Att hålla våra förbund

Sanna Jesu Kristi lärjungar, från forntida till nutida dagar, har förstått hur viktigt det är att ingå och hålla förbund med Herren.

Ungefär år 64 f Kr levde den nephitiska nationen i ytterst farliga tider. Till följd av orättfärdighet, osämja och intriger befann de sig i ett oerhört farligt läge. (Se Alma 53:9.) Regeringen var på gränsen till kollaps. Kriget med den lamanitiska nationen hade pågått i flera år. Nephitiska oliktänkande gav sig iväg för att alliera sig med fienden. Många nephitiska städer hade attackerats och intagits.

Mitt i denna farliga och kaotiska situation, sökte man efter rättfärdiga män att leda de nephitiska arméerna — män som Moroni och Helaman. Dessa nephitiska ledare förstod att om deras nation skulle kunna försvara sig måste de lyda Herren. De arbetade ständigt på att motivera människorna att komma ihåg Herren och hålla hans bud.

I detta stora krisläge och efter att nephiterna förlorat många städer och maktbalansen verkade luta mot lamaniterna, hände ett underverk. En grupp människor som en gång varit lamaniter men som nu kallades ammoniter eftersom de omvänt sig till Jesu Kristi evangelium genom Ammons undervisning, önskade gripa till vapen för att försvara sitt nya land och nya sätt att leva. (Se Alma 53:13.)

Fäderna till dessa ammonitiska familjer hade tidigare avlagt en ed till Herren att aldrig igen gripa till vapen. Nephiternas profet, Helaman, rådde dessa män att hålla sitt löfte till Herren. (Se Alma 53:14.) Helaman berättar vad som hände efter att han gett dem detta råd.

”Men se, de hade många söner, vilka icke hade ingått förbund att icke gripa till vapen för att försvara sig emot sina fiender, och dessa kommo nu tillsammans, så många som kunde bära vapen, och de kallade sig nephiter.

De ingingo förbund att kämpa för nephiternas frihet, ja, att försvara landet även om de måste giva sina liv. Ja, de förbundo sig även att aldrig övergiva sin frihet …

Se, det fanns två tusen sådana unga män, som ingingo detta förbund och som beväpnade sig för att försvara sitt land …

De voro alla unga män, mycket tappra och modiga, fulla av styrka och verksamhet, och det var icke allt, ty de voro män, som alltid troget utförde vad som än blev dem anförtrott.

Ja, de voro sanningsälskande och allvarliga män, ty de hade blivit undervisade om att hålla Guds bud och att vandra i uppriktighet för honom.

Och nu begav det sig, att Helaman tågade i spetsen för sina tvåtusen unga män för att bistå befolkningen.” (Alma 53:16–18, 20–22)

Helaman och hans tvåtusen unga soldater kämpade ståndaktigt för att skydda sina familjer och sin frihet. Att dessa unga män begav sig ut på stridsfältet förändrade krigets riktning. Kriget började vändas till nephiternas fördel.

I ett brev som Helaman skrev till Moroni, beskriver han den tro och det mod som dessa unga män visade:

”Och nu säger jag dig, min älskade broder, Moroni, att aldrig har jag sett så stor tapperhet, nej, icke ens ibland alla nephiterna …

Men de hade aldrig varit i ett slag, dock fruktade de ej för döden, och de älskade sina fäders frihet högre än sina liv, ja, de hade av sina mödrar lärt, att om de icke tvivlade, skulle Gud frälsa dem.” (Alma 56:45, 47)

Bröder och systrar, ”de … tvivlade [icke och] Gud frälste dem”. Inte en enda av de tvåtusen omkom under deras första stora strid. Efter striden slöt sig ytterligare sextio unga ammoniter till den lilla armén. Helaman berättar för oss att ”de lydde och vinnlade sig om att utföra varje befallning med noggrannhet. Ja, det skedde enligt deras tro”. (Alma 57:21)

Den andra striden som denna lilla armé kämpade i var intensivare än den första. Efter striden skriver Helaman:

”Och det begav sig, att det fanns två hundra av mina två tusen sextio, som hade fallit i vanmakt till följd av blodförlust. Likväl hade enligt Guds godhet … icke en enda själ av dessa omkommit …

Deras vederfående förvånade hela vår här, ja … vi tillskriva det med rätta Guds förunderliga makt, på grund av deras stora tro.” (Alma 57:25–26)

Helaman och hans unga soldater förstod vikten av att ingå förbund med Herren. De fick också de välsignelser som de får som trofast håller sina förbund.

Som medlemmar i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga har vi också tagit på oss heliga förpliktelser. Vi gjorde det i dopets vatten och i Herrens tempel. Vi kallar dessa förpliktelser förbund. Förbund är löften vi ger Herren. De är ytterst heliga till sin natur. Det viktigaste vi kan göra i det här livet är att hålla de löften eller förbund vi ingått med Herren. När vi håller våra löften till Herren, låter han oss framåtskrida andligen.

Under de två gångna åren har syster Maynes och jag verkat i Filippinerna. Vi har sett många exempel på filippinska familjer och enskilda som förstår och håller förbunden de ingått med Herren. Låt mig berätta för er om en upplevelse vi hade med en av dessa familjer.

För några månader sedan fick jag uppdraget att presidera över Talisays stavskonferens i Filippinerna. Under söndagens allmänna session inledde jag mitt tal med att tacka församlingen för deras vördnad. Medan jag talade såg jag en mycket stor familj som satt framför mig till vänster i den främre delen av kapellet. Jag kände mig manad att använda dem som exempel på en familj som förstod och tillämpade vördnadens princip. Föräldrarna satt där omgivna av många, många vördnadsfulla barn.

Efter mötets slut, fick vi det underbara tillfället att träffa familjen Abasanta. Desto mer jag fick veta om dem, desto starkare blev min känsla att de verkligen förstod vad det betydde att hålla förbunden och leva efter Jesu Kristi evangelium.

Broder Lani och syster Irenea Abasanta blev medlemmar i kyrkan för 22 år sedan. Tillsammans har de 17 barn. Bland de 17 barnen finns det en grupp trillingar. Vi vet alla att det ingenstans i världen är en lätt sak att uppfostra barn och Filippinerna är inget undantag. Familjen Abasanta är ett levande exempel på att det kan göras och att det kan göras på rätt sätt.

Framgången de haft med att fostra sina barn i kyrkan visar sig på många sätt. En familj på 19 personer som sitter vördnadsfullt på kyrkans möten är bara ett exempel.

Ett annat exempel är hur hårt de arbetar och hur de arbetar tillsammans för att tillgodose sina dagliga ekonomiska behov. Broder Abasanta arbetar som elektriker. Syster Abasanta tillverkar och säljer smycken i hemmet tillsammans med sina döttrar. Tillsammans har de lyckats tillgodose livets nödvändigheter för familjen.

Ännu viktigare än deras exempel på hur man ekonomiskt tar hand om en stor familj, är hur de undervisar barnen att leva efter Jesu Kristi evangelium. Deras regelbundna hemaftnar utgör en viktig del av undervisningen i familjen. När broder Abasanta berättar om de hemaftnar de håller varje vecka, förklarade han: ”Först diskuterar vi eventuella problem som uppstått i familjen, och hur vi kan bli mer eniga. Sedan har vi en andlig tankeställare eller lektion, därefter spelar vi några spel.”

Under en sådan hemafton nyligen, använde broder Abasanta Liahona som hjälp till att undervisa barnen om att inte titta så mycket på teve, utan istället använda den tiden till något bättre, som hemläxor eller skriftstudier. Under årens lopp har barnen blivit undervisade på hemaftonen om att vara vördnadsfulla. Eftersom barnen har fått lära sig att vara vördnadsfulla i hemmet, är det lättare för dem att visa vördnad i kyrkan på söndagen.

Ett annat exempel på att leva efter evangeliet och hålla förbunden är den prioritet de gett till att undervisa barnen om hur viktigt det är att betala ett ärligt och fullt tionde. Broder Abasanta sade: ”Vi undervisar våra barn om att maten vi har på bordet är ett direkt resultat av att vi betalar tionde. När våra barn själva arbetar påminner vi dem alltid om att de behöver betala sitt tionde. Det är svårt att försörja så många barn, men när jag betalar mitt tionde trofast och ärligt är det inte svårt alls. Vi förlitar oss helt enkelt till hundra procent på Herren, att om vi betalar ett ärligt tionde, så får vi vårt dagliga bröd.”

Kom ihåg att jag nämnde att broder och syster Abasanta har 17 barn. Låt mig nu få berätta om trillingarna. De råkar alla vara pojkar. De råkar vara 19 år gamla. De heter Ammon, Omni och Omner. Ja, ni har gissat rätt. Alla tre tjänar Herren som trofasta och hårt arbetande heltidsmissionärer. Ammon verkar i Filippinernamissionen Baguio, Omni verkar i Filippinernamissionen Davao och Omner verkar i Filippinernamissionen Manila.

Nu vill jag inte ge intryck av att familjen Abasanta är fullkomlig. Ingen av oss är fullkomlig. Men, genom att göra sitt bästa att leva efter buden och hålla förbunden, kan familjen Abasanta åtnjuta Herrens välsignelser i sitt liv.

Bröder och systrar, vi ser alla fram emot dagen när vi får återvända hem till vår himmelske Fader. För att kvalificera oss för upphöjelse i det celestiala riket, måste vi skaffa oss Herrens förtroende här på jorden. Vi skaffar oss Herrens förtroende genom att förtjäna det, och vi gör det genom att i vårt dagliga liv leva efter hans evangelium och hålla våra förbund. Med andra ord, vi förtjänar Herrens förtroende genom att göra hans vilja.

Kom ihåg när Herren varnade Joseph Smith rörande dem som ”ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan äro långt ifrån mig”. (JS skrifter 2:19)

Kom ihåg Jakobs förmaning: ”Var ordets görare, inte bara dess hörare.” (Jak 1:22)

Gärningar talar verkligen högre än ord. Faktum är att gärningar betyder mycket mer för Herren än ord. Herren förkunnade i Läran och Förbunden: ”Om du älskar mig skall du tjäna mig och hålla alla mina bud.” (L&F 42:29)

Helaman och hans unga soldater är en forntida illustration av de välsignelser som de får som trofast håller sina löften till Herren. Familjen Abasanta är ett nutida exempel på en familj som gör sitt allra bästa för att hålla sina förbund och leva efter principerna i Jesu Kristi evangelium.

Alla medlemmar i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga har gett löften till Herren. Vi har lovat att ta på oss Kristi namn, att alltid minnas honom och hålla hans bud. (Se L&F 20:77.) Trofasta medlemmar i kyrkan håller dessa löften.

Det är min bön idag att vi alla på nytt förpliktar oss att göra allt som ligger i vår förmåga att förtjäna Herrens förtroende genom att göra hans vilja, genom att leva efter hans evangelium och genom att hålla våra förbund, i Jesu Kristi namn, amen.