Skilsmässa
Ett bra äktenskap kräver inte en fullkomlig man eller en fullkomlig kvinna. Det krävs bara en man och en kvinna som är fast beslutna att arbeta tillsammans mot fullkomlighet.
Jag känner mig manad att tala om skilsmässa. Det är ett känsligt ämne därför att det framkallar så starka känslor hos personer som påverkats av den på olika sätt. En del ser sig själva eller sina nära och kära som skilsmässans offer. Andra ser sig som dess förmånstagare. En del ser på skilsmässa som ett misslyckande. Andra anser att det är en oumbärlig nödutgång från äktenskapet. På ett eller annat sätt påverkas de flesta familjerna i kyrkan av en skilsmässa.
Oavsett hur du ser på skilsmässa, så lyssna medan jag på ett klart och tydligt sätt försöker tala om den påverkan skilsmässa har på den eviga familjerelation vi söker genom evangeliets plan. Jag tar upp detta eftersom jag är bekymrad, men samtidigt hoppfull.
I.
Vi lever i en värld där äktenskapet som begrepp är i fara och där skilsmässor är vanliga.
Visionen att samhället har ett starkt intresse av att bevara äktenskapet för både allmänhetens nytta och för parets och deras barns välfärd, har hos många ersatts med idén att äktenskapet bara är ett privat förhållande mellan samtyckande vuxna och kan avslutas när någon av dem anser att det är dags.1
Nationer som inte haft en skilsmässolag har antagit en sådan och de flesta nationer som tillåtit skilsmässa har gjort det lättare att få en. Under nuvarande skilsmässolagar där ingen orsak behöver styrkas kan det vara lättare att bryta upp ett äktenskapsförhållande med en oönskad maka än ett anställningsförhållande med en oönskad anställd. Vissa talar till och med om ett första äktenskap som ett ”första steg”, med samma innebörd som man ger ens första lägenhet.
Den minskade betydelsen av tanken att äktenskapet är bestående och dyrbart har långtgående följder. Påverkan från de egna föräldrarnas skilsmässa eller den rådande uppfattningen att äktenskapet är ett fängelse som kväver personlig utveckling gör att en del unga vuxna undviker det. Många som gifter sig gör det med reservationer, redo att fly vid första allvarliga motgång.
I motsats till detta har nutida profeter varnat oss att ”tendensen att se på äktenskapet som ett kontrakt som kan ingås efter behag … och brytas vid första svårighet … är något ont som förtjänar starkt fördömande”, särskilt när barn lider.2
I forna tider, och fortfarande bland vissa stammar i länder där vi idag har medlemmar, hade männen rätt att skilja sig från sin hustru av vilken orsak som helst. Sådant orättfärdigt förtryck av kvinnan förkastades av Frälsaren, som sade:
”Därför att era hjärtan är så hårda tillät Mose er att skiljas från era hustrur, men från början var det inte så.
Jag säger er: Den som skiljer sig från sin hustru av något annat skäl än otukt och gifter sig med en annan, han begår äktenskapsbrott.” (Matt 19:8–9)
Det slags äktenskap som krävs för upphöjelse — evigt i omfattning och gudalikt i kvalitet — har inget med skilsmässa att göra. I Herrens tempel vigs par för all evighet. Men en del äktenskap utvecklas inte till detta ideal. På grund av ”att [våra] hjärtan är så hårda” verkställer Herren inte för närvarande följderna av den celestiala lagen. Han tillåter skilda personer att gifta sig igen utan den omoralens besudling som läggs fram i den högre lagen. Med undantag för om en skild person har begått allvarliga överträdelser kan han eller hon f å en tempelrekommendation enligt samma värdighetsnormer som andra medlemmar.
II.
Det finns många goda medlemmar i kyrkan som har genomgått skilsmässa. Jag vill först tala till dem. Vi vet att många av er är oskyldiga offer — medlemmar vars tidigare maka ständigt förrådde heliga förbund eller lämnade hemmet eller vägrade att utföra de ansvar som följer med äktenskapet under en längre tid. Medlemmar som har erfarit sådana missförhållanden vet genom egen erfarenhet att det finns det som är värre än skilsmässa.
När ett äktenskap är dött och bortom hopp om återuppväckande är det nödvändigt att det finns en väg ut. Jag såg exempel på detta på Filippinerna. Två dagar efter en tempelvigsel lämnade maken sin unga hustru och han har inte hörts av på över tio år. En gift kvinna flydde och fick skilsmässa i ett annat land, medan hennes make, som hon lämnade bakom sig, fortfarande är gift enligt filippinsk lag. Eftersom det inte finns utrymme för skilsmässa i det landet kan dessa oskyldiga och övergivna offer inte avbryta sin äktenskapliga status och gå vidare med sitt liv.
Vi vet att en del ser tillbaka på sin skilsmässa med ånger över sin skuld, hel eller delvis, i söndringen. Alla som upplevt skilsmässa vet hur ont det gör och vilket behov man har av försoningens helande kraft och hopp. Denna helande kraft och detta hopp finns där för dem och även för deras barn.
III.
Nu talar jag till gifta medlemmar, särskilt till dem som kanske överväger skilsmässa.
Med kraft uppmanar jag er och dem som råder er att inse, att för de flesta äktenskapsproblemen är lösningen i själva verket inte skilsmässa utan omvändelse. Orsaken till skilsmässa är sällan att man och hustru inte ”passar ihop”. Det handlar i stället ofta om själviskhet. Det första steget är inte separation utan reformation. Skilsmässa är inte en allomfattande lösning och den skapar ofta varaktiga hjärtesår. En bred internationell studie om glädjenivån före och efter ”större händelser i livet” fann att personer i genomsnitt återhämtade sig bättre från en makas död än skilsmässa.3 Makar som hoppas att en skilsmässa ska lösa deras konflikter finner ofta att de blir värre, eftersom de komplikationer som följer på en skilsmässa — särskilt om det finns barn inblandade — skapar nya konflikter.
Tänk på barnen i första hand. Eftersom en skilsmässa skiljer barnens intresse från föräldrarnas är barnen dess första offer. Forskare i familjeliv säger att den viktigaste orsaken till den nuvarande nedgången i barns välfärd är den rådande försvagningen av äktenskapet, eftersom instabilitet i familjen gör att föräldrarna investerar mindre i sina barn.4 Vi vet att barn som uppfostrats av en ensamstående förälder efter en skilsmässa löper mycket större risk att hamna i drog- och alkoholmissbruk, bli sexuellt lösaktiga, få dåliga betyg i skolan och råka ut för andra typer av missförhållanden.
Ett gift par med svåra äktenskapsproblem bör gå till sin biskop. Som en Herrens domare kan han ge råd och kanske till och med disciplinering som leder till en lösning.
Biskopar råder inte medlemmar att skilja sig, men de kan hjälpa medlemmar med följderna av deras beslut. Under Herrens lag är äktenskapet, liksom människans liv, ett dyrbart, levande ting. Om vår kropp är sjuk vill vi bota den. Vi ger inte upp. När det finns möjlighet till liv söker vi efter att bli botade, om och om igen. Detsamma bör gälla för vårt äktenskap, och när vi söker Herren så hjälper och helar han oss.
Sista dagars heliga makar bör göra allt de kan för att bevara sitt äktenskap. De bör följa råden för att berika äktenskapet i budskapet från första presidentskapet som finns i aprilnumret 2007 av Liahona.5 För att undvika ”oförenlighet” bör de vara bästa vänner, vänliga och omtänksamma, se varandras behov och alltid söka den andres lycka. De bör vara partners när det gäller familjens ekonomi och arbeta tillsammans för att styra sina begär efter timliga saker.
Naturligtvis kan det komma tider när en maka kommer till korta och den andra blir sårad och känner smärta. När det händer bör den som blivit förorättad väga nuvarande besvikelser mot det förflutnas goda och framtidens ljusare utsikter.
Håll inte fast vid forna oförrätter genom att älta dem om och om igen. I äktenskapsförhållanden är bitterhet destruktiv och förlåtelse gudomlig. (Se L&F 64:9–10.) Vädja om ledning från Herrens Ande så att ni kan förlåta oförrätter, (som president Faust på ett så vackert sätt just har undervisat oss om) övervinna svagheter och stärka relationen.
Om ni redan är på väg mot att leva i ett äktenskap bara till namnet, fatta då varandras händer, knäböj tillsammans och vädja i bön om hjälp och om försoningens helande kraft. Era ödmjuka och eniga vädjanden för er närmare Herren och varandra och hjälper er under den svåra klättringen tillbaka till äktenskaplig harmoni.
Överväg följande iakttagelser från en vis biskop som har mycket erfarenhet av att råda medlemmar med äktenskapsproblem. Han sade följande om dem som till slut skilde sig:
”Genomgående sade varje par eller person att de insåg att en skilsmässa var en dålig lösning, men de hävdade alla envist att deras situation var unik.
Genomgående fokuserade de på den andres fel och ansåg inte att deras eget handlande hade någon del i det hela. De hade slutat kommunicera.
Genomgående såg de bakåt och var inte villiga att lämna tidigare oförrätter längs vägen och gå vidare.
Ibland hade allvarliga synder begåtts, men oftast hade de bara ’slutat älska varandra’. De sade att ’han tillgodoser inte mina behov längre’ eller ’hon har förändrats’.
Alla bekymrade de sig över hur det skulle påverka barnen, och de kom alltid fram till slutsatsen att ’det är värre för dem om vi är tillsammans och alltid bråkar’.”
I bjärt kontrast till detta fick de par som följde denne biskops råd och stannade kvar hos varandra ett ännu starkare äktenskap. Detta började med deras gemensamma beslut att hålla buden, fortsätta vara aktiva i kyrkan, läsa skrifterna, be och arbeta på sina egna brister. Genomgående ”såg de hur viktig och kraftfull försoningen var för deras maka och dem själva” och ”de visade tålamod och var villiga att försöka om och om igen”. När paren som biskopen rådgjorde med gjorde detta, omvände sig och arbetade på att rädda sitt äktenskap, sade han, ”lyckades 100 % av dem”.
Även de som tror att det bara är makans fel bör inte förivra sig. En studie fann ”inga bevis på att skilsmässa eller separation gjorde vuxna lyckligare än om de hade stannat kvar i ett olyckligt äktenskap. Två av tre vuxna som var olyckligt gifta men som inte skilde sig rapporterade att de var lyckligt gifta fem år senare.”6 En kvinna som framhärdade i ett svårt äktenskap under många år tills barnen var vuxna förklarade: ”Det fanns tre parter i vårt äktenskap — min make och jag och Herren. Jag sade till mig själv att om två av oss kunde stå ut så kunde vi få det att fungera.”
Hoppets makt visar sig i dessa exempel och belönas ibland med omvändelse och förändring, men ibland inte. Personliga omständigheter varierar mycket. Vi kan inte styra och vi ansvarar inte för andras val, även om de påverkar oss på ett så smärtsamt sätt. Jag är säker på att Herren älskar och välsignar män och hustrur som kärleksfullt försöker hjälpa en maka som kämpar med så svåra problem som pornografi eller annat beroendeframkallande beteende, eller med de långtgående följderna av övergrepp mot barn.
Oavsett utgången och oavsett hur svåra era erfarenheter är, har ni fått löfte om att ni inte kommer att vägras välsignelserna som kommer av en evig familjerelation om ni älskar Herren, håller hans bud och helt enkelt gör ert bästa. När den unge Jakob led ”bedrövelser och stor sorg” på grund av andra familjemedlemmars beteende, försäkrade hans far Lehi honom: ”[Du har] fått kunskap om Guds storhet, och han skall helga dina lidanden till ditt bästa.” (2 Nephi 2:1–2) Sammalunda försäkrade aposteln Paulus oss att ”för dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa”. (Rom 8:28)
IV.
Avslutningsvis vill jag kortfattat tala till dem som överväger äktenskap. Bästa sättet att undvika skilsmässa från en maka som är otrogen, som misshandlar er eller som inte stöder er, är att undvika att gifta sig med en sådan person. Om ni vill ha ett bra äktenskap, gör förarbetet. Att bli bekanta genom att tillbringa tid tillsammans eller skriva till varandra via Internet är inte en tillräcklig grund för äktenskap. Det bör finnas träffar som följs av noggrann, eftertänksam och ingående uppvaktning. Det bör finnas gott om tillfällen att observera den tänkbara makans uppförande under varierande omständigheter. Förlovade personer bör lära sig allt de kan om familjen de snart kommer att förenas med genom äktenskapet. I allt detta bör vi inse att ett bra äktenskap inte kräver en fullkomlig man eller en fullkomlig kvinna. Det krävs bara en man och en kvinna som är fast beslutna att arbeta tillsammans mot fullkomlighet.
President Spencer W Kimball lärde: ”Två personer som funderar på att gifta sig måste förstå att om de ska få det lyckliga äktenskap som de drömmer om [så måste de] … inse att det innebär uppoffringar, att de ger av sig själva och till och med att de avstår från vissa personliga friheter. Det innebär att de hushållar ordentligt med pengar. Det innebär barn som medför ekonomiska bördor, arbete, omvårdnad och bekymmer. Men det innebär också de allra ljuvaste och underbaraste känslor.”7
Av personlig erfarenhet vittnar jag om den sötma i äktenskapet och familjelivet som tillkännagivandet om familjen beskriver när det grundas på mannens och hustruns ”högtidlig[a] ansvar att älska och vårda sig om varandra och sina barn” och ”då det byggs på Herren Jesu Kristi lärdomar”.8 Jag vittnar om att han är vår Frälsare och ber i hans namn för alla som strävar efter den eviga familjens ojämförliga välsignelse, i Jesu Kristi namn, amen.