Kraften i Guds kärlek

Vad är det med sann kärlek som berör varje hjärta? Varför framkallar de enkla orden ”jag älskar dig” sådan universell glädje?

Människan försöker förklara det på olika sätt, men den verkliga orsaken är att varje person som föds till jorden är ett Guds andebarn. Eftersom all kärlek kommer från Gud föds vi med förmågan och önskan att älska och bli älskad. Ett av de starkaste banden vi har till vårt förjordiska liv är hur mycket vår Fader och Jesus älskade oss och hur mycket vi älskade dem. En slöja lades över vårt minne, men närhelst vi upplever sann kärlek uppväcker det en längtan vi inte kan förneka.

Att besvara sann kärlek utgör en del av vårt innersta väsen. Vi har en inre önskan att återknyta kontakten här med den kärlek vi kände där. Det är bara när vi förnimmer Guds kärlek och fyller våra hjärtan med hans kärlek som vi kan bli fullkomligt lyckliga.

Guds kärlek fyller den oändliga rymden. Därför finns ingen brist på kärlek i universum, bara på vår villighet att göra det som krävs för att känna den. Jesus förklarade att vi, för att kunna känna den, måste ”älska Herren, din Gud av hela ditt hjärta … din själ … din kraft och … ditt förstånd, och din nästa som dig själv”. (Luk 10:27)

Ju mer vi lyder Gud desto mer önskar vi hjälpa andra. Ju mer vi hjälper andra desto mer älskar vi Gud och så vidare. Och omvänt: ju olydigare vi är mot Gud, ju mer själviska vi är, desto mindre kärlek känner vi.

Att försöka finna bestående kärlek utan att lyda Gud är som att släcka törsten genom att dricka ur ett tomt glas. Man kan simulera rörelsen, men törsten finns kvar. Likaledes, att försöka finna kärlek utan att hjälpa och uppoffra sig för andra är som att leva utan att äta — det går emot naturens lagar och fungerar bara inte. Vi kan inte låtsas visa kärlek. Den måste bli en del av oss. Profeten Mormon förklarade:

”Den kärlek, som är Kristi rena kärlek, förbliver evinnerligen, och den som på den yttersta dagen befinnes hava den, med honom är allt väl.

Därför, mina älskade bröder, bedjen till Fadern av allt hjärta, att I mån vara fyllda med denna kärlek.” (Moroni 7:47–48)

Gud är angelägen att hjälpa oss känna hans kärlek var vi än befinner oss. Låt mig ge ett exempel.

Som ung missionär kom jag till en liten ö med omkring 700 invånare långt ute i Stilla havet. För mig var hettan tryckande, myggorna förfärliga, allt var lerigt, språket obegripligt och maten var, ja — ”annorlunda”.

Efter några månader drabbades vår ö av en kraftig orkan. Förödelsen var total. Skörden förstördes, liv gick till spillo, hus blåste bort, och telegrafstationen — som var vår enda förbindelse med omvärlden — ödelades. Från myndigheterna kom normalt en liten båt var eller varannan månad, så vi ransonerade den mat som fanns så att den skulle räcka fyra eller fem veckor, med förhoppningen att båten skulle komma. Men ingen båt kom. För varje dag blev vi allt svagare. Vi visades stor vänlighet, men efter sex och sedan sju veckor med mycket lite mat, sviktade våra krafter märkbart. Min infödda kamrat Feki hjälpe mig så gott han kunde, men i början på den åttonde veckan hade jag ingen ork kvar. Jag bara satt i skuggan av ett träd och bad och studerade skrifterna och tillbringade många timmar med att begrunda de eviga tingen.

Den nionde veckan inleddes utan någon yttre förändring. Men en stor inre förändring hade skett. Jag kände Herrens kärlek djupare än någonsin och lärde mig personligen att hans kärlek är ”det mest önskvärda som finnes till … ja, och den som fröjdar själen mest”. (1 Nephi 11:22–23)

Vid det här laget var jag nästan bara skinn och ben. Jag minns att jag med djup vördnad såg hjärtat slå, lungorna andas och tänkte på vilken förunderlig kropp Gud skapat till vår lika förunderliga ande! Tanken på en evig förening av dessa två beståndsdelar, som möjliggjorts genom Frälsarens kärlek, försoningsoffer och uppståndelse, var så inspirerande och glädjande att jag glömde bort allt fysiskt obehag.

När vi förstår vem Gud är, vilka vi är, hur han älskar oss och den plan han har för oss, försvinner rädslan. När vi får den minsta lilla glimt av dessa sanningar, skingras vår oro för världsliga ting. Det faktum att vi faller för Satans lögner att makt, berömmelse eller rikedomar är viktiga är skrattretande — eller skulle vara det om det inte vore så sorgligt.

Jag lärde mig att liksom rymdskepp måste övervinna tyngdkraften för att ta sig ut i rymden, måste vi övervinna världens dragningskraft för att kunna svinga oss upp till insiktens och kärlekens eviga sfär. Jag insåg att mitt jordiska liv skulle kunna ta slut på ön, men jag kände ingen panik. Jag visste att livet skulle fortsätta och det spelade ingen roll om det var här eller där. Det som spelade någon roll var hur stor kärlek jag hade i hjärtat. Jag visste att jag behövde mer! Jag visste att vår glädje, nu och för evigt, har ett oupplösligt samband med vår förmåga att älska.

När dessa tankar fyllde och lyfte min själ, trängde ljudet av ivriga röster långsamt in i medvetandet. Min kamrat Fekis ögon glittrade när han sade: ”Kolipoki, båten har kommit och den är full med mat. Vi är räddade! Är du inte glad?” Jag var inte säker, men eftersom båten kommit måste det vara Guds vilja, så ja, jag var glad. Feki kom med lite mat och sade: ”Här, ät.” Jag tvekade. Jag tittade på maten. Jag tittade på Feki. Jag tittade upp mot himlen och blundade.

Jag kände något mycket djupt. Jag var tacksam över att mitt liv här skulle fortsätta som förut. Men jag kände ändå en längtan — det var en känsla av saknad, som när mörkret döljer solnedgångens strålande färger och man inser att man måste vänta till nästa kväll för att återigen få se en sådan prakt.

Jag var inte säker på att jag ville öppna ögonen, men när jag gjorde det insåg jag att Guds kärlek hade förändrat allting. Hettan, leran, myggorna, människorna, språket och maten var inte längre några prövningar. De som försökt skada mig var inte längre mina fiender. Alla var mina bröder eller systrar. Att fyllas med Guds kärlek är en glädje som överstiger allt och den är värd sitt pris.

Jag tackade Gud för denna utvalda tid och för de många påminnelser om hans kärlek — solen, månen, stjärnorna, jorden, ett barns födelse, en väns leende. Jag tackade honom för skrifterna, för förmånen vi har att be och för den bästa påminnelsen om hans kärlek — sakramentet.

Jag hade lärt mig att när vi sjunger sakramentspsalmerna med uppriktigt hjärta, så kommer sådana ord som ”O visdom stor, o kärleks nåd!” eller ”Du älskat oss så rent och ömt. Vårt tack, o Herre tag!” att fylla vårt hjärta med kärlek och tacksamhet. (Se visdom stor, o kärleks nåd”, Psalmer, nr 124; ”Jag ser långt bort en kulle”, Psalmer, nr 126.) När vi verkligen lyssnar på sakramentsbönerna, så kommer sådana ord som ”alltid minnas honom”, ”hålla de bud han givit dem” och ”alltid ha hans Ande hos dem” att fylla vårt hjärta med en överväldigande önskan att förbättra oss. (Se L&F 20:77, 79) Så när vi tar del av brödet och vattnet med ett förkrossat hjärta och en bedrövad ande, vet jag att vi kan känna och till och med höra dessa förunderliga ord: ”Jag älskar dig. Jag älskar dig.”

Jag trodde att jag aldrig skulle glömma dessa känslor, men världens dragningskraft är stark och vi har en tendens att göra misstag. Men Gud fortsätter att älska oss.

Flera månader efter det att jag återfått min styrka drabbades vi av en annan våldsam storm, den här gången ute på havet. Vågorna var så höga att vår lilla båt vändes upp och ner och vi hamnade alla tre i den rasande oceanen. När jag upptäckte att jag hade hamnat i det upprörda havet blev jag förvånad, rädd och lite upprörd. ”Varför hände det här?” tänkte jag. ”Jag är ju missionär. Varför blev jag inte skyddad från det? Missionärer ska inte behöva simma.”

Men jag var tvungen att simma om jag ville överleva. Varje gång jag klagade hamnade jag under vattnet, så det dröjde inte länge förrän jag slutade klaga. Saker och ting är som de är och att klaga hjälper inte. Jag behövde all min energi för att hålla huvudet ovanför vattnet och ta mig in till stranden. Eftersom jag hade fått Eagle Scout-utmärkelsen var jag ganska bra på att simma, men efter ett tag började vågorna och stormen att tära på krafterna. Jag slutade inte simma, men till slut ville musklerna helt enkelt inte lyda mig längre.

Jag hade en bön i hjärtat men jag började ändå sjunka. När jag sjönk ner under vattenytan för kanske sista gången, sände Herren en djup kärlek till mitt sinne och hjärta till en alldeles särskild person. Det var som om jag kunde se och höra henne. Fastän hon befann sig 1300 mil därifrån, for denna mäktiga kärlek alla dessa mil, trängde igenom tid och rum och sträckte sig ner och drog upp mig — lyfte upp mig ur mörkrets, förtvivlans och dödens djup och förde mig upp till ljus och liv och hopp. Med en plötsligt förnyad energi nådde jag stranden där mina reskamrater fanns. Underskatta aldrig kraften i den sanna kärleken — för den finns inga hinder.

När vi fylls med Guds kärlek, kan vi göra och se och förstå saker och ting som vi annars inte kunde göra eller se eller förstå. Fyllda av hans kärlek kan vi utstå smärta, kuva rädsla, förlåta villigt, undvika stridigheter, förnya vår styrka och välsigna och hjälpa andra på sätt som till och med förvånar oss själva.

Jesus Kristus var fylld av oändlig kärlek när han utstod ofattbar smärta, grymhet och orättvisa för vår skull. Genom sin kärlek till oss övervann han hinder som annars skulle ha varit oöverstigliga. Hans kärlek känner inga gränser. Han inbjuder oss att följa honom och ta del av hans obegränsade kärlek så att också vi kan övervinna denna världens smärta, grymhet och orättvisa för att hjälpa och förlåta och välsigna.

Jag vet att han lever. Jag vet att han älskar oss. Jag vet att vi kan känna hans kärlek här och nu. Jag vet att hans röst är fullkomligt mild och tränger ända in i själen. Jag vet att han ler och är fylld av medkänsla och kärlek. Jag vet att han är fylld av saktmod, vänlighet, barmhärtighet och en önskan att hjälpa. Jag älskar honom av hela mitt hjärta. Jag vittnar om att när vi är redo, förflyttar sig hans rena kärlek omedelbart genom tid och rum, drar upp oss från djupet av alla de mörkrets, syndens, sorgens, dödens eller förtvivlans vatten vi kan tänkas befinna oss i, och för oss in i evighetens ljus och liv och kärlek. I Jesu Kristi namn, amen.