Tabernaklets anda

För 46 år sedan kallades jag som assistent till de tolv apostlarnas kvorum, och för första gången steg jag fram till den här talarstolen. Jag var 37 år gammal. Jag fann att jag stod bland de vördnadsbjudande, visa, profeterna och apostlarna, ”vars namn” som psalmen förkunnar, ”vi alla vördar”. (”Oh, Holy Words of Truth and Love”, Hymns, nr 271) Jag kände mig så ytterst otillräcklig.

Vid samma tid hade jag en avgörande upplevelse här i Tabernaklet. Den gav mig tillförsikt och mod.

På den tiden hölls en konferens för Primär här före generalkonferensen i april. Jag gick in genom en dörr på södra sidan när en stor kör primärbarn just sjöng inledningssången. Syster Lue S Groesbeck, medlem i Primärföreningens generalkommitté, ledde dem. De sjöng:

Medan barnen sjöng stillsamt spelade organisten, som förstod att den som är framstående inte söker uppmärksamhet, inte ett solo medan de sjöng. På ett skickligt, nästan omärkligt sätt samordnade han de unga rösterna till en harmonisk, melodisk enhet av inspiration och uppenbarelse. Detta var det avgörande ögonblicket. Djupt och bestående fixerades det som jag behövde mest i min själ som stöd under de kommande åren.

Kanske upplevde jag samma sak som profeten Elia gjorde. Han förseglade himlarna mot den ogudaktige kung Ahab och flydde till en grotta för att söka Herren:

”En stor stark storm … ryckte loss berg och bröt sönder klippor … Men HERREN var inte i stormen. Efter stormen kom en jordbävning. Men HERREN var inte i jordbävningen.

Efter jordbävningen kom en eld. Men HERREN var inte i elden. Efter elden hördes ljudet av en svag susning.

Så snart Elia hörde detta”, står det i Bibeln, ”gömde han sitt ansikte med manteln och gick ut och ställde sig vid ingången till grottan” för att tala med Herren. (1 Kung 19:11–13)

Jag kände mig ungefär som nephiterna måste ha känt sig när Herren visade sig för dem: ”De [hörde] en röst som från himmelen. De blickade runt omkring, ty de förstodo icke rösten, som de hörde. Det var icke en barsk röst, ej heller en hög röst, och dock, ehuru det var en mild röst, genomträngde den dem som hörde den till det innersta, så att de darrade i hela kroppen, ja, den genomträngde dem i själva själens innersta och gjorde att deras hjärtan brunno.” (3 Nephi 11:3)

Det är denna milda och stilla röst som Elia och nephiterna hörde som profeten Joseph Smith var förtrogen med när han skrev: ”Ja, så säger den stilla rösten, som viskar och tränger igenom allt.” (L&F 85:6)

I detta avgörande ögonblick förstod jag att den milda och stilla rösten är något man ofta förnimmer snarare än hör. Om jag följde den skulle det gå väl i min verksamhet.

Efter detta visste jag med säkerhet att Hjälparen, den Helige Anden, finns på plats för alla som hörsammar uppmaningen att be, söka och klappa. (Se Matt 7:7–8; Luk 11:9–10; 3 Nephi 14:7–8; L&F 88:63.) Jag visste då att allt skulle gå bra. Under årens gång har detta visat sig vara sant.

Jag har också lärt mig vilken stor kraft det kan finnas i musik. När musik framförs på ett vördnadsfullt sätt är den besläktad med uppenbarelse. Jag tror att den ibland inte kan skiljas från Herrens röst, Andens tysta, stilla röst.

All slags värdig musik har sin plats. Och det finns otaliga platser där vi kan höra den. Men Tabernaklet på Temple Square skiljer sig från alla andra.

I generationer har Tabernakelkören inlett sin utsändning varje vecka med att sjunga dessa ord som skrevs av William W Phelps:

För mer än 100 år sedan gav president Wilford Woodruff, som då var 91 år gammal, vad som kan ha varit hans sista tal från den här talarstolen. I församlingen satt den 12-årige LeGrand Richards. Hans far, George F Richards (senare ordinerad till apostel), hade tagit med sig sina pojkar till Tabernaklet för att lyssna på bröderna. LeGrand glömde aldrig denna upplevelse.

I över 20 år var jag en mycket nära vän till äldste LeGrand Richards. När han var 96 år gammal kom han fortfarande ihåg det talet. Han kunde inte minnas president Woodruffs exakta ord, men han glömde aldrig hur han kände sig när de yttrades.

Ibland har jag känt en närhet till dem som byggde och underhöll det här tabernaklet. Genom musik och det talade ordet har de som gått före oss bibehållit enkelheten i evangeliet och vittnesbördet om Jesus Kristus. Detta vittnesbörd var det vägledande ljuset i deras liv.

Stora händelser som formade kyrkans framtid har inträffat i detta tabernakel på Temple Square.

Alla kyrkans presidenter, utom Joseph Smith och Brigham Young, har inröstats vid en högtidlig församling i det här tabernaklet. Och på liknande sätt upprepas inröstningen årligen vid generalkonferensen och i varje stav, församling och gren enligt anvisning genom uppenbarelse.

Herren sade: ”Ingen skall tillåtas att gå ut att predika mitt evangelium eller uppbygga min kyrka utan att han ordineras av någon, som har myndighet och om vilken kyrkan vet, att han har myndighet och blivit regelrätt ordinerad av kyrkans ledare.” (L&F 42:11)

På så sätt kan ingen främling komma in ibland oss och göra anspråk på att ha myndighet och försöka leda kyrkan vilse.

År 1880 antogs här Den kostbara pärlan som ett av kyrkans standardverk.

Här utökades också Läran och Förbunden med två uppenbarelser, som nu är kapitel 137 och 138. Kapitel 137 handlar om en syn given till profeten Joseph Smith i templet i Kirtland och kapitel 138 är en syn given till president Joseph F Smith om Frälsarens besök i andevärlden.

År 1979, efter många år av förberedelser, presenterades här kyrkans upplaga av King James Bible för kyrkans medlemmar.

De nya utgåvorna av Mormons bok, Läran och förbunden och Den kostbara pärlan tillkännagavs för kyrkan här.

Under en generalkonferens 1908 läste president Joseph F Smith upp kapitel 89 i Läran och förbunden — visdomsordet. Därefter talade han, hans båda rådgivare och presidenten för de tolv om samma ämne, visdomsordet. Sedan framlades det för röstning som bindande för kyrkans medlemmar, vilket enhälligt godkändes.

Den uppenbarelsen inleds så här: ”På grund av de onda planer, som ränkfulla människor hava och skola hava i sina hjärtan i de sista dagarna, har jag varnat eder och varnar eder åter genom att giva eder detta visdomsord genom uppenbarelse.” (L&F 89:4)

Det är en sköld och ett skydd för vårt folk, särskilt för våra ungdomar. Det blir en del av hela Guds ”vapenrustning” som i uppenbarelserna lovats vara ett skydd för dem mot ”de ondas alla brinnande pilar”. (Se L&F 27:15–18.)

Kyrkan och dess enskilda medlemmar har alltid varit, är nu och kommer alltid att vara under attack från den onde. Han dränker, ja, suddar ut den milda och stilla rösten genom högljudd och disharmonisk musik fylld med text man inte kan förstå — eller ännu värre, text man kan förstå. Han leder oss försiktigt vilse med alla möjliga frestelser han kan tänka ut.

Här klargjorde Herren prästadömets ordning genom uppenbarelse, och detta öppnade vägen för att uppfylla Frälsarens befallning att predika evangeliet för ”alla nationer, släkten, tungomål och folk” (L&F 133:37) och att upprätta hans kyrka bland dem.

Här gavs Mormons bok underrubriken ”Ännu ett testamente om Jesus Kristus”. Sedan dess kan alla som öppnar boken av själva rubriken veta vad boken handlar om.

Lärdomarna, predikningarna, musiken, känslorna och andan i denna heliga byggnad överförs utan att förminskas till det stora konferenscentret här intill, där tiotusentals hör dem, och de översätts till dussintals språk som sänds ut till församlingar över hela världen.

Ännu viktigare är att miljontals och åter miljontals medlemmars hem fylls av denna anda. I hemmen ber föräldrarna för sina barns välbefinnande. Män och kvinnor, och som Mormons bok lovade även små barn, kan få ett vittnesbörd om Jesus Kristus (se Mosiah 24:22; Alma 32:23; 3 Nephi 17:25) och om hans evangeliums återställelse.

Tabernaklet på Temple Square är ”ett hus för bön, ett hus för fasta, ett hus för tro, ett hus för härlighet, ett Guds hus, ja, [hans] hus”. (L&F 109:16) De som kallas att tala eller framföra ord, musik eller kultur är skyldiga att framföra det som är värdigt.

Att söka efter människors beröm är, som skrifterna varnar oss, att försiktigt ledas bort från den enda trygga väg som finns att följa i livet. (Se Joh 12:43; 1 Nephi 13:9; 2 Nephi 26:29; Helaman 7:21; Mormon 8:38; L&F 58:39.) Och skrifterna varnar oss tydligt för vad som händer när vi ”eftersträva ära av människor”. (L&F 121:35)

Det handlar inte så mycket om det vi hör i predikningar utan om det vi känner. Den Helige Anden kan bekräfta för alla som känner dess inflytande att budskapen är sanna, att detta är Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga.

Tabernaklet står här bredvid templet som ett ankare och har blivit en symbol för återställelsen. Det byggdes av mycket fattiga och mycket, mycket vanliga människor. Det är nu känt över hela världen.

Tabernakelkören, som fått sitt namn efter den här byggnaden, har varit en röst för kyrkan under många år. Må de aldrig glida ifrån eller låta sig ledas bort från den centrala mission som har varit deras i generationer.

I generation efter generation har kören inlett och avslutat varje utsändning med ett inspirerande budskap, rikt i fråga om principer och förankrat i återställelsens lära. De inleder det med ”Stilla höj din stämmas ljud” (Psalmer, nr 97) och avslutar med ”Liksom dagg från himlen”. (Psalmer, nr 99)

I världen ses Tabernaklet som ett av de största centren för värdig musik och kultur. Men mest av allt ses det som ett banér för Jesu Kristi evangeliums återställelse. Detta enkla vittnesbörd inpräntades djupt och bestående in i mitt hjärta här i denna byggnad när dessa primärbarn sjöng på ett sådant vördnadsfullt och inspirerande sätt.

Må Gud välsigna denna heliga byggnad och allt som sker inom dess väggar. Vad tacksamma vi är att det har renoverats och restaurerats utan att förlora sin högtidliga karaktär.

Äldste Parley P Pratt i de tolv apostlarnas kvorum läste följande ord ur kapitel 121 i Läran och Förbunden: ”Pryd alltid dina tankar med dygd. Då skall du hava ett frimodigt medvetande inför Gud och prästadömets lära skall falla över din själ som himmelens dagg.

Den Helige Anden skall vara din ständige ledsagare och din spira en oföränderlig rättfärdighetens och sanningens spira; ditt herradöme skall vara ett evigt herradöme, och det skall utan tvångsmedel strömma till dig från evighet till evighet.” (L&F 121:45–46)

Djupt rörd formade Parley P Pratt sina tankar till en psalm som egentligen är en bön. I många år har kören valt den som avslutning på sin utsändning varje vecka:

Till detta lägger jag mitt vittnesbörd om att Jesus är Kristus, att detta är hans hus, på denna heliga invigningsdag i Jesu Kristi namn, amen.