Vem kämpar Herrens kamp?

Bild

Mina kära bröder och systrar, jag är tacksam för att vi lever i en tid då det finns apostlar och profeter på jorden som leder och inspirerar oss. Jag vittnar om att president Hinckley i sanning är en Guds profet, liksom Mose, Abraham och alla andra profeter sedan världens begynnelse. Jag är tacksam för hans ord till oss i morse och den möjlighet vi har att ännu en gång få lyssna till honom mot slutet av denna konferens.

I dag vänder jag mig särskilt till de unga männen och unga kvinnorna i kyrkan och till deras föräldrar och ledare. Jag vänder mig också till våra underbara unga vuxna, som har sådan förmåga, sådana talanger, möjligheter och sådan potential att tjäna i riket.

President Hinckley säger om denna generation: ”Det har aldrig funnits en tid som denna. Vilken tid i världens historia att leva i! Aldrig tidigare har det funnits en sådan generation ungdomar … Ni är verkligen ’en utvald generation’.” (Way to Be! [2002], s 3)

Ni som Sions ungdom har ett stort verk att utföra. Ni har fått alla talanger och möjligheter — oavsett var ni bor — att göra precis det som er Fader i himlen förväntar sig av er. Jag ber att mina ord denna eftermiddag ska hjälpa er i denna strävan.

I februari 1852 döptes en ung kvinna som hette Hannah Last Cornaby i Yarmouth i England. Det blev inte den stillsamma och vördnadsfulla upplevelse som de flesta får, utan beskrivs av henne så här: ”Vi fann huset omringat av en pöbelhop, som vi med svårighet lyckades ta oss igenom … Innan vi hade hunnit fram till vattenbrynet störtade sig horden över oss, och min make fick döpa mig under ett regn av glåpord och stenar … och även om stenarna ven omkring oss som hagel i en hagelskur snuddade inte en enda av dem vid oss. Vi kom hem lyckligt och väl, och vi tackade Gud för vår mirakulösa räddning.” (Hannah Cornaby, Autobiography and Poems [1881], s 24–25)

Men hennes liv skulle inte bli lätt. Åratal senare skrev hon dessa ord:

Även om dessa ord ingår i en psalm som vi inte sjunger särskilt ofta, har den blivit en av mina favoritpsalmer därför att den tar ställning för sanning och rätt. Det är i själva verket en fråga som varje ung man och ung kvinna runtom i världen bör ha i tankarna: ”Vem kämpar Herrens kamp?” Vårt svar bör genljuda: ”Jag!”

Nephi hade den frågan i tankarna då Herren — genom hans far Lehi — befallde honom och hans bröder att återvända till Jerusalem och hämta mässingsplåtarna. När Laman och Lemuel knotade ställdes Nephi inför frågan: ”Vem kämpar Herrens kamp?” Han svarade ”Jag!” med följande ord: ”Jag vill gå och göra det som Herren har befallt, ty jag vet, att Herren icke giver människornas barn några befallningar utan att bereda en utväg för dem att utföra det som han befaller dem.” (1 Nephi 3:7)

Samma sak med unge David i Gamla testamentet. Kommer ni ihåg när han som ung herde besökte sina bröder vid fronten. Medan han var där fick han höra den väldige filistén Goliat smäda Israels män och utmana dem till strid. Och alla Israels krigare var rädda att möta denne jätte. Deras svar på frågan ”Vem kämpar Herrens kamp?” var inte ”Jag!” utan snarare ”Vem, jag?”

Men inte den unge David. Med bara några stenar och en enkel herdeslunga gick David fram mot jätten och sade: ”Du kommer mot mig med svärd och spjut och lans, jag kommer mot dig i HERREN Sebaots namn …

HERREN skall denna dag överlämna dig i min hand … Och hela världen skall förstå att Israel har en Gud.” (1 Sam 17:45–46) Sedan gick David inte förskrämt fram utan sprang jätten till mötes. Och tack vare Davids tro på Gud dräptes Goliat och Israel segrade.

Mina unga bröder och systrar, vart jag än reser träffar jag ädel ungdom som ni som oupphörligen ställs inför nutida Goliatar i form av frestelser som vill få oss att bryta våra förbund och de normer som Herren har gett oss. Detta blir ännu viktigare när ni dagligen omges av svordomar, socialt accepterad omoral, oanständighet, pornografi och annat olämpligt material i massmedia, i TV och på Internet, samt den stora tillgången på droger och alkohol. Kort sagt, inte en dag går förbi utan att vi får frågan — i en eller annan form: ”Vem kämpar Herrens kamp? Vem?” Jag har två enkla förslag som hjälper er att formulera svaret på den frågan.

För det första: Glöm aldrig vem du är. Den enkla sanningen finns i barnsången som många av oss lärde sig i Primärföreningen: ”Jag är Guds lilla barn.” (Psalmer, nr 194) Vår vise och gode himmelske Fader har inte bara satt oss här och sedan lämnat oss ensamma. Han har gett oss särskilda vägledare för att vi ska kunna utföra det som han förväntar sig av oss. Han har gett oss familjer till att hjälpa, älska och undervisa oss. Han har gett oss levande profeter till att leda oss. Han har genom första presidentskapet gett oss normerna i broschyren Vägledning för de unga, med detta löfte: ”Vi lovar att när ni lever efter dessa normer och efter sanningarna i skrifterna, kommer ni att kunna utföra ert livsverk med större visdom och skicklighet och utstå prövningar med större mod. Ni kommer att ha den Helige Anden till hjälp.” ([2001], s 2–3)

Jag har alltid med mig mitt lilla exemplar av broschyren — alltid! Jag uppmanar er att också ha det. När ni står och väntar på bussen eller har en ledig stund, ta då fram och läs broschyren och besluta er på nytt att leva efter normerna i den broschyren. Jag lovar er att när ni gör det blir följden lycka, frid och en djup känsla av mod och egenvärde.

När ni utövar er handlingsfrihet ska ni komma ihåg att ni inte är ensamma. Förutom en god och vis himmelsk Fader finns det andra som ber för att ni ska välja rätt. När jag som ungdom gick ut på en dejt eller var tillsammans med mina vänner brukade jag alltid låta mina föräldrar veta när jag hade kommit hem. För det mesta knackade jag bara på deras dörr, öppnade den och sade: ”Jag är hemma” och gick sedan och lade mig. En kväll när jag hade kommit hem efter en dejt knackade jag som vanligt på dörren och öppnade den. När jag gjorde det belyste ljuset från hallen min änglalika mor som knäböjde i bön. När jag såg henne där visste jag vem hon bad för. Jag har aldrig glömt den händelsen. Och vetskapen om att min mor fortfarande ber för mig idag håller mig uppe och påminner mig om vem jag är och att jag inte står ensam.

Mitt andra förslag är: Lär dig att styra dina tankar. I den lycksalighetsplan som vår himmelske Fader har gett oss ingår att vi satts här för att prövas. Därför kommer det alltid att finnas frestelser. Vårt verk som sista dagars heliga är att hålla Guds bud trots de frestelser som Satan ställer oss inför. Jag har funnit att det blir mycket lättare att göra det om vi kan styra våra tankar — särskilt om vi har lärt oss sånger utantill och skriftställen och bra poesi som kan ersätta de onda tankar som tränger in i vårt sinne.

President Boyd K Packer har gett oss rådet att lära oss en psalm utantill, så att om en olämplig tanke tränger sig in i vårt sinne vi då kan ersätta den med psalmen. En god vän berättade hur han tillämpade detta råd: ”En dag lämnade jag kontoret för att gå på lunch. När jag gått ett par kvarter märkte jag att jag gnolade på min sång: ’Jag är Guds lilla barn.’ När jag gick bakåt i tankarna flera hundra meter insåg jag att när jag korsade gatan från kontoret hade en ung kvinna, som var olämpligt klädd, gått framför mig. Genast, omedvetet, började orden och melodin till ’Jag är Guds lilla barn’ att rulla genom mitt sinne för att ersätta olämpliga tankar.” Den dagen lärde sig min vän något ytterst viktigt om förmågan att styra sina tankar.

President George Albert Smith gav ett underbart råd om detta när han sade: ”Det går en tydlig gränslinje mellan Herrens territorium och djävulens territorium. Om du stannar på Herrens sida av gränsen kan den onde inte komma dit och fresta dig … Men … om du överskrider gränslinjen befinner du dig på djävulens territorium … och han bearbetar dig för att få dig så långt bort som möjligt från den gränsen, för han vet att han bara kan förgöra dig om han lyckas hålla dig borta från den plats där du är i säkerhet.” (Conference Report, okt 1945, s 118)

I temat för veckoträffarna 2007 finns ett löfte till dem som hörsammar detta kloka råd: ”Pryd alltid dina tankar med dygd. Då skall du hava ett frimodigt medvetande inför Gud och … den Helige Anden skall vara din ständige ledsagare.” (L&F 121:45–46)

Jag vittnar för er om att Gud lever. Jag vet att vi är hans barn, att han vet vad vi heter, att vi inte är ensamma när vi fattar dessa viktiga beslut. Varje dag av ert liv kommer ni att välja det ena eller det andra, och följden av dessa val blir att ni hamnar på den ena eller andra sidan av gränsen. Så jag uppmanar alla ungdomar som nu hör min röst — all ungdom av ädel härkomst runtom i världen: Lev ert liv på ett sådant sätt att när ni ställs inför ett val mellan gott och ont, när ni djupt inom er kan höra frågan: ”Vem kämpar Herrens kamp?” ni då ska vara redo att med all kraft svara: ”Jag!” I Jesu Kristi namn, amen.