Minnen från Tabernaklet
När denna byggnad återinvigs idag, må vi då högtidligt lova att återinviga vårt liv till vår Herre och Frälsare Jesu Kristi verk.
Mina bröder och systrar, både ni som är här i Tabernaklet och ni som lyssnar via olika media runt om i världen, det gläder mig att få stå framför er igen i denna magnifika byggnad. Här inne kan man inte annat än känna andan hos de tidiga heliga som byggde denna vackra byggnad för gudsdyrkan, och dem som under årens gång har verkat för att bevara och försköna den.
Jag har på senare tid begrundat de många viktiga händelser i mitt liv som inträffade i Tabernaklet här i Salt Lake City. Även om jag inte kan nämna alla här idag vill jag berätta om några av dem.
Jag minns när jag skulle döpas vid åtta års ålder. Min mor talade med mig om omvändelse och om dopets betydelse, och sedan, en lördag i september 1935, åkte vi spårvagn till Tabernaklets doprum, vilket ända tills nyligen fanns här i byggnaden. På den tiden var det inte lika vanligt som idag att fäder döpte sina barn eftersom förrättningen vanligtvis utfördes en lördag morgon eller eftermiddag, och många fäder jobbade då. Jag klädde mig i vita kläder och döptes. Jag minns den dagen som om det var igår och glädjen jag kände över att ha fått denna förrättning utförd.
Med åren, och särskilt under tiden jag verkade som biskop, har jag sett många andra dop utföras i Tabernaklets dopbassäng. Det var alltid en speciell och inspirerande händelse och de påminde mig alla om mitt eget dop.
I april 1950 närvarade min hustru Frances och jag vid söndagens eftermiddagssession under generalkonferensen, som hölls i denna byggnad. President George Albert Smith var då kyrkans president och han avslutade konferensen med ett inspirerande och kraftfullt budskap om vår Herre och Frälsare Jesu Kristi uppståndelse. Men innan han avslutade talet uttalade han en profetisk varning. Han sade: ”Det dröjer inte länge förrän olyckor drabbar den mänskliga familjen om det inte sker en snabb omvändelse. Det dröjer inte länge innan miljontals av de människor som är skingrade över jordens yta dör … på grund av det som ska ske.” (Conference Report, apr 1950, s 169) Dessa var allvarliga ord, för de kom från en Guds profet.
Två och en halv månad efter den generalkonferensen, den 25 juni 1950, bröt kriget ut i Korea — ett krig som krävde omkring 2,5 miljoner liv. Den händelsen gjorde att jag begrundade de ord som president Smith sade när vi satt i denna byggnad den vårdagen.
Jag var närvarande vid många generalkonferenssessioner i Tabernaklet och blev alltid upplyft och inspirerad av brödernas ord. Men så i oktober 1963 kallade president David O McKay in mig till sitt kontor och kallade mig att verka som medlem i de tolv apostlarnas kvorum. Han bad mig att inte berätta om denna heliga kallelse för någon annan än min hustru och bad mig närvara vid generalkonferensen i Tabernaklet nästa dag, då mitt namn skulle presenteras för kyrkan.
Morgonen därpå anlände jag till Tabernaklet utan att riktigt veta var jag skulle sätta mig. Eftersom jag var medlem i prästadömets hemlärarkommitté beslöt jag mig för att sätta mig bland medlemmarna i den kommittén. Jag såg en vän till mig, Hugh Smith, som också var medlem i prästadömets hemlärarkommitté. Han pekade på stolen bredvid sig. Jag kunde inte berätta för honom om min kallelse, men jag satte mig där.
Under sessionen röstades på medlemmarna i de tolv apostlarnas kvorum och mitt namn presenterades naturligtvis. Jag tror att vandringen från åhörarna till förhöjningen var den längsta i mitt liv.
Nästan 44 år har gått sedan den konferensen. Fram till år 2000, när konferenscentret invigdes, hade jag förmånen att hålla 101 generalkonferenstal från talarstolen i den här byggnaden, plus de tal jag höll under biorganisationernas allmänna möten och andra möten. Med mitt tal idag har jag hållit 102 tal här. Jag har fått många andliga upplevelser under åren som jag har stått här.
När jag talade under generalkonferensen i oktober 1975 kände jag mig manad att rikta mitt budskap till en liten flicka med långt blont hår som satt på balkongen här i byggnaden. Jag pekade ut henne för åhörarna och kände Anden vittna inom mig om att denna lilla flicka behövde höra budskapet jag skulle ge om en annan liten flickas tro.
Efter konferenssessionen återvände jag till mitt kontor där en liten flicka som hette Misti White väntade på mig tillsammans med sina morföräldrar och en moster. När jag hälsade på dem såg jag att Misti var flickan på balkongen som jag hade talat till. De berättade att hon snart skulle fylla åtta år och att hon inte kunde bestämma sig för om hon skulle låta döpa sig eller inte. Hon kände att hon ville bli döpt och hennes morföräldrar som hon bodde hos ville att hon skulle låta döpa sig, men hennes mindre aktiva mor föreslog att hon skulle vänta tills hon var 18 år gammal innan hon fattade sitt beslut. Misti hade sagt till sina morföräldrar: ”Om vi åker till konferensen i Salt Lake City så kanske vår himmelske Fader talar om för mig vad jag bör göra.”
Misti och hennes morföräldrar och moster hade rest från Kalifornien till Salt Lake City för att närvara vid konferensen och fick sittplatser i Tabernaklet under lördagens eftermiddagssession. Det var där de satt när Misti fångade min blick och jag fattade beslutet att tala till henne.
Under vårt fortsatta samtal efter mötet sade Mistis mormor till mig: ”Jag tror att Misti vill berätta något för dig.” Den söta lilla flickan sade: ”Broder Monson, du svarade på min fråga medan du talade under konferensen. Jag vill bli döpt!”
Familjen återvände till Kalifornien, och Misti döptes och konfirmerades som medlem i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Under alla år som gått har Misti fortsatt vara sann och trofast mot Jesu Kristi evangelium. För 14 år sedan hade jag förmånen att få förrätta hennes tempelvigsel till en fin ung man. De fostrar nu fem vackra barn tillsammans och ett till är på väg.
Mina bröder och systrar, det är mitt privilegium att återigen stå vid talarstolen i Tabernaklet, en byggnad som gett mig så många underbara minnen. Tabernaklet är en del av mitt liv — en del som jag älskar.
Det har varit ett privilegium och nöje att under hela mitt liv få höja handen för att stödja nio av kyrkans presidenter när deras namn har presenterats. Denna morgon fick jag tillfälle tillsammans med er att återigen stödja vår älskade profet Gordon B Hinckley. Det är en glädje och ett privilegium att få tjäna vid hans sida tillsammans med president Faust.
När denna byggnad återinvigs idag, må vi då högtidligt lova att återinviga vårt liv till vår Herre och Frälsare Jesu Kristi verk, som så villigt dog för att vi skulle få leva. Må vi följa i hans fotsteg varje dag är min enkla bön i Jesu Kristi namn, amen.