Vad livet lärt mig

På senare tid har jag tänkt tillbaka på många underbara upplevelser som jag har haft i mitt liv. När jag uttryckt min tacksamhet till min himmelske Fader för dessa otroliga välsignelser och möjligheter, har jag, kanske mer än någon gång tidigare, insett hur avgörande de formbara åren i mitt liv var.

Många av de viktigaste och livsavgörande tidpunkterna i mitt liv inträffade när jag var en ung man. Det jag då lärde mig danade min karaktär och utformade min framtid. Utan dem skulle jag vara en mycket annorlunda man och på en mycket annorlunda plats än jag är i dag. I kväll skulle jag vilja tala några minuter om några av dessa upplevelser och vad jag lärde mig av dem.

Jag glömmer aldrig en match i amerikansk fotboll i high school mot en annan skola. Jag spelade wingback (på flanken) och min uppgift var att antingen blockera linebackern eller försöka vara öppen så att quarterbacken kunde passa bollen till mig. Orsaken till att jag minns den här speciella matchen är att han på andra sidan linjen — den som jag skulle blockera — var gigantisk.

Jag var inte precis den längsta idrottsmannen i världen. Men jag tror att den andre kan ha varit det. Jag minns att jag tittade upp på honom och tänkte att han nog vägde dubbelt så mycket som jag. Tänk på att vi inte hade samma skyddsutrustning på min tid som spelare har idag. Min hjälm var gjord av läder och den hade inget ansiktsskydd.

Ju mer jag tänkte på det, desto mer kom jag till en oroväckande insikt: Om jag någonsin lät honom få tag i mig, skulle jag få heja på mitt lag resten av säsongen från en sjukhussäng.

Som tur var, var jag snabb. Och under större delen av första halvleken lyckades jag undvika honom.

Utom vid ett tillfälle.

Vår quarterback drog sig bakåt för att passa. Jag var fri. Han kastade bollen och den kom seglande mot mig.

Enda problemet var att jag kunde höra någon komma i tung galopp bakom mig. Plötsligt stod det klart för mig att om jag fångade bollen fanns det stor risk för att man snart skulle få mata mig med slang. Men bollen var på väg mot mig och mitt lag litade på mig. Så jag sträckte ut händerna, men i sista sekunden tittade jag upp.

Och där var han.

Jag minns att bollen träffade mina händer. Jag minns att jag kämpade för att hålla kvar den. Jag minns ljudet från bollen när den föll ner på gräset. Sedan vet jag inte riktigt vad som hände, för jätten slog emot mig så hårt att jag inte var säker på vilken planet jag var på. En sak som jag minns är att en djup röst hördes bakom ett mörkt töcken: ”Där fick du för att du tillhör fel lag.”

William McKinley Oswald var fotbollstränare på min skola. Han var en skicklig tränare och hade stort inflytande på mitt liv. Men jag tror att han lärde sig sin metod att motivera spelarna av en armésergeant.

Under tränare Oswalds tal i halvlek den dagen påminde han hela laget om passningen som jag hade missat. Sedan pekade han rakt på mig och sade: ”Hur kunde du göra det?”

Han talade inte med små bokstäver.

”Jag vill veta vad som fick dig att tappa den passningen.”

Jag stammade ett ögonblick och bestämde mig till slut för att säga sanningen. ”Jag släppte bollen med blicken”, sade jag.

Tränaren såg på mig och sade: ”Just det, du släppte bollen med blicken. Gör aldrig om det. Sådana misstag leder till att man förlorar matchen.”

Jag respekterade min tränare och fastän jag kände mig så eländig bestämde jag mig för att göra som han sade. Jag lovade att aldrig mer släppa bollen med blicken, även om det betydde att jag skulle bli ivägpucklad till Mongoliet av jätten på andra sidan linjen.

Vi gick ut på planen igen och började andra halvleken. Det var en jämn match och trots att mitt lag spelade bra så låg vi efter med fyra poäng i slutet av fjärde kvarten.

Quarterbacken ropade upp mitt nummer vid nästa framryckning. Jag gick ut igen och än en gång var jag spelbar. Bollen var på väg mot mig. Men den här gången var jätten framför mig och i perfekt läge för att blockera passningen.

Han sträckte sig efter bollen men den flög mellan hans händer. Jag hoppade högt, tog aldrig blicken från bollen, högg tag i den och drog ner den till den touchdown som gjorde att vi vann matchen.

Jag minns inte mycket av firandet efteråt, men jag minns verkligen uttrycket i tränare Oswalds ansikte.

”Det är så du ska hålla blicken på bollen”, sade han.

Jag tror jag gick omkring och log i en vecka.

Jag har lärt känna många framstående män och kvinnor. Även om de har olika bakgrund, talanger och perspektiv har de alla detta gemensamt: De arbetar flitigt och ihärdigt för att uppnå sina mål. Det är lätt att distraheras och tappa fokuseringen på det som är viktigast i livet. Jag har försökt komma ihåg det jag lärde mig av tränare Oswald och prioritera värderingar som är viktiga för mig, så att jag kan hålla blicken fokuserad på sådant som verkligen är av betydelse.

Jag uppmanar dig att granska ditt liv. Gör klart var du befinner dig och vad du måste göra för att bli den person du vill bli. Sätt upp inspirerande, ädla och rättfärdiga mål som stimulerar din fantasi och som du känner entusiasm över. Och håll sedan blicken på dem. Arbeta ihärdigt på att uppnå dem.

”Om någon beslutsamt rör sig framåt i riktning mot sina drömmar”, skrev Henry David Thoreau, ”och strävar efter att leva det slags liv som hon föreställt sig, kommer hon att få framgång långt utöver det vanliga.”¹

Med andra ord: Släpp aldrig bollen med blicken.

Jag lärde mig något annat på fotbollsplanen när jag låg underst i en hög med tio andra spelare. Det var finalen i Rocky Mountain Conference och jag blev kallad att springa med bollen längs mitten av planen och ta hem den touchdown som skulle ge oss ledningen. Jag tog bollen och kastade mig in bland spelarna på linjen. Jag visste att jag var nära mållinjen, men inte hur nära. Även om jag låg inklämd underst i högen kunde jag sträcka ut fingrarna några centimeter, och jag kände den. Mållinjen var fem centimeter ifrån mig.

I det ögonblicket kände jag mig frestad att fösa fram bollen. Jag kunde ha gjort det. Och när domarna till slut drog bort spelarna från högen, skulle jag ha blivit en hjälte. Ingen skulle någonsin få veta något.

Jag hade drömt om detta ögonblick sedan jag var pojke. Och nu fanns det inom räckhåll för mig. Men sedan kom jag ihåg min mors ord: ”Joseph”, sade hon ofta till mig, ”gör det som är rätt, oavsett följderna. Gör det som är rätt, och saker och ting kommer att gå bra.”

Jag ville så gärna få denna touchdown. Men hellre än att vara en hjälte i mina vänners ögon ville jag vara en hjälte i min mors ögon. Och därför lämnade jag bollen där den låg — fem centimeter från mållinjen.

Jag visste det inte då, men denna händelse skulle få avgörande betydelse. Om jag hade flyttat bollen skulle jag kunnat bli mästare för en stund, men priset för ärans kortvariga belöning skulle ha varit alltför orimligt och alltför varaktigt. Det skulle ha lämnat ett ärr i mitt samvete som skulle ha blivit kvar där för resten av livet. Jag visste att jag måste göra det rätta.

Kristi ljus hjälper oss att skilja mellan rätt och fel. När vi låter frestelser döva vårt samvetes stilla röst — det är då det blir svårt att fatta beslut.

Mina föräldrar lärde mig reagera snabbt när frestelser kommer och säga ”nej!” direkt och med eftertryck. Jag ger er samma råd. Håll er borta från frestelser.

Något annat jag lärde mig var glädjen i att hjälpa andra. Jag har tidigare berättat hur min far, som var biskop i vår församling, såg till att jag lastade min vagn och körde hem mat och andra förnödenheter till de familjer som led nöd. Han var inte den ende som ville nå ut till de nödlidande.

För sjuttiofem år sedan presiderade biskop William F Perschon över fjärde församlingen i Pioneers stav i Salt Lake City. Han var en tysk invandrare, omvänd till kyrkan, och han talade med stark brytning. Han var en duktig affärsman, men det som utmärkte honom mest var hans starka medkänsla med andra människor.

Varje vecka under prästadömsmötet lät biskop Perschon de aronska prästadömsbärarna läsa upp följande: ”Prästadömet innebär tjänande. Eftersom jag bär prästadömet ska jag tjäna.”

Det var inte bara en slogan. När änkor behövde hjälp var biskop Perschon och aronska prästadömet där för att hjälpa till. När ett kapell skulle byggas var biskop Perschon och aronska prästadömet där. När sockerbetorna och potatisen på välfärdsfarmen behövde gallras eller skördas, då var biskop Perschon och aronska prästadömet där.

Senare verkade William Perschon i stavspresidentskapet och där påverkade han en ung biskop som hette Thomas S Monson. På 1950-talet kallades biskop Perschon att presidera över Schweiz-Österrike-missionen och spelade en viktig roll vid uppförandet av det första templet utanför Nordamerika i Bern i Schweiz.

Det gick knappt att tänka på biskop Perschon utan att tänka på hans omsorg och medkänsla med andra och på hans outtröttliga intresse för att lära ut dessa egenskaper till andra. Av de unga män i aronska prästadömet som han presiderade över var det 29 som själva blev biskopar. Tio verkade i stavspresidentskap. Fem blev missionspresidenter, tre accepterade kall som tempelpresident och två verkade som generalauktoriteter.²

Sådan kraft har en stor ledare, bröder. Detta är tjänandets kraft.

Även om jag ibland inte till fullo förstod det då så står det klart för mig nu att dessa lärdomar — och många andra som jag lärde mig som ung — utgör den grund varpå resten av mitt liv har byggts.

Vi har alla andliga gåvor. Några är välsignade med trons gåva, andra med helbrägdagörelsens gåva. I kyrkan finns alla andliga gåvor representerade. En av de andliga gåvor som jag själv kanske är mest tacksam för är den att jag har välsignats med en lydig ande. När jag hörde kloka råd från mina föräldrar eller kyrkans ledare, så lyssnade jag och försökte låta dem bli en del av mina tankar och handlingar.

Bröder i prästadömet, jag uppmanar er att utveckla gåvan att ha en lydig ande. Frälsaren lärde att ”den som … hör dessa mina ord och handlar efter dem, han liknar en förståndig man … Men den som hör dessa mina ord och inte handlar efter dem, han liknar en dåre.”³

Hur vet vi om vi är förståndiga män eller dårar? När vi hör inspirerade råd, då lyder vi. Det är provet på om vi är förståndiga män eller dårar.

Vad hjälper det om vi lyssnar till kloka råd och inte tar till oss orden? Vad är det för nytta med erfarenheter om vi inte lär av dem? Vilken glädje har vi av skrifterna om vi inte vårdar orden och införlivar dem i vårt liv?

President Gordon B Hinckley har lovat att vår himmelske Fader ”rikligen [välsignar] dem som vandrar i lydnad till hans bud”.⁴

Jag instämmer med honom.

Jag vittnar om att Jesus är Kristus, hela mänsklighetens Frälsare. Jag vittnar om att Gud är nära oss. Han bryr sig om oss och älskar oss, sina barn. Profeter, siare och uppenbarare leder utbredningen av Jesu Kristi återställda kyrka. President Gordon B Hinckley är en profet i de sista dagarna för kyrkan och för världen.

Jag tackar min Skapare för detta underbara liv där vi alla har möjligheten att lära oss sådant som vi inte till fullo kan lära oss på något annat sätt.

Mina kära bröder, må vi sätta upp rättfärdiga mål och arbeta på att uppnå dem, göra det som är rätt och i kärlek sträcka oss ut till människorna i vår omgivning. Det är min bön och mitt vittnesbörd, i Jesu Kristi namn, amen.