I dag

Det finns en fara med uttrycket en dag om vad som avses är ”inte i dag”. ”En dag ska jag omvända mig.” ”En dag ska jag förlåta honom.” ”En dag ska jag tala med min vän om kyrkan.” ”En dag ska jag börja betala tionde.” ”En dag ska jag börja gå till templet igen.” ”En dag …”

Skrifterna klargör faran i att skjuta upp saker och ting. Vi kan komma att upptäcka att vår tid är ute. Den Gud som ger oss varje dag som en kostbar gåva kommer att kräva att vi avlägger räkenskap. Vi kommer att gråta, han kommer att gråta, om vi har haft för avsikt att omvända oss och tjäna honom i morgondagar som aldrig kom, eller drömde om gårdagar där tillfället att handla var förbi. Denna dag är en kostbar gåva från Gud. Tanken att ”en dag ska jag” kan beröva oss de möjligheter som tiden ger och evighetens välsignelser.

Det finns en allvarlig varning och uppmaning i Mormons bok:

”Och nu, såsom jag sagt eder förut, emedan I haven haft så många vittnen, beder jag eder, att I icke uppskjuten eder bättringsdag ända till det sista. Denna vårt livs dag är oss nämligen given som förberedelse för evigheten, och se, om vi icke begagna tiden medan vi äro här i livet, se, då kommer mörkrets natt och intet arbete kan utföras.

I kunnen ej, när I befinnen eder vid denna fruktansvärda vändpunkt säga: Jag vill omvända mig, jag vill återvända till min Gud. Nej! I kunnen icke säga så, ty samma ande, som är i besittning av edra stofthyddor den stund I gån ut ur detta liv, samma ande har makt att taga dem i besittning i den eviga världen.”¹

Därefter varnar Amulek oss och säger att om vi skjuter upp vår omvändelse och vårt tjänande kan detta leda till att Herrens Ande drar sig bort från oss.

Men med denna varning ger han oss också följande förhoppning: ”Jag vet detta, emedan Herren har sagt, att han icke bor i oheliga tempel, utan att hans boning är i de rättfärdigas hjärtan. Ja, han har även sagt, att den rättfärdige skall få sätta sig ned i hans rike för att aldrig mera lämna det, och deras kläder skola bliva renade i Lammets blod.”²

Skrifterna är fyllda med exempel på visa Guds tjänare som högt skattade dagen som blivit givna och valde att göra allt de kunde för att vara rena. Josua var en av dem: ”Välj i dag vem ni vill tjäna”, sade han, ”men jag och mitt hus, vi vill tjäna HERREN.”³

Genom att tjäna honom inbjuder vi den Helige Anden att vara med oss. Och den Helige Anden renar oss från synd.

Frälsaren, som var utan synd, föregick med gott exempel när det gällde att inte skjuta upp saker och ting. Han sade:

”Så länge det är dag måste vi göra hans gärningar som har sänt mig. Natten kommer, då ingen kan arbeta.

När jag är i världen, är jag världens ljus.”⁴

Som den uppståndne Frälsaren är han i dag och för evigt världens ljus. Det är han som uppmanar oss att utan dröjsmål komma till honom och tjäna honom. Han uppmuntrar dig och mig med dessa ord: ”Jag älskar dem som älskar mig, och de som söker mig, de finner mig.”⁵

Detta gäller såväl för dagen som för livet. En morgonbön och tidigt forskande i skrifterna för att få veta vad vi bör göra för Herren kan bestämma riktningen för en dag. Vi får då veta vilken av alla våra uppgifter som är viktigast för Herren och därmed för oss. Jag har lärt mig att sådan bön alltid besvaras om vi är undergivna som barn när vi ber och begrundar och är redo att utan dröjsmål göra till och med den oansenligaste av tjänster.

Det finns många dagar när det inte är lätt att göra det som är viktigast. Det ska det inte heller vara. Guds avsikt med skapelsen var att låta oss visa vad vi duger till. Planen beskrevs för oss i andevärlden innan vi föddes. Vi var ståndaktiga nog där för att uppfylla villkoren för en möjlighet att här välja att inte falla för frestelser, att förbereda oss för evigt liv, den största av alla Guds gåvor. Vi gladde oss åt att veta att provet bestod i att visa trofast lydnad även när det var svårt. ”Vi vilja pröva dem med detta för att se, om de vilja göra allt vad Herren, deras Gud, befaller dem.”⁶

Även om vi visste att provet skulle bli svårt, gladde vi oss därför att vi litade på att vi skulle klara av det. Vi hade denna tillförsikt därför att vi visste att Jesus Kristus skulle komma till världen som vår Frälsare. Han skulle övervinna döden. Han skulle göra det möjligt för oss att renas från alla våra synder genom att vi uppfyllde villkoren för att få del av hans försoningsoffer.

Vi kände också till några lugnande fakta om vad som skulle krävas för att få den rening vi skulle behöva. Allt det som skulle krävas för denna rening — att döpas av någon som hade myndighet, att ta emot den Helige Anden under bemyndigade prästadömsbärares händer, att minnas honom och därför alltid ha hans Ande hos oss och sedan hålla hans bud — skulle vara inom räckhåll för den ringaste av oss. Det skulle inte krävas ett överlägset intellekt, inte heller rikedom eller ett långt liv. Och vi visste att Frälsaren skulle dra oss till sig och ha makten att hjälpa oss när provet blev svårt och frestelsen att skjuta upp saker och ting var stor. Den store profeten Alma beskrev hur Kristus fick den förmågan:

”Han skall gå ut och lida plågor, bedrövelse och frestelser av alla slag, och detta på det ordet skall uppfyllas, vilket säger: Han skall påtaga sig sitt folks plågor och sjukdomar.

Han skall påtaga sig döden, på det han må lossa dödens bojor, vilka fjättra hans folk. Han skall påtaga sig deras skröpligheter, på det hans inre må bliva fyllt med barmhärtighet enligt köttet, så att han enligt köttet må kunna bistå sitt folk i deras skröpligheter.”⁷

Vi behöver alla hans hjälp för att undvika tragedin att skjuta upp det som vi måste göra här och nu för att få evigt liv. För de flesta av oss har frestelsen att skjuta saker och ting på framtiden sitt upphov i den ena eller andra av två känslor, eller båda. De är varandras motsatser: den ena är känslan att vi kan låta oss nöja med vad vi redan har uträttat, den andra är känslan att nödvändigheten att göra mer överstiger våra krafter.

Känslan av att vi har gjort vårt är en fara för oss alla. Den kan finnas hos naiva ungdomar som tror att det finns gott om tid för andliga ting i framtiden. De kanske tycker att de redan har gjort nog med tanke på den korta tid de har levt. Jag vet av erfarenhet hur Herren kan hjälpa en sådan ungdom att se att han eller hon är mitt uppe i andliga ting just nu. Han kan hjälpa dig se att dina klasskamrater iakttar dig. Han kan hjälpa dig inse att deras eviga framtid formas av det de ser dig göra eller inte göra. Ditt enkla tack för deras goda inflytande på dig kan lyfta dem högre än du tror. Om du ber Gud om det både kan och vill han uppenbara tillfällen då du kan lyfta andra åt honom, personer som han har satt runtomkring dig redan i din tidiga barndom.

Känslan av att ha gjort sitt kan också påverka erfarna vuxna. Ju längre och bättre du verkar, desto troligare blir det att frestaren kan få in denna lögn i ditt sinne: ”Du förtjänar en vilopaus.” Kanske har du varit president i Primärföreningen i två omgångar i din lilla gren. Eller kanske har du arbetat länge och hårt under din mission och offrat mycket för att kunna tjäna. Eller kanske var du en pionjär i kyrkan där du bor. Kanske tänker du: ”Varför inte överlåta åt de nya att tjäna? Jag har gjort min del.” Frestelsen består i att du tror att du kommer att återvända och börja tjäna på nytt, en dag.

Herren kan hjälpa dig inse faran i att ta en vilopaus därför att du känner att du har gjort nog. Han hjälpte mig genom att låta mig få samtala med en av hans ålderstigna tjänare. Han var kraftlös, hans kropp försvagad av årtionden av trofast arbete och sjukdom. Hans läkare tillät honom inte längre att lämna hemmet. På hans begäran redogjorde jag för en resa som jag hade gjort i Herrens tjänst genom många länder och hur jag deltagit i dussintals möten och haft många privatsamtal och hjälpt individer och familjer. Jag berättade om den tacksamhet människor hade uttryckt för honom och hans många år av tjänande. Han frågade mig om jag snart skulle ut på ett nytt uppdrag. Jag berättade för honom om en lång resa jag snart skulle göra. Han överraskade mig — och det han sade vaccinerade mig förhoppningsvis för alltid mot känslan av att ha gjort mitt, när han högg tag i min arm och sade: ”Snälla, låt mig få följa med.”

Det är svårt att veta när vi har gjort tillräckligt för att försoningen ska kunna förändra vår natur så att vi uppfyller kraven för evigt liv. Och vi vet inte hur många dagar vi måste tjäna för att den mäktiga förändringen ska äga rum. Men vi vet att vi får tillräckligt många dagar, såvida vi inte förslösar dem. Här är den goda nyheten:

”Och människornas barns dagar blevo förlängda enligt Guds vilja, på det de skulle kunna omvända sig, medan de voro i köttet. Deras tillvaro blev en prövotid, och deras tid blev förlängd i enlighet med de bud, som Herren Gud gav människornas barn.”⁸

Mästarens försäkran kan hjälpa dem av oss som känner att omständigheterna överstiger våra krafter. Under de svåraste prövningar, så länge som du har kraft att be, kan du be en kärleksfull Gud: ”Låt mig få tjäna i dag. Det spelar ingen roll hur lite det är jag kan göra. Låt mig bara få veta vad jag kan göra. Jag ska lyda i dag. Jag vet att jag kan det, med din hjälp.”

Den stilla uppmaning du får kan vara något så enkelt som att förlåta någon som har sårat dig. Det kan du göra från sjuksängen. Det kan vara att hjälpa någon som är hungrig. Kanske känner du att din egen fattigdom och dagens vedermödor överstiger dina krafter. Men om du bestämmer dig för att inte vänta tills du känner dig starkare och har mer pengar, och om du ber om den Helige Andens sällskap på din väg, när du då är där kommer du att veta vad du ska göra, hur du ska hjälpa någon som till och med är fattigare än du är. Kanske upptäcker du när du kommer dit att de bad och förväntade sig att någon som du skulle komma, i Herrens namn.

Åt alla som är modfällda på grund av sina omständigheter och därför frestas att känna att de inte kan tjäna Herren i dag, ger jag två löften. Hur svårt det än tycks vara i dag, blir det bättre i morgon, om du i dag väljer att tjäna Herren av hela ditt hjärta. Dina omständigheter kanske inte helt och hållet förbättras på det sätt som du vill. Men du kommer att få ny kraft att bära dina bördor och ny tillförsikt om att ifall dina bördor blir för tunga så kommer Herren, som du har tjänat, att bära det som du inte kan bära. Han vet hur man gör det. Han förberedde sig för länge sedan. Han led dina svagheter och smärtor när han var här i köttet för att han skulle kunna veta hur han kan hjälpa dig nu.

Mitt andra löfte åt dig är att om du väljer att tjäna honom i dag, kommer du att få uppleva hans kärlek och älska honom mer. Kanske minns du skriftstället:

”Jag säger eder, att jag önskar att I skolen komma ihåg att alltid behålla namnet skrivet i edra hjärtan … att I hören och igenkännen rösten, som skall kalla eder och namnet vid vilket han skall kalla eder.

Ty huru kan en människa känna den herre, som hon icke tjänat, som är en främling för henne och som är fjärran ifrån hennes hjärtas tankar och uppsåt?”⁹

Genom att tjäna honom i dag lär du känna honom bättre. Du får uppleva hans kärlek och uppskattning. Det är en välsignelse som du inte bör skjuta upp. Och när du upplever hans kärlek leder den dig tillbaka till hans tjänst och avlägsnar både känslan av att ha gjort ditt och känslan av modlöshet.

När du tjänar honom kommer du att bättre lära känna den röst som ska kalla på dig. När du somnar vid dagens slut återkommer kanske orden i sinnet: ”Bra, du gode och trogne tjänare. Du har varit trogen i det lilla.”¹⁰ Jag ber om den välsignelsen över denna dag, över varje dag och över vårt liv.

Jag vet att vår himmelske Fader lever och besvarar våra böner. Jag vet att Jesus är den levande Kristus, världens Frälsare, och att vi kan välja att känna glädje och frid i hans tjänst i dag. I Jesu Kristi namn, amen.