Verka med iver

Mina kära bröder, det är en allvarlig och något ödmjukande upplevelse att få stå framför er här i kväll och på inbjudan undervisa er och vittna om den heliga förmånen vi har att bära Guds prästadöme. Jag ber särskilt om er tro och era böner för min räkning.

Förutom de bärare av aronska och melkisedekska prästadömet som är närvarande här denna kväll i detta vackra konferenscenter eller som är närvarande på andra platser över hela världen, finns det en väldig skara prästadömsbärare som av olika anledningar kommit bort från sina plikter och valt att vandra på andra vägar.

Herren har ganska tydligt sagt åt oss att nå ut till och rädda dessa och föra dem och deras anhöriga tillbaka till Herrens bord. Vi gör klokt i att hörsamma Herrens gudomliga instruktioner när han förkunnade: ”Var och en skall nu lära sin plikt och med all flit sköta det ämbete, vari han är insatt.”¹ Han tillade:

”Ty se, det är icke lämpligt att jag skall befalla i allt, ty den som skall tvingas i allt är en lat och oförståndig tjänare. Därför får han ingen lön.

Sannerligen säger jag: Människorna skola verka med iver för en god sak och göra mycket av egen fri vilja och utöva mycken rättfärdighet,

ty de äga kraften att handla av fri vilja. Och om människorna göra gott, skola de på intet sätt mista sin lön.”²

De heliga skrifterna ger er och mig ett mönster att följa när de säger: ”Och Jesus växte till i ålder och vishet och nåd inför Gud och människor.”³ Och ”han gick omkring och gjorde gott … ty Gud var med honom”.⁴

Jag har lagt märke till i mina studier om Mästarens liv att hans bestående lärdomar och häpnadsväckande underverk vanligtvis skedde när han uträttade sin Faders verk. På vägen till Emmaus visade han sig i en kropp av kött och ben. Han åt med dem och vittnade om sin gudomlighet. Allt detta ägde rum efter det att han uppstått från graven.

Vid ett tidigare tillfälle var det på vägen till Jeriko som han botade en blind man.

Frälsaren var ständigt villig att undervisa, vittna och frälsa människor. Detta är också vars och ens skyldighet som medlemmar i prästadömskvorumen idag.

I ett tillkännagivande från första presidentskapet och de tolv apostlarnas råd, som utfärdades den 6 april 1980, offentliggjordes följande deklaration om vittnesbörd och sanning:

”Vi förkunnar högtidligen att Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga är en återställelse av den kyrka som bildades av Guds Son, då han under jordelivet upprättade sitt verk på jorden; att den bär hans heliga namn, ja, Jesu Kristi namn; att den är byggd på apostlarnas och profeternas grundval, med honom som hörnstenen; att dess prästadöme, både det aronska och det melkisedekska, återställdes under deras händer som innehade det i forna dagar: Johannes döparen när det gäller det aronska och Petrus, Jakob och Johannes när det gäller det melkisedekska.⁵

Den 6 oktober 1889 framförde president George Q Cannon denna vädjan:

”Jag vill se prästadömets kraft stärkas … Jag vill se denna styrka och kraft breda ut sig i hela prästadömets organisation, från den högsta ledaren till den minsta och enklaste diakonen i kyrkan. Varje man bör söka efter och uppleva uppenbarelser från Gud, få himmelskt ljus som upplyser själen och ger honom kunskap om hans plikter, om den del av Guds verk som åligger honom i hans prästadöme.⁶

Ikväll vill jag berätta om två händelser i mitt liv — en som ägde rum när jag var pojke och en annan som handlar om en av mina vänner som var gift och hade barn.

Inte långt efter det att jag ordinerats till lärare i aronska prästadömet, kallades jag att presidera över kvorumet. Vår rådgivande Harold var intresserad av oss, och det visste vi. En dag sade han till mig: ”Tom, du tycker om att föda upp duvor, eller hur?”

Jag svarade ivrigt: ”Ja.”

Då sade han: ”Skulle du bli glad om jag gav dig ett par renrasiga Birmingham Roller-duvor?”

Den här gången svarade jag: ”O ja!” Ni förstår, de duvor jag hade var bara vanliga duvor infångade på taket till skolan.

Han inbjöd mig till sitt hem kvällen därpå. Nästa dag var en av de längsta i mitt unga liv. Jag satt och väntade i en timma på att min rådgivande skulle komma hem från arbetet. Han tog mig till sitt duvslag som fanns i en liten lada på hans bakgård. Jag såg de vackraste duvor jag dittills sett, och han sade: ”Välj ut vilken hanne du vill, så ska jag ge dig en hona som är annorlunda än alla andra duvor i världen.” Jag gjorde mitt val. Sedan placerade han en liten duvhona i min hand. Jag frågade varför hon var så annorlunda. Han svarade: ”Titta noga, så ser du att hon bara har ett öga.” Jovisst, ett öga saknades. En katt hade åstadkommit skadan. ”Ta dem hem till ditt duvslag”, rådde han. ”Håll dem inne i omkring tio dagar och släpp sedan ut dem för att se om de stannar kvar hos dig.”

Jag följde Harolds instruktioner. Då jag befriade hannen vandrade han omkring på taket en stund och kom sedan in igen för att äta. Men den enögda honan flög genast iväg. Jag ringde till Harold och frågade: ”Återvände den där enögda honan till ditt duvslag?”

”Kom över till mig”, sade han, ”så ska vi ta en titt”.

Då vi gick från hans köksdörr till duvslaget, sade min rådgivande: ”Tom, du är ju president för lärarnas kvorum.” Det visste jag förstås redan. Sedan sade han: ”Vad tänker du göra för att aktivera Bob, som är medlem i ditt kvorum?”

Jag svarade: ”Jag tänker ta med honom till kvorummötet den här veckan.”

Sedan sträckte han sig upp till ett särskilt bo och gav mig den enögda duvan. ”Håll henne inne några dagar och försök sedan igen.” Det gjorde jag, och än en gång försvann hon. Återigen samma sak: ”Kom över till mig, så ska vi se om hon återvänt.” Medan vi gick mot duvslaget, kom kommentaren: ”Gratulerar! Du fick Bob till prästadömsmötet. Vad tänker nu du och Bob göra för att aktivera Bill?”

”Han kommer dit den här veckan”, lovade jag.

Det här upprepades gång på gång. Jag var redan vuxen innan jag helt insåg att Harold, min rådgivande, verkligen gett mig en speciell duva. Det var den enda fågeln i hans duvslag som han visste skulle återvända varje gång hon släpptes. Det var hans inspirerade sätt att få en idealisk personlig prästadömsintervju med lärarnas kvorumpresident varannan vecka. Jag är skyldig den där enögda duvan en hel del. Jag är skyldig min kvorumrådgivande än mer. Han hade tålamod nog att hjälpa mig förbereda mig för det som väntade mig i livet.

Fäder, mor- och farfäder, vi har ett ännu större ansvar att vägleda våra dyrbara söner och sonsöner. De behöver vår hjälp, de behöver vår uppmuntran, de behöver vårt föredöme. Det har med rätta sagts att våra ungdomar behöver färre kritiker och fler föredömen att följa.

Nu angående de män som inte har för vana att gå på kyrkans möten eller aktiviteter av några slag. Antalet blivande äldster har blivit större. Det beror på att vi förlorar yngre pojkar i aronska prästadömets kvorum längs aronska prästadömets väg och också på att vi förlorar vuxna män som döps men som inte fortsätter att vara aktiva i tron så att de kan ordineras till äldster.

Jag tänker inte bara på varje sådan mans hjärta och själ utan jag sörjer också för deras goda hustrur och uppväxande barn. Dessa män väntar på en hjälpande hand, ett uppmuntrande ord och ett personligt vittnesbörd om sanningen från någons hjärta fyllt av kärlek och en önskan att lyfta och bygga upp.

Shelley, en vän till mig, var en sådan person. Hans hustru och barn var goda medlemmar, men alla försök att motivera honom att bli döpt och få prästadömets välsignelser hade totalt misslyckats.

Så dog Shelleys mor. Shelley kände sådan sorg att han drog sig avsides till ett litet rum i gravkapellet under begravningen. Vi hade kopplat in högtalare från begravningen till det rummet, så att han kunde få vara ensam med sin sorg och sina tårar. När jag tröstade honom där innan jag gick till talarstolen, gav han mig en kram och jag visste att jag rört vid hans hjärta.

Tiden gick. Shelley flyttade med sin familj till en annan stadsdel. Jag kallades att presidera över den kanadensiska missionen och flyttade med min familj till Toronto i Canada på tre år.

När jag återvänt och efter det att jag kallats till de tolvs kvorum, fick jag ett telefonsamtal från Shelley. Han sade: ”Biskop Monson, vill du besegla min hustru och mig och vår familj i templet i Salt Lake City?”

Jag svarade tveksamt: ”Men Shelley, först måste du döpas som medlem i kyrkan.”

Han skrattade och svarade: ”O, den saken ordnade jag medan du var i Canada. Jag gjorde det utan din vetskap. Vi hade en hemlärare som besökte oss regelbundet och undervisade mig om kyrkans sanningar. Min hemlärare var trafikvakt för skolungdomar och hjälpte små barn över gatan varje morgon när de gick till skolan och varje eftermiddag när de gick hem. Han bad mig hjälpa honom. De stunder när det inte fanns några barn som gick över vägen brukade han ge mig ytterligare undervisning om kyrkan.”

Jag fick förmånen att se detta underverk med egna ögon och känna glädjen i hjärtat och själen. Beseglingarna utfördes. En familj förenades. Shelley dog inte långt efter detta. Jag hade förmånen att få tala på hans begravning. Jag kommer alltid att minnas min vän Shelleys kropp där den låg i kistan klädd i tempelkläder. Jag erkänner att jag fällde tårar, tårar av tacksamhet, för det förlorade var återfunnet.

De som har känt Mästarens hand kan inte förklara den förändring som sker i deras liv. De har en önskan att leva ett bättre liv, tjäna trofast, att vandra ödmjukt och att leva mer som Frälsaren levde. När de fått sin andliga synförmåga och sett en skymt av evighetens löften instämmer de med det den blinde mannen som Jesus återgav synen till sade: ”Ett vet jag, att jag som var blind nu ser.”⁷

Hur kan vi förklara dessa underverk? Varför denna våg av aktivitet hos människor som vilat så länge? Poeten talade om döden när han skrev: ”Gud … rörde vid honom, och han sov.”⁸ Jag säger, och då talar jag om denna pånyttfödelse: ”Gud rörde vid dem, och de vaknade.”

Två huvudsakliga anledningar förklarar till stor del dessa förändrade inställningar, vanor och handlingar.

För det första har människor fått se vilka eviga möjligheter de har och bestämt sig för att uppnå dem. Människor nöjer sig inte längre med medelmåttighet när de väl ser att det bättre är inom räckhåll för dem.

För det andra har män och kvinnor, och, ja, ungdomar, följt Frälsarens förmaning och har älskat sin nästa som sig själv och hjälpt sina medmänniskor förverkliga sina drömmar och ambitioner.

Katalysatorn i denna process har varit kärlekens princip.

Tidens gång har inte ändrat Återlösarens förmåga att förändra människors liv. Det han sade till den döde Lasarus, säger han också till er och mig: ”Kom ut!”⁹ Jag tillägger: Kom ut ur tvivlets mörker. Kom ut ur syndens sorg. Kom ut ur otrons död. Kom ut till ett nytt liv.

När vi gör det och vandrar på samma vägar som Jesus vandrade på, låt oss då komma ihåg Jesu vittnesbörd: ”Se, jag är Jesus Kristus, om vilken profeterna vittnade, att han skulle komma till världen. Se, jag är världens ljus och liv.”¹⁰ ”Jag är den förste och den siste. Jag är den som lever. Jag är den som blev slaktad. Jag är eder förespråkare hos Fadern.”¹¹

Det finns kvorummedlemmar och sådana som borde vara kvorummedlemmar som behöver vår hjälp. John Milton skrev i sin dikt “Lycidas”: ”De hungriga fåren ser upp till oss, och får ej något bröd.”¹² Herren själv sade till profeten Hesekiel: ”Ve er, ni Israels herdar, som … inte [tar] hand om hjorden.”¹³

Mina kära bröder i prästadömet, uppdraget är vårt. Men låt oss komma ihåg och aldrig glömma att ett sådant uppdrag inte är oöverstigligt. Underverk inträffar varje dag när prästadömets kallelser äras. När tro ersätter tvivel, när osjälviskt tjänande avlägsnar självisk strävan, kan Guds kraft förverkliga hans syften. Vi går Herrens ärenden. Vi har rätt till Herrens hjälp. Men vi måste anstränga oss. Från teaterstycket Shenandoah kommer de inspirerande orden: ”Om vi inte försöker gör vi inget, och om vi inte gör något, vad gör vi då här?”

Låt oss, var och en, vara ordets görare och inte bara dess hörare.¹⁴ Låt oss följa vår president Gordon B Hinckley, Herrens profets föredöme.

Må vi som Frälsarens efterföljare fordom hörsamma hans inbjudan: ”Följ mig, så skall jag göra er till människofiskare.”¹⁵ Att vi må göra detta är min bön i Jesu Kristi namn, amen.