åren gick ett efter ett. Men så, likt en solstråle, kom kyrkan in i Dicks liv igen och värmde honom. Dick var en av mina tidigare pojkar i aronska prästadömet och bodde i Houston i Texas, långt bort från modern. Han reste till Salt Lake City för att träffa mig. Han ringde när han kom fram och berättade entusiastiskt om förändringen i sitt liv. Han frågade om jag hade tid att träffa honom om han genast kom till mitt kontor. Jag tyckte det skulle vara härligt att träffa honom. Men jag sade: ”Dick, besök din mor först, sedan kan du komma och besöka mig.” Han gick glatt med på att göra det.

Han hann inte komma till mitt kontor förrän Mattie, hans mor, ringde. Ur ett jublande glatt hjärta kom orden, avbrutna av tårar: ”Jag visste att Dick skulle komma. Jag sade ju det till dig. Jag såg honom genom fönstret.”

Bara några år senare, vid Matties begravning, talade Dick och jag ömsint om den upplevelsen. Vi hade fått bevittna en glimt av Guds läkande kraft genom fönstret till en mors tro på sin son.

Tiden går vidare i stadig marsch och plikten håller takten med den. Plikten förbleknar eller minskar inte. Katastrofala konflikter kommer och går, men kriget om människornas själar fortgår i oförminskad omfattning. Som en stridssignal kommer Herrens ord till er, till mig och till bärare av prästadömet överallt: ”Var och en skall nu lära sin plikt och med all flit sköta det ämbete, vari han är insatt.”¹²

Må vi alla ha modet att göra det, är min bön i Jesu Kristi namn, amen.