Det jag vet

Mina älskade bröder och systrar, jag är glad över tillfället att få tala till er. Jag tackar var och en av er för era böner å mina vägnar. Jag är er djupt tacksam. Under mina 49 år som generalauktoritet har jag hållit över 200 tal under generalkonferenser. Jag är nu på mitt 97:e år. Vinden viner och det känns som om jag är det sista lövet på trädet.

Min hälsa är faktiskt relativt god, trots alla rykten om motsatsen. Skickliga läkare och sjuksköterskor håller mig i trim. En del av er kanske går bort innan jag gör det. Men med min ålder i åtanke vill jag bära mitt vittnesbörd för er om detta verks grundläggande sanningar.

Jag medger att jag inte vet allt, men en del saker är jag säker på. Jag vill tala till er denna morgon om sådant som jag vet.

När kejsar Konstantin omvändes till kristendomen insåg han vilken oenighet det rådde bland prästerskapet angående gudomens natur. För att reda ut detta samlade han dåtidens framstående präster till Nicaea år 325. Varje deltagare fick möjlighet att framlägga sin åsikt. Diskussionen blev allt hetsigare. När man inte kunde enas om ett uttalande så kompromissade man. Den kallas idag den nicenska trosbekännelsen och dess grundläggande element deklameras av de flesta trofasta kristna.

Personligen förstår jag den inte. Jag tycker att trosbekännelsen är förvirrande.

Jag är djupt tacksam över att vi som kyrka inte är beroende av uttalanden som människor författat om Gudomens natur. Vår kunskap kommer direkt från Joseph Smiths personliga upplevelse, när han som ung talade med Gud den evige Fadern och hans älskade Son, den uppståndne Herren. Han knäböjde i deras närvaro, han hörde deras röster och han svarade. Båda hade var sin personlighet. Det är inte att undra på att han sade till sin mor att han fått veta att hennes kyrka inte var sann. Sålunda är en av de stora övergripande lärorna i denna kyrka vår tro på Gud den Evige Fadern. Han är en person, verklig och åtskild. Han är universums store styresman, men han är också vår Fader och vi är hans barn.

Vi ber till honom, och dessa böner är ett samtal mellan Gud och människa. Jag är övertygad om att han hör och besvarar våra böner. Jag kan inte förneka det. Jag har haft alltför många upplevelser av att mina böner besvarats.

Alma gav följande råd till sin son Helaman: ”Rådför dig med Herren i allt vad du gör, så skall han leda dig till det som är gott. Ja, när du går till vila om aftonen, överlämna dig åt Herren, på det att han må vaka över dig, när du sover, och när du uppstår om morgonen, bör ditt hjärta vara fyllt av tacksamhet till Gud, och om du vill göra allt detta, skall du bliva upphöjd på den yttersta dagen.” (Alma 37:37)

Den andra starka övertygelsen som jag besitter har också sin grund i profeten Josephs syn. Den är att Jesus lever. Han är den levande Kristus. Han är Gamla testamentets Jehova och Nya testamentets Messias. Under sin Faders ledning var han jordens Skapare. Johannesevangeliet börjar med följande tänkvärda ord: ”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud.

Han var i begynnelsen hos Gud.

Genom honom har allt blivit till, och utan honom har inget blivit till, som är till.” (Joh 1:1–3)

Notera särskilt den sista versen: ”Genom honom har allt blivit till, och utan honom har inget blivit till, som är till.”

Han var den store Skaparen. Det var hans finger som skrev de tio budorden på berget. Det var han som lämnade sitt kungahus och kom till jorden, född under de ringaste av omständigheter. Under sin korta verksamhetstid botade han sjuka, gav blinda synen åter, uppreste döda och tillrättavisade de skriftlärda och fariséerna. Han är den enda fullkomliga människa som någonsin vandrat på jorden. Allt detta ingick i hans Faders plan. I Getsemane led han så svårt att hans svett blev som blodsdroppar när han vädjade till sin Fader. Men allt detta var en del av hans stora försoningsoffer. Han greps av folkhopen, fördes inför Pilatus och stod där medan de ropade efter hans död. Han bar korset, redskapet som skulle bli hans död. På Golgata gav han sitt liv efter att ha ropat: ”Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör.” (Luk 23:34)

Hans kropp lades varsamt i Josef från Arimateas grav. Men tre dagar senare, på denna den första påskmorgonen, tömdes graven. Maria från Magdala talade till honom och han talade till henne. Han visade sig för sina apostlar. Han vandrade med två lärjungar på vägen till Emmaus. Och vi får veta att han blev sedd av omkring 500 andra bröder. (Se 1 Kor 15:6.)

Han hade sagt: ”Jag har också andra får, som inte hör till den här fållan. Dem måste jag också leda, och de kommer att lyssna till min röst. Så skall det bli en hjord och en herde.” (Joh 10:16) Följaktligen visade han sig för dem som samlats i landet Ymnighet på det västra halvklotet. Här undervisade han människorna om det som han lärt ut i Gamla världen. Allt detta finns nedtecknat i Mormons bok, som utgör ett andra vittne om vår Herres gudomlighet.

Jag upprepar, både han och hans Fader visade sig för den unge Joseph, och Fadern presenterade sin Son med orden: ”Denne är min älskade Son. Hör honom.” (J S skrifter 2:17)

Nästa sak som jag vet med visshet och som jag vittnar om är Herren Jesu Kristi försoning. Utan den är livet meningslöst. Den är slutstenen i vår tillvaros valvbåge. Den bekräftar att vi levde innan vi föddes hit till dödligheten. Dödligheten är bara ett steg mot en härligare tillvaro i framtiden. Dödens sorg lindras genom löftet om uppståndelsen. Julen skulle inte finnas utan påsken.

Nästa starka övertygelse som jag tar upp kom genom återställelsen av Jesu Kristi evangelium. Det är återställelsen av prästadömet, eller myndigheten som människan har att tala i Guds namn. Detta prästadöme är indelat i två delar: Det lägre, eller aronska, prästadömet återställdes under Johannes Döparens hand. Det högre prästadömet, melkisedekska prästadömet, återställdes under Petrus, Jakobs och Johannes händer.

Under återställelsen av aronska prästadömet lade den uppståndne Johannes Döparen sina händer på Josephs och Olivers huvud och sade: ”I Messias’ namn giver jag eder, mina medtjänare, Arons prästadöme, som innehar nycklarna till betjäning av änglar, till omvändelsens evangelium och dop genom nedsänkning till syndernas förlåtelse.” (L&F 13:1)

President Wilford Woodruff talade på sin ålders höst till kyrkans unga män och sade: ”Jag vill hos er inpränta det faktum att det inte spelar någon roll om en man är präst eller apostel, om han ärar sitt ämbete. En präst innehar nycklarna till änglabetjäning. Jag har aldrig i livet, vare sig som apostel eller sjuttio, eller som äldste, fått mer beskydd av Herren än när jag innehade prästens ämbete.” (Millennial Star, 5 okt 1891, s 629)

Melkisedekska eller det högre prästadömet ger män myndighet att lägga händerna på andras huvuden och välsigna dem. De välsignar de sjuka. Som Jakob förkunnade i Nya testamentet: ”Är någon bland er sjuk, skall han kalla på församlingens äldste, och de skall be över honom och i Herrens namn smörja honom med olja.” (Jak 5:14)

Som avslutning nämner jag välsignelserna som Herrens hus för med sig, som har kommit genom återställelsen av det forna evangeliet.

Dessa tempel, vars antal nyligen har mångfaldigats, erbjuder välsignelser som vi inte kan få någon annanstans. Allt som sker i dessa heliga hus har att göra med människans eviga natur. Här beseglas män och hustrur och barn tillsammans som familjer för all evighet. Äktenskapet gäller längre än ”tills döden skiljer er åt”. Det är evigt, om parterna lever värdiga denna välsignelse. Det mest beaktansvärda är myndigheten att utföra ställföreträdande verk i Herrens hus. Här utförs förrättningar å de dödas vägnar, som inte hade möjlighet att ta emot dem i livet.

Jag hörde nyligen talas om en kvinna i Idaho Falls i Idaho, en änka. Under en period av 15 år verkade hon som ställföreträdare under tempelbegåvningen för 20 000 personer i templet i Idaho Falls. Hon utförde sin 20 000:e begåvning på fredagen och återvände på lördagen för att göra fem till. Hon gick bort följande vecka.

Tänk på allt som denna lilla kvinna gjorde. Hon utförde ställföreträdande begåvningar för lika många personer som finns i detta konferenscenter denna morgon. Tänk vilket mottagande hon måste ha fått på andra sidan.

Nu, mina bröder och systrar: Detta är mitt vittnesbörd, som jag högtidligt bär för er.

Gud välsigne er, var och en, ni trofasta sista dagars heliga. Må det finnas frid och kärlek i era hem och må tro och bön vägleda er i allt ni gör, är min ödmjuka bön i Jesu Kristi heliga namn, amen.