Kvinnorna i vårt liv

Mina bröder och systrar, om ni vill ha tålamod med mig så önskar jag uttrycka några personliga tankar i början av mitt tal. I slutet av konferensen för sex månader sedan berättade jag att min älskade livskamrat i 67 år var allvarligt sjuk. Två dagar senare gick hon bort. Det var den 6 april, en betydelsefull dag för oss i den här kyrkan. Jag önskar tacka de hängivna läkare och underbara sjuksköterskor som tog hand om henne under hennes sista sjukdom.

Mina barn och jag fanns vid hennes sida när hon fridfullt gled in i evigheten. När jag höll hennes hand och såg hur livet försvann från hennes fingrar, erkänner jag att jag kände mig överväldigad. Innan jag gifte mig med henne var hon flickan i mina drömmar, för att använda en dåtida populär sång. Hon var min kära livskamrat i mer än två tredjedelar av ett sekel, min jämställda partner inför Herren, men egentligen överträffade hon mig. Och nu i min höga ålder är hon åter flickan i mina drömmar.

Direkt efter hennes bortgång strömmade det in stora kärleksbevis från hela världen. Stora mängder med vackra blomsteruppsättningar vällde in. Stora bidrag gjordes i hennes namn till ständiga utbildningsfonden och hennes professur vid Brigham Young-universitetet. Vi fick bokstavligen hundratals brev. Vi har kartonger fulla med dem från många vi känner och väldigt många vi inte känner. Alla brev innehåller beundrande ord till henne, och sympati och kärlek för oss som hon lämnade efter sig.

Vi beklagar att vi inte kan besvara vart och ett av dessa många brev. Därför tar jag tillfället nu att tacka er alla för er stora vänlighet mot oss. Tack så väldigt, väldigt mycket och jag ber er ursäkta att vi inte kan besvara dem alla. Det arbetet översteg vår förmåga, men era ord har skänkt en mjuk lyster av tröst över vår sorg.

Jag är tacksam att kunna säga att jag inte under vårt långa liv tillsammans kan minnas ett allvarligt gräl. Några småsaker ibland, men aldrig några stora meningsskiljaktigheter. Jag tror att mitt äktenskap har varit så idylliskt som det är möjligt för ett äktenskap att vara.

Jag inser att många av er välsignats på samma sätt och jag berömmer er på det varmaste, för när allt kommer omkring finns det inget som är rikare än kamratskapet mellan en man och hustru och inget som är mer betydelsefullt på gott eller ont än äktenskapets oändliga följder.

Jag ser ständigt dessa följder. Jag ser både skönhet och tragedi. Och därför har jag valt att säga några ord idag om kvinnorna i vårt liv.

Jag börjar med världens skapelse.

Vi läser i Första Moseboken och i Moses om detta stora, enastående och anmärkningsvärda företag. Den Allsmäktige var arkitekten för denna skapelse. Under hans ledning verkställdes den av hans älskade Son, den store Jehova, som assisterades av ärkeängeln Mikael.

Först skapades himlen och jorden, efter vilket ljuset skildes från mörkret. Vattnet skildes från land. Så skapades vegetationen och därefter djuren. Allt detta åtföljdes av kronan på verket, människans skapelse. I Första Moseboken står det: ”Gud såg på allt som han hade gjort, och se, det var mycket gott.” (1 Mos 1:31)

Men skapelsen var inte fullständig.

”Åt [Adam] fanns ingen medhjälpare.

Då lät Herren Gud en djup sömn falla över mannen och när han hade somnat tog han ut ett av hans revben och fyllde dess plats med kött.

Och Herren Gud formade en kvinna av revbenet som han tagit av mannen och förde henne fram till honom.

Mannen sade: Denna är nu ben av mina ben och kött av mitt kött. Hon skall heta kvinna.” (1 Mos 2:21–23)

Och så blev Eva Guds slutliga skapelse, den storslagna sammanfattningen av hela det förunderliga skapelseverk som skett dessförinnan.

Trots att skapelsen av kvinnan getts denna prioritering har hon så ofta genom tiderna relegerats till en andrahandsställning. Man har förringat henne. Man har talat nedsättande om henne. Man har förslavat henne. Man har förbrutit sig mot henne. Och ändå har några av de största människorna i skrifterna varit kvinnor med integritet, prestationer och tro.

Vi har Ester, Noomi och Rut i Gamla testamentet. Vi har Sariah i Mormons bok. Vi har Maria, världens Återlösares egen mor. Hon var Guds utvalda och Nephi beskriver henne som ”en jungfru, skönare och fagrare än alla andra jungfrur”. (Se 1 Nephi 11:15.)

Det var hon som bar barnet Jesus till Egypten för att rädda honom från Herodes vrede. Det var hon som vårdade honom som pojke och ung man. Det var hon som stod framför honom när hans smärtfyllda kropp hängde på korset på Golgata. I sitt lidande sade han till henne: ”Kvinna, se din son!” Och han vädjade till sin lärjunge att ta hand om henne och sade: ”Se din mor.” (Joh 19:26–27)

Alltigenom hans liv finner vi Maria och Marta och Maria från Magdala. Det var hon som begav sig till graven den första påskmorgonen. Och för henne, en kvinna, uppenbarade sig den uppståndne Herren först. Hur kommer det sig att fastän Jesus placerade kvinnan i en sådan betydelsefull ställning, att så många män, som säger sig tro på honom, inte gör samma sak?

I sitt stora skapelseverk, när Gud först skapade människan, skapade han två kön. Denna dualism uttrycks på ett förädlande sätt i äktenskapet. Den ene kompletterar den andra. Paulus förkunnade: ”I Herren är det så att kvinnan inte är till utan mannen eller mannen utan kvinnan.” (1 Kor 11:11)

Det finns inget annat arrangemang som tillmötesgår den Allsmäktiges gudomliga avsikter. Mannen och kvinnan är hans skapelser. Deras dualism är enligt hans plan. Deras kompletterande relation och funktion är grundläggande för hans avsikter. Den ena är ofullständig utan den andra.

Jag vet att vi har många underbara kvinnor ibland oss som inte får möjlighet att gifta sig. Men deras bidrag är också oerhört stora. De tjänar kyrkan på ett sådant trofast och kunnigt sätt. De undervisar i biorganisationerna. De är ledare.

Jag bevittnade en intressant sak häromdagen. Generalauktoriteterna höll möte och presidentskapet för Hjälpföreningen var också där med oss. Dessa kunniga kvinnor stod i vårt rådsrum och delgav oss välfärdsprinciper och hur vi kan hjälpa de nödställda. Vår ställning som ledare i den här kyrkan minskade inte därför att de deltog. Det stärkte istället vår förmåga att tjäna.

Det finns somliga män som arrogant tror att de är kvinnorna överlägsna. De verkar inte förstå att de inte ens skulle finnas till om det inte var för modern som födde dem. När de yrkar på sin överlägsenhet förringar de henne. Det har sagts: ”Mannen kan inte förnedra kvinnan utan att själv bli förnedrad, han kan inte förhöja henne utan att samtidigt förhöja sig själv.” (Alexander Walker, Elbert Hubbard’s Scrap Book [1923], s 204.)

Så oändligt sant detta är. Vi ser förnedringens bittra frukt runt omkring oss. Skilsmässa är ett av resultaten. Denna ondska sprider ut sig hejdlöst i samhället. Den är resultatet av att inte respektera sin äktenskapspartner. Den gör sig gällande genom försummelse, kritik, misshandel och övergivande. Vi i kyrkan är inte immuna mot detta.

Jesus förkunnade: ”Vad Gud har fogat samman, skall människan inte skilja åt.” (Matt 19:6)

Ordet människa avser både man och kvinna, men faktum är att det mest är männen som orsakar omständigheterna som leder till skilsmässa.

Efter att ha handlagt hundratals skilsmässofall under årens lopp, är jag övertygad om att om vi tillämpade en enda vana skulle det åstadkomma mer för att lösa detta allvarliga problem än något annat.

Om varje man och varje hustru regelbundet gjorde vad de kunde för att sörja för deras partners bekvämlighet och lycka skulle det finnas mycket få skilsmässor, om ens några. Det skulle aldrig förekomma några tvister. Inga anklagelser skulle slungas ut. Vredesutbrott skulle upphöra. Istället skulle kärlek och omtanke ersätta misshandel och elakhet.

Det fanns en populär sång vi sjöng för många år sedan, och texten lyder:

Så sant detta är.

Varje kvinna är en Guds dotter. Ni kan inte förnärma henne utan att förnärma honom. Jag vädjar till männen i den här kyrkan att söka efter och vårda sig om gudomligheten som finns hos deras livskamrat. I den utsträckning det sker kommer det att finnas harmoni, frid, rikare familjeliv och kärlek som ger näring.

President McKay påminde oss om det så väl: ”Ingen framgång kan uppväga ett misslyckande i hemmet.” (Citerad i J E McCulloch, Home: The Savior of Civilization [1924], s 42; Conference Report, apr 1935, s 116.)

Likadant är det med sanningen president Lee påminde oss om: ”Det viktigaste arbete ni någonsin kommer att uträtta för Herren, sker inom ert eget hems väggar.” (”Maintain Your Place as a Woman”, Ensign, feb 1972, s 51.)

Botemedlet för de flesta äktenskapliga problemen är inte skilsmässa. Det är omvändelse och förlåtelse, uttryck för vänlighet och omtanke. Botemedlet ligger i att tillämpa den gyllene regeln.

Det är något stort och vackert när en ung man och en ung kvinna tar varandras händer över altaret och sluter förbund inför Gud att de ska ära och älska varandra. Men hur dyster är inte bilden några månader eller år senare när sårande uttryck, elaka och skarpa ord, höjda röster och bittra anklagelser slungas ut.

Det behöver inte vara så, mina kära bröder och systrar. Vi kan höja oss över sådana ”svaga och ömkliga” saker i vårt liv. (Se Gal 4:9.) Vi kan söka efter och erkänna den gudomliga naturen hos varandra som kommer oss till del som vår himmelske Faders barn. Vi kan leva tillsammans enligt Guds mönster som är äktenskapet och uträtta det vi förmår, om vi utövar självkontroll och avhåller oss från att försöka kontrollera vår livskamrat.

Kvinnorna i vårt liv är skapelser begåvade med särskilda egenskaper, gudomliga anlag, som får dem att nå ut i vänlighet och kärlek till människorna omkring sig. Vi kan uppmuntra denna önskan att nå ut om vi ger dem möjligheten att använda de talanger och impulser som finns inom dem. På gamla dar sade min älskade kamrat stilla till mig en kväll: ”Du har alltid gett mig vingar att flyga med, och jag har älskat dig för det.”

Jag kände en gång en man som nu har gått bort, som insisterade på att fatta alla beslut för sin hustru och sina barn. De kunde inte ens köpa ett par skor utan honom. De kunde inte ta pianolektioner. De kunde inte verka i kyrkan utan hans tillstånd. Jag har sett vad resultatet blev av den attityden och det var inte gott.

Min far tvekade aldrig att ge min mor en komplimang. Vi barn visste att han älskade henne tack vare det sätt han behandlade henne på. Han tog hänsyn till henne. Och jag ska alltid vara djupt tacksam för hans föredöme. Många av er har välsignats på samma sätt.

Jag kunde säga mer om saken, men det är inte nödvändigt. Jag önskar bara betona den stora iögonfallande sanningen att vi alla är Guds barn, både söner och döttrar, bröder och systrar.

Som far, älskar jag mina döttrar mindre än mina söner? Nej. Om jag är skyldig till någon obalans, så är det till förmån för mina kära flickor. Jag har sagt att när en man blir gammal hoppas jag att han har döttrar omkring sig. De är så vänliga och goda och omtänksamma. Jag tror jag kan säga att mina söner är dugliga och kloka. Mina döttrar är intelligenta och vänliga. Och ”min bägare flödar över” tack vare detta. (Ps 23:5)

Kvinnor utgör en sådan nödvändig del av lycksalighetsplanen som vår himmelske Fader har gett oss. Planen fungerar inte utan dem.

Bröder, det finns för mycket sorgsenhet i världen. Det finns för mycket elände och hjärtesorg och brustna hjärtan. Det finns för många tårar som fälls av sörjande hustrur och döttrar. Det finns för mycket försumlighet och misshandel och ovänlighet.

Gud har gett oss prästadömet och det prästadömet kan inte utövas ”utom genom överbevisning, långmodighet, mildhet, saktmod och oskrymtad kärlek, genom godhet och sann kunskap, som storligen utvidgar själen, utan skrymteri eller svek”. (L&F 121:41–42)

Så tacksam jag är, så tacksamma vi alla måste vara, för kvinnorna i vårt liv. Må Gud välsigna dem. Må hans stora kärlek falla över dem som himlens dagg och kröna dem med lyster och skönhet, nåd och tro. Och må hans Ande falla över oss män och leda oss att alltid respektera dem i tacksamhet, och ge dem uppmuntran, styrka, näring och kärlek, som är själva kärnan i vår Återlösares och Herres evangelium. Om detta ber jag ödmjukt, i Jesu Kristi heliga namn. Amen.