Om dessa gamla väggar kunde tala

Bild

President Gordon B Hinckley sade följande under en presskonferens i oktober 2004: ”Jag högaktar denna byggnad. Jag älskar denna byggnad. Jag ärar denna byggnad. Jag vill bevara den … jag vill ha det gamla ursprungliga Tabernaklet tillbaka, jag vill att dess bräckliga fogar binds samman … och förstärks, och att dess naturliga och underbara skönhet bevaras.” Sedan såg han på mig och sade: ”Gör inget som ni inte borde göra, men vad ni än gör, så gör det väl och rätt.”¹

Med dessa spännande men skrämmande ord gavs uppdraget att bevara, förstärka och återställa det gamla, ursprungliga Tabernaklet i Salt Lake City, förnyat och redo för att under ännu en period betjäna oss på ett förnämligt sätt.

I dag, käre president, presenterar vi denna pensionerade byggnad, klädd i ny, fräsch skrud, passande återställd i sin historiska elegans — men lite mer bekväm. Det presiderande biskopsrådet, jämte över 2 000 yrkesmän, återlämnar stolt ”det gamla ursprungliga Tabernaklet” tillsammans med en 100-årsgaranti.

President Hinckleys uppmaning att återställa ”det gamla ursprungliga Tabernaklet” utgjorde grunden när svåra beslut rörande arkitektur och konstruktion fattades. Uttrycket användes för att ange det väsentliga i och målsättningen med projektet. Det fungerade på samma sätt som befälhavare Moronis frihetsbaner genom att det i själva verket restes ”på varje torn” och ”på varje ort”² där det behövdes.

Om dessa gamla väggar kunde tala, skulle de förena sig med oss och uttrycka sann uppskattning till FFKR Architects, Jacobsen Construction Company och framför allt kyrkans projektteam, och alla dem vars färdigheter har gjort ett omfattande projekt möjligt. En förman i laget sade: ”När vi rådgjorde tillsammans gav Herren oss förmåga utöver vår naturliga begåvning.”

De som arbetade på projektet kände stor vördnad inför Tabernaklets skönhet, för dess ursprungliga byggare och för det ursprungliga arbetets kvalitet. De förundrades över att ord från kyrkans nutida profeter, siare och uppenbarare har utgått från detta podium till världen under mer än ett århundrade.

Om dessa väggar kunde tala är jag säker på att de skulle uttrycka uppskattning för sin nya stadiga grund. Dessa gamla väggar skulle uttrycka sin förtjusning över det nya stålbältet som håller upp dem så att de står resliga och raka. Dessa gamla väggar skulle tacka er för att ni skrapat bort 14 lager färg från taket och sedan grundat och strukit på ny vacker färg.

Dessa gamla väggar skulle uttrycka tacksamhet för det vackra, skinande nya aluminiumtakets skydd, och skulle ha förenat sig med bänkraderna och njutit av gästernas leende ansikten när de upptäcker de något moderniserade sätena och att det finns nästen en decimeter mer utrymme för knäna.

De nya möjligheterna att bättre kunna njuta av tonerna från inspirerande musik är något som dessa gamla väggar skulle välkomna och uppskatta.

Man kan bara tänka sig vad dessa gamla väggar skulle kunna minnas av de många predikningar som de noga har lyssnat på under årens lopp.

Dessa gamla väggar skulle, om de kunde tala, ropa: ”Vi var här!” när president Joseph F Smith steg upp från en längre tids sjukdom för att närvara vid en session under generalkonferensen i oktober 1918. Under den inledande sessionen sade han med en röst fylld av rörelse: ”Jag tänker inte, jag vågar inte, försöka ge mig in på mycket av det som jag har i mina tankar denna morgon, och jag ska till en framtida tidpunkt, om Herren låter mig göra det, uppskjuta mitt försök att berätta för er om något av det jag har i mitt sinne och i mitt hjärta.” Han fortsatte: ”Jag har inte levt ensam dessa fem månader. Jag har vistats i en anda av bön, av åkallan, av tro, av beslutsamhet och jag har haft ständig kommunikation med Herrens Ande.”³ Vi fick senare veta att dagen före konferensen tog president Smith emot en uppenbarelse som nedtecknats som Synen om de dödas återlösning, vilken senare blev kapitel 138 i Läran och förbunden.

Om dessa gamla väggar kunde tala skulle de påminna oss om de dystra, mörka dagarna under den stora depressionen. De skulle minnas generalkonferensen i april 1936 när president Heber J Grant tillkännagav att kyrkan skulle införa en trygghetsplan, senare känd som kyrkans välfärdsprogram. Sex månader senare förklarade han: ”Vårt primära syfte var att … upprätta ett system under vilket lättjans förbannelse skulle utrotas, det onda som följer av allmosor avlägsnas och oberoende, flit, sparsamhet och självrespekt återigen upprättas bland vårt folk. Kyrkans syfte är att hjälpa människor att hjälpa sig själva. Arbete måste återigen få en framträdande plats som den regerande principen i livet hos vår kyrkas medlemmar.”⁴

I oktober 1964 talade äldste Harold B Lee på uppdrag av president David O McKay om föräldrarnas ansvar. Dessa gamla väggar skulle minnas att äldste Lee nämnde att han skulle läsa från ett brev till kyrkan 1915 som undertecknats av första presidentskapet. Men innan han började läsa sade han: ”Jag tror det är som Mark Twain sade om vädret: ’Vi talar mycket om vädret, men vi tycks inte göra något åt det.’” Äldste Lee läste sedan från det 50 år gamla brevet:

”Vi råder till och vädjar om att en ’hemafton’ ska införas över hela kyrkan. Detta är en tidpunkt då fäder och mödrar samlar sina pojkar och flickor omkring sig i hemmet och undervisar dem om Herrens ord.”

Därefter följande löfte:

”Om de heliga lyder detta råd lovar vi att stora välsignelser följer därav. Kärleken i hemmet och lydnaden mot föräldrarna kommer att öka. Tron kommer att utvecklas i hjärtat hos Israels ungdomar och de får kraft att bekämpa onda inflytanden och frestelser som ansätter dem.”⁵

Dessa gamla väggar skulle minnas den andäktiga tystnad som kom över Tabernaklet 1985 när det annonserades att äldste Bruce R McConkie skulle tala till de församlade. Dessa gamla väggar kände en djup vördnad när äldste McConkie avslutade sitt tal med dessa gripande ord:

”Och nu, vad gäller denna fullkomliga försoning, åvägabringad genom Guds utgjutna blod — jag vittnar om att den ägde rum i Getsemane och på Golgata, och vad gäller Jesus Kristus, så vittnar jag om att han är Son till den levande Guden och att han blev korsfäst för världens synder. Han är vår Herre, vår Gud, och vår Kung. Detta vet jag av mig själv, oberoende av någon annan människa.

Jag är ett av hans vittnen, och en dag kommer jag att få känna märkena efter spikarna i hans händer och i hans fötter och kommer att väta hans fötter med mina tårar.

Men min vetskap kommer inte att vara större då än den är nu om att han är Guds allsmäktige Son, att han är vår Frälsare och Återlösare, och att frälsning kommer av och genom hans försonings blod och inte på något annat sätt.”⁶

År 1995 sade president Gordon B Hinckley följande till kyrkans kvinnor: ”Då det finns så mycket spetsfundigheter framställda som sanning, så mycket bedrägeri angående normer och värderingar, så mycket lockbeten och frestelser till att långsamt befläcka världen, har vi känt oss manade att varna och förvarna er.” Han fortsatte sedan med att läsa:

”Vi, första presidentskapet och de tolv apostlarnas råd i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, förkunnar högtidligen att äktenskapet mellan man och kvinna är instiftat av Gud och att familjen har en central roll i Skaparens plan för sina barns eviga bestämmelse …

Man och hustru har ett högtidligt ansvar att älska och vårda sig om varandra och sina barn. ’Barn är en Herrens gåva.’ (Ps 127:3) Föräldrar har ett heligt ansvar att uppfostra sina barn i kärlek och rättfärdighet, att sörja för deras fysiska och andliga behov, att lära dem älska och tjäna varandra, att hålla Guds bud och vara laglydiga medborgare var än de bor. Män och hustrur — mödrar och fäder — kommer att stå till svars inför Gud för hur de uppfyller dessa plikter.”⁷

Jag är tacksam för denna utomordentliga byggnad. Den står som ett högtidligt monument över vårt förflutna och som ett storslaget hoppets baner för framtiden. Jag vittnar om vår himmelske Faders gudomlighet och om vår Frälsares stora kärlek till oss var och en. Vi är storligen välsignade att få ledas av en Guds profet. I Jesu Kristi namn, amen.