Minnes detta och gå ej förlorad

Bild

Det är en ära att tala efter syster Parkin. Hennes och hennes rådgivares tjänande och undervisning har välsignat oss alla. Vid ungefär den här tiden för 18 1/2 år sedan stod jag i närheten av denna talarstol och väntade på att församlingen skulle sluta sjunga, för då skulle jag stiga fram och hålla mitt första tal på en generalkonferens. Min nervositet måste ha varit uppenbar. Äldste L Tom Perry, som stod bakom mig, lutade sig framåt och på sitt positiva och entusiastiska sätt viskade han i mitt öra: ”Slappna av”, sade han, ”vi har inte mist någon i den talarstolen på åratal!”

De där uppmuntrande orden och de få minuter som följde under vilka jag för första gången talade till en världsomfattande skara av sista dagars heliga, är ett minne jag skattar högt. Liksom ni alla samlar jag på mig ett ständigt växande förråd av minnen, som när jag tänker på dem utgör en ytterst användbar och ofta njutbar del av mitt medvetande. Och trots föresatser jag hade som ung man att jag, när jag blev äldre, aldrig skulle tråka ut andra med att prata om gamla minnen, finner jag nu stort nöje i att vid nästan varje tillfälle dela med mig av mina minnen. Men i dag vill jag tala om en djupare funktion av minnet och att minnas i samband med Jesu Kristi evangelium, än att bara passivt komma ihåg och njuta av information.

Om vi noggrant ger akt på hur ordet minnas används i skrifterna, inser vi att minnas på det sätt som Gud avser är en grundläggande och frälsande princip i evangeliet. Det beror på att profetiska förmaningar att minnas ofta är maningar till handling — att lyssna, att se, att göra, att lyda, att omvända sig.¹ När vi minns på Guds sätt övervinner vi vår mänskliga tendens att endast rusta oss för livets strid och deltar i stället själva i striden och gör allt i vår makt för att motstå frestelser och undvika synden.

Konung Benjamin uppmanade sitt folk att minnas på detta sätt:

”Och slutligen kan jag ej uppräkna allt det, varmed man kan begå synd, ty det finnes olika sätt och vis, ja, så många, att jag icke kan räkna dem.

Men så mycket kan jag säga eder, att om I icke given akt på eder själva och edra tankar, ord och gärningar samt iakttagen Guds bud och förbliven i tron på det som I haven hört angående vår Herres tillkommelse ända till edert livs slut, så måsten I förgås. Och nu, o människa, minnes detta, och gå ej förlorad!”²

Med tanke på den viktiga funktion som detta att minnas ska ha i vårt liv, vad är det mer som vi bör minnas? Eftersom vi har församlats här i dag för att minnas och återinviga detta historiska Tabernakel, menar jag att Jesu Kristi kyrkas och dess folks historia är väl värd att minnas. Kyrkans historia ges hög prioritet i skrifterna. En stor del av skrifterna är i själva verket kyrkohistoria. Samma dag som kyrkan grundades befallde Gud Joseph Smith: ”Se, en uppteckning skall föras ibland eder.”³ Joseph följde denna befallning genom att utse Oliver Cowdery, kyrkans andre äldste och hans närmaste medhjälpare, till kyrkans förste historiker. Vi för uppteckningar för att hjälpa oss att minnas, och en uppteckning av kyrkans uppgång och tillväxt har förts från Oliver Cowderys dagar fram till vår tid. Denna anmärkningsvärda historiska uppteckning påminner oss om att Gud har öppnat himlen på nytt och uppenbarat sanningar som manar vår generation till handling.

Av allt det som har samlats, bevarats och skrivits av historiker under de många år som har gått sedan dess, finns det inget som bättre exemplifierar kyrkans historias betydelse och kraft än Joseph Smiths enkla och ärliga skildring av hur Fadern och hans Son Jesus Kristus visade sig för honom i det som våra historieböcker nu kallar den första synen. Med ord som generationer av missionärer har lagt på minnet och delat med sig av åt sanningssökare runtom i världen, beskriver Joseph det underbara sätt på vilket han fick svar på den fråga som han ställde i en bön om vilken kyrka som var den rätta:

”Jag såg en ljuspelare mer strålande än solen alldeles över mitt huvud, och den sänkte sig gradvis, tills den vilade på mig …

När ljuset vilade på mig, såg jag två personer, vilkas glans och härlighet trotsa all beskrivning, stående över mig i luften. En av dem talade till mig, nämnande mig vid namn, och sade, pekande på den andre: Denne är min älskade Son. Hör honom.”⁴

Ja, Joseph hörde honom verkligen! Och miljoner andra har hört eller läst och trott på hans skildring och tagit emot det Jesu Kristi evangelium som han hjälpte till att återställa. Jag tror på Joseph Smith och vet att han var en sann Guds profet. När jag minns vad han upplevde i den första synen sporrar det som alltid min själ till större hängivenhet och mer handling.

Ingen förstår bättre värdet av kyrkans historia än president Gordon B Hinckley. Vi älskar hans härliga sinne för humor, men hans sinne för historia är lika skarpt. I sina skrifter och predikningar inflikar han ofta inspirerande berättelser och anekdoter ur vårt förflutna. Som vår levande profet betonar han medvetet det förflutna och framtiden för att hjälpa oss att leva rättfärdigare i nuet. Tack vare hans undervisning förstår vi att vi genom att minnas kan se Guds hand i vårt förflutna, på samma sätt som profetia och tro tillförsäkrar oss Guds hand i vår framtid. President Hinckley påminner oss om hur medlemmar i kyrkans barndom tog itu med sina svårigheter, för att vi, genom Guds nåd, mer trofast ska kunna ta itu med våra egna. Genom att hålla vårt förflutna vid liv förbinder han oss med de människor, platser och händelser som utgör vårt andliga arv och motiverar oss därigenom till större tjänande, tro och vänlighet.

På ett föredömligt sätt delar president Hinckley också öppet med sig av sin egen och familjens historia. Massor av modfällda nya missionärer har tröstats av att veta att även president Hinckley var modfälld i början av sin mission och att han medgav det inför sin far. Han hade till och med modet att låta oss få del av faderns korta svar: ”Käre Gordon, jag fick ditt senaste brev. Jag har bara ett förslag: Glöm bort dig själv och sätt i gång och arbeta.”⁵ Över 70 år senare är vi alla vittne till med vilken iver president Hinckley lade det rådet på hjärtat. Hans helgjutna karaktär och profetiska visdom utgör ett övertygande bevis på fördelarna med att minnas såväl kyrkans som vår egen historia.

Det finns mycket mer att säga om minnet och att minnas i samband med Jesu Kristi evangelium. Vi talar ofta om att minnas våra heliga förbund och Guds bud och att minnas och utföra frälsande förrättningar för våra avlidna förfäder. Viktigast av allt, vi talar om behovet av att alltid minnas vår Frälsare Jesus Kristus, inte bara när det är lägligt, utan alltid, som han ber oss att göra.⁶ Vi vittnar att vi alltid minns honom när vi tar sakramentet. I gengäld får vi löfte om att alltid ha hans Ande hos oss. Intressant nog är detta samme Ande som vår himmelske Fader har sänt för att ”påminna [oss] om allt”.⁷ Sålunda, när vi värdigt tar emot sakramentet välsignar Anden oss genom att släppa in oss i en underbart välgörande cirkel som består av att minnas och gång på gång återvända i tanken och i vår hängivenhet till Kristus och hans försoning.

Att komma till Kristus och vara fullkomnade i honom tror jag är det slutliga syftet med att minnas överhuvudtaget.⁸ Därför ber jag till Gud att välsigna oss att alltid minnas, i synnerhet hans fullkomlige Son, och ej gå förlorade. Jag vittnar i tacksamhet om Kristi gudomlighet och frälsande makt. I Jesu Kristi namn, amen.