Dessa mina minsta

Det finns ett budskap för sista dagars heliga i en sällan citerad uppenbarelse som gavs till profeten Joseph Smith 1838. ”Jag kommer ihåg min tjänare Oliver Granger. Se, sannerligen säger jag honom: Hans namn skall hållas i helig åminnelse från släkte till släkte evinnerligen, säger Herren.” (L&F 117:12)

Oliver Granger var en helt vanlig människa. Han var nästan blind då han ”förlorat synen genom köld och utmattning”. (History of the Church, 4:408) Första presidentskapet beskrev honom som ”en man med stor och redbarhet och hög moral, kort sagt, en gudsman”. (History of the Church, 3:350)

När de heliga drevs ut från Kirtland i Ohio, en händelse som skulle upprepas i Independence, Far West och i Nauvoo, stannade Oliver kvar för att sälja deras egendomar för det lilla han kunde få ut. Det fanns små möjligheter att han skulle lyckas. Och det gjorde han faktiskt inte heller!

Men Herren sade: ”Därför skall han kämpa allvarligen för att befria min kyrkas Första presidentskap, säger Herren, och [när] han faller, skall han resa sig igen, ty hans offer skall vara heligare för mig än hans vinning, säger Herren.” (L&F 117:13)

Vad gjorde Oliver Granger för att hans namn skulle hållas i helig åminnelse? Inte så mycket egentligen. Det var inte så mycket vad han gjorde som vad han var.

När vi hedrar Oliver borde kanske Lydia Dibble Granger, hans hustru, hedras allra mest.

Oliver och Lydia lämnade slutligen Kirtland för att ansluta sig till de heliga i Far West i Missouri. De var bara några få kilometer från Kirtland när en pöbelhop tvingade dem att vända tillbaka. Inte förrän senare lyckades de ansluta sig till de heliga i Nauvoo.

Oliver dog 47 år gammal och lämnade åt Lydia att ta hand om barnen.

Herren förväntade sig inte att Oliver skulle vara fullkomlig och kanske inte ens att han skulle lyckas. ”[När] han faller, skall han resa sig igen, ty hans offer skall vara heligare för mig än hans vinning, säger Herren.” (L&F 117:13)

Vi kan inte förvänta oss att alltid lyckas, men vi borde göra vårt bästa.

”Ty jag, Herren, skall döma alla människor i enlighet med deras hjärtans önskningar.” (L&F 137:9)

Herren sade till kyrkan:

”När jag giver människorna befallning att göra något till mitt namns ära, och de människorna gripa sig an av hela sin makt och med allt vad de hava att utföra det verket och icke låta sin iver kallna, och om fienden kommer över dem och hindrar dem att fullborda verket, se, då skall jag ingalunda fordra det verket mera av dessa människors händer, utan jag skall mottaga deras offer …

Detta säger jag såsom ett exempel för eder, och det skall vara eder till tröst, när I tänken på alla dem, som hava fått befallning att uträtta ett verk och hava blivit förhindrade av fiendehand och förtryck, säger Herren, eder Gud.” (L&F 124:49, 53; se även Mosiah 4:27.)

De få i Kirtland har nu vuxit till miljontals vanliga sista dagars heliga över hela världen. De talar många olika språk men är förenade i tro och förståelse genom Andens språk.

Dessa trofasta medlemmar ingår och håller sina förbund och strävar efter att bli värdiga att besöka templet. De tror på profetiorna och stöder församlings- och grensledarna.

Liksom Oliver stöder de första presidentskapet och de tolv apostlarnas kvorum och tror på det Herren sagt: ”Om mitt folk vill hörsamma min och mina tjänares röst, vilka jag utvalt att leda mitt folk, se, sannerligen säger jag eder: De skola icke flyttas från sina platser.”(L&F 124:45)

I uppenbarelsen som gavs som förord till Läran och Förbunden förklarade Herren vem som skulle utföra hans verk. Lyssna noga när jag läser denna uppenbarelse och tänk på hur mycket han litar på oss:

”Därför har jag, Herren, kallat min tjänare Joseph Smith den yngre och talat till honom från himmelen och givit honom befallningar, emedan jag visste, att olyckor skulle drabba jordens invånare.

Jag har även givit befallning åt andra att kungöra detta för världen, och det har allt skett för att det som skrivits av profeterna skulle fullbordas:

De svaga i världen skola komma fram och nedbryta de starka och mäktiga, på det ingen skall kunna giva råd åt sin nästa eller förtrösta på köttslig arm.”

Nästa vers visar att prästadömet kan ges till vanliga, värdiga män och pojkar:

”Utan var och en må tala i Herren Guds, ja, världens Frälsares namn …

så att fullheten av mitt evangelium må kungöras av de svaga och ringa till världens ändar och för konungar och regenter.

Se, jag är Gud och har talat detta. Dessa äro mina befallningar, och de gåvos till mina tjänare i deras svaghet enligt deras språk, så att de skulle kunna förstå dem,

att det vari de foro vilse måtte uppenbaras,

att de, när de sökte visdom, måtte erhålla undervisning,

och när de syndade, de måtte bliva tuktade och omvända sig,

och när de ödmjukade sig, de måtte bliva styrkta och välsignade från höjden och mottaga kunskap från tid till tid.” (L&F 1:17–20, 23–28; kursivering tillagd)

Nu stiger en annan generation ungdomar fram. Vi ser en styrka i dem som är större än den vi har sett förut. Dryckenskap, droger och omoral ingår inte i deras livsstil. De samlas till evangeliestudier, till fester och till tjänande.

De är inte fullkomliga. Inte än. De gör sitt bästa och de är starkare än de generationer som gått före.

Som Herren sade om Oliver Granger: ”[När de] faller, skall [de] resa sig igen, ty [deras] offer skall vara heligare för mig än [deras] vinning.” (L&F 117:13)

Somliga oroar sig konstant över att de inte gick ut som missionär, över misslyckade äktenskap eller för att de inte kunde få barn, eller över barn som verkar gått vilse, eller över ouppfyllda drömmar, eller för att åldern begränsar vad de kan göra. Jag tror inte det behagar Herren när vi oroar oss över att vi aldrig tycks uträtta tillräckligt mycket eller att det vi gör aldrig tycks vara gott nog.

Somliga bär på tunga skuldbördor i onödan, eftersom dessa kunde tas bort genom bekännelse och omvändelse.

Herren sade inte till Oliver ”om han faller”, utan ”[När] han faller skall han resa sig igen”. (L&F 117:13; kursivering tillagd)

För några år sedan i Filippinerna, kom vi tidigt till en konferens. På trottoarkanten satt en far, en mor och fyra små barn klädda i söndagskläder. De hade åkt i flera timmar med buss och satt och åt sin frukost. De åt var sin kokt, kall majskolv. Pengarna för bussen till Manila togs antagligen ur matbudgeten.

När jag såg den där familjen, överväldigades jag av känslor. Där är kyrkan. Där är kraften. Där är framtiden. Liksom familjer i många länder betalar de sitt tionde, stöder sina ledare och gör sitt bästa för att tjäna.

I över 40 år har min hustru och jag rest över hela världen. Vi känner medlemmar i kyrkan i kanske hundra länder. Vi har känt kraften i deras enkla tro. Deras personliga vittnesbörd har haft en djup inverkan på oss.

Jag tycker inte om att tilldelas hedersutmärkelser. Komplimanger besvärar mig för det stora verket att sprida evangeliet har förr, nu och i framtiden berott och beror på vanliga medlemmar.

Min hustru och jag förväntar oss inte någon större belöning än våra barn eller föräldrar kommer att få. Vi uppmuntrar inte och vill egentligen inte att våra barn sätter en framskjuten ställning och uppmärksamhet i världen eller ens i kyrkan som mål i livet. Det har så väldigt lite att göra med själens värde. De uppfyller våra drömmar om de lever efter evangeliet och fostrar sina barn i tro.

Som Johannes sade: ”Ingenting gläder [oss] mer än att höra att [våra] barn lever i sanningen.” (3 Joh 1:4)

För några år sedan reste jag som president för New England-missionen från Fredericton i New Brunswick. Det var fyrtio grader kallt. När planet taxade ut från terminalen till startbanan, såg jag två unga äldster stå ute i kylan för att vinka adjö. Jag tänkte: ”Dumma pojkar. Varför går de inte in i värmen?”

Plötsligt kände jag en kraftfull maning, en uppenbarelse: Där, i dessa två vanliga unga missionärer, står den Allsmäktige Gudens prästadöme. Jag lutade mig tillbaka, tillfreds med att lämna missionärsarbetet för hela Canada i deras händer. Det var en läxa jag aldrig har glömt.

För åtta veckor sedan höll äldste William Walker i de sjuttio och jag en zonkonferens i Naha för 44 missionärer på ön Okinawa. President Mills för Japanmissionen Fukuoka kunde inte närvara på grund av en våldsam tyfon i närheten. De unga zonledarna ledde mötet med lika mycket inspiration och värdighet som deras missionspresident skulle ha gjort. Nästa morgon reste vi därifrån i hård vind, tillfreds med att lämna missionärerna i deras vård.

Nyligen i Osaka i Japan hade äldsterna Russell Ballard och Henry Eyring i de tolv och jag, samt president David Sorensen och andra i de sjuttio, ett möte med 21 missionspresidenter och 26 områdesauktoritetssjuttio. Bland dessa områdesauktoritetssjuttio fanns äldste Subandriyo från Jakarta i Indonesien, äldste Chu-Jen Chia från Beijing i Kina, äldste Remus G Villarete från Filippinerna, äldste Won Yong Ko från Korea och 22 andra — det fanns bara två amerikaner ibland dem. Det var en förening av nationer, tungomål och folk. Ingen av dem är avlönad. Alla tjänar frivilligt, tacksamma att ha kallats till verket.

Vi omorganiserade stavar i Okazaki, Sapporo och Osaka, alla i Japan. Alla de tre nya stavspresidenterna och ett stort antal av ledarna hade blivit medlemmar i tonåren. De flesta av dem hade förlorat sina fäder i kriget.

Äldste Yoshihiko Kikuchi i de sjuttios kvorum är en i den generationen.

De olyckor som Herren förutsagt drabbar nu en obotfärdig värld. På en gång kommer generation efter generation av ungdomar fram. De gifter sig. De håller förbunden de ingått i Herrens hus. De får barn och låter inte samhället begränsa familjelivet.

Idag uppfyller vi profetian att ”min tjänare … [Oliver Grangers] namn skall hållas i helig åminnelse från släkte till släkte evinnerligen”. (L&F 117:12) Han var inte stor i världens ögon. Men Herren sade: ”Ingen må därför förakta min tjänare Oliver Granger, utan må … välsignelse vila över honom evinnerligen.” (L&F 117:15)

Må ingen underskatta kraften i vanliga sista dagars heligas tro. Kom ihåg att Herren sade: ”Vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.” (Matt 25:40)

Han lovade: ”Den Helige Anden skall vara [deras] ständige ledsagare och [deras] spira en oföränderlig rättfärdighetens och sanningens spira; [deras] herradöme skall vara ett evigt herradöme, och det skall utan tvångsmedel strömma till [dem] från evighet till evighet.” (L&F 121:46)

Ingenting! Ingen makt kan hejda att Herrens verk går framåt.

”Hur länge kan rinnande vatten förbliva orent? Vilken makt kan motstå himlarna? Lika gärna kan människan sträcka ut sin svaga arm för att hejda Missourifloden i dess bestämda lopp eller bjuda den att rinna emot strömmen, som att hindra den Allsmäktige från att utgjuta kunskap från himmelen över de Sista Dagars Heligas huvuden.” (L&F 121:33)

Om detta bär jag mitt apostoliska vittne, i Jesu Kristi namn, amen.