Om I ären beredda skolen I icke frukta

Vilken förmån det är att få stå framför er på detta Hjälpföreningens allmänna möte. Förutom alla ni som samlats i det här konferenscentret, lyssnar många tusen andra på det här mötet via satellit.

När jag talar till er ikväll, inser jag att jag som man är i minoritet och måste vara noga med vad jag säger. Jag känner mig ungefär som den blyge kusinen från landet som kom på besök till sin släkting i staden. Han hade inte träffat denne släkting på många år och blev häpen när en ung pojke öppnade dörren när han ringde på. Pojken bad honom stiga in och frågade, sedan de satt sig ner: ”Jaha, och vem är du?”

Besökaren svarade: ”Jag är en kusin på din fars sida,” varpå pojken svarade: ”Jaha, i det här huset är det fel sida!”

Jag är övertygad om att ikväll, i det här huset, är jag på rätt sida, på Herrens sida.

För många år sedan såg jag ett foto av en söndagsskolklass i sjätte församlingen i Pioneers stav i Salt Lake City. Fotografiet var taget 1905. En söt flicka med flätor syntes på främsta raden. Hon hette Belle Smith. Senare, som Belle Smith Spafford, generalpresident för Hjälpföreningen, skrev hon: ”Aldrig har kvinnorna haft större inflytande än i dagens värld. Aldrig har möjligheternas dörrar varit mer öppna för dem. Detta är en inbjudande, spännande, uppfordrande och krävande tid för kvinnorna. Det är en tid som är rik på belöningar om vi kan behålla jämvikten, lära oss livets sanna värden och med visdom bedöma våra möjligheter.”¹

Hjälpföreningen har haft som mål att hjälpa till med att eliminera analfabetismen. De av oss som kan läsa och skriva förstår inte vilken förlust det är att inte kunna läsa, att inte kunna skriva. De är insvepta i ett mörkt moln som hindrar framgång, avtrubbar intellektet och fördunklar hoppet. Ni systrar i Hjälpföreningen kan skingra detta moln av förtvivlan och släppa in himlens gudomliga ljus som lyser över era systrar.

För flera år sedan var jag i Monroe, Louisiana på en regionkonferens. Det var en härlig konferens. Jag var på väg hem när jag på flygfältet träffade en förtjusande svart syster som kom fram till mig jublande glad och sade: ”President Monson! Innan jag anslöt mig till kyrkan och blev medlem i Hjälpföreningen kunde jag varken läsa eller skriva. Ingen i min släkt kunde det. Du förstår, vi var alla fattiga lantarbetare. President Monson! Mina vita hjälpföreningssystrar — de lärde mig läsa. De lärde mig skriva. Nu hjälper jag till att lära andra vita systrar att läsa och skriva.” Jag tänkte på den stora glädje hon måste ha känt då hon öppnade sin bibel och för första gången läste Herrens ord:

”Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så skall jag ge er vila.

Ta på er mitt ok och lär av mig, ty jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då skall ni finna ro för era själar.

Ty mitt ok är milt, och min börda är lätt.”²

Den dagen i Monroe i Louisiana fick jag andens bekräftelse om Hjälpföreningens stora uppgift att förbättra läs- och skrivkunnigheten.

Poeten skrev:

En annan poet lade till denna slående vers:

Stor är den omsorg som alla föräldrar har om sina barn och deras eviga lycka. Detta skildras i musikalen Spelman på taket, en av de musikaler som gått längst tid i teaterns historia.

Man skrattar när man ser hur den gammalmodige fadern i en judisk familj i Ryssland försöker förstå sig på de förändrade tider som hans vackra tonårsdöttrar så eftertryckligt visat honom.

Dansens munterhet, musikens rytm, skådespelarnas skicklighet bleknar bort i betydelse när den gamle mannen Tevje säger det som för mig blir musikalens budskap. Han samlar sina förtjusande döttrar vid sin sida och ger, i den enkla lantliga inramningen, råd till dem medan de begrundar sin framtid. ”Kom ihåg,” varnar Tevje, ”att i Anatevka … vet var och en av er vem ni är och vad Gud förväntar sig att ni skall bli.”⁵

Ni, mina älskade systrar, vet vilka ni är och vad Gud förväntar sig att ni ska bli. Er uppgift är att föra alla dem ni har ansvar för till kunskap om denna sanning. Hjälpföreningen i denna kyrka, Herrens kyrka, kan vara medlet till att uppnå detta mål.

Kyrkans främsta möjlighet att undervisa finns i hemmet”, sade president David O McKay.⁶ Ett sant mormonhem är ett hem där Kristus gärna skulle stanna och vila, om han råkade komma dit”.⁷

Vad gör vi för att se till att våra hem stämmer med denna beskrivning? Det räcker inte att bara föräldrarna har starka vittnesbörd. Barnen kan inte alltid leva på föräldrarnas övertygelse.

President Heber J Grant förkunnade: ”Det är vår plikt att undervisa våra barn i deras ungdom … Jag vet att evangeliet är sant och det gör också min hustru, men jag vill säga er, att våra barn vet inte att evangeliet är sant om de inte studerar det och får ett eget vittnesbörd.”⁸

Kärlek till Frälsaren, vördnad för hans namn och uppriktig respekt för varandra utgör en fruktbar jordmån för ett växande vittnesbörd.

Att lära sig evangeliet, att bära vittnesbörd, att leda en familj är sällan eller aldrig enkelt. På livets resa råkar vi ut för gupp i vägen, dyningar på vattnet, ja, vår tids oro och turbulens.

När jag för några år sedan besökte medlemmar och missionärer i Australien, såg jag ett vackert exempel på hur ett vittnesbörd kan välsigna och helga ett hem. Missionspresidenten Horace D Ensign och jag reste den långa vägen mellan Sydney och Darwin, där jag skulle ta första spadtaget till vårt första kapell i den staden. På vägen dit skulle vi göra ett kort uppehåll i ett gruvsamhälle som heter Mount Isa. När vi kom till den lilla flygplatsen, kom en kvinna och hennes två barn fram till oss. Hon sade: ”Jag heter Judith Louden. Jag är medlem i kyrkan och det här är mina barn. Vi trodde att ni kanske skulle komma med det här flyget, så vi åkte hit för att prata med er den lilla stund ni måste vänta här.” Hon förklarade att hennes man inte var medlem i kyrkan och att hon och barnen faktiskt var de enda medlemmarna i hela området. Vi talade med varandra och bar vittnesbörd för varandra.

Tiden gick. När vi skulle gå ombord såg syster Louden så övergiven ut, så ensam. Hon vädjade: ”Ni får inte åka än. Jag har saknat kyrkan så mycket.” Plötsligt hörde vi i högtalaren att vårt plan skulle försenas en halvtimme på grund av ett mekaniskt fel. Syster Louden viskade: ”Min bön har blivit besvarad.” Hon frågade sedan hur hon skulle kunna få sin make att bli intresserad av evangeliet. Vi rådde henne att låta honom vara med under hemprimärlektionen varje vecka och att vara ett levande vittnesbörd om evangeliet för honom. Jag nämnde att vi skulle sända henne en prenumeration av Children’s Friend och annat material för undervisning i hemmet. Vi uppmanade henne att aldrig ge upp hoppet om sin man.

Vi lämnade Mount Isa, en stad som jag sedan aldrig återvänt till. Men jag kommer alltid att med glädje minnas denna underbara mor och de dyrbara barnen som med tårar av tacksamhet och glädje vinkade adjö till oss.

Flera år senare talade jag vid ett ledarskapsmöte för prästadömsbärarna i Brisbane i Australien. Jag framhöll vikten av att undervisa om evangeliet i hemmet och vikten av att efterleva evangeliet och att vara exempel på sanningen. Jag berättade för männen där om syster Louden och det intryck hon gjort på mig genom sin tro och beslutsamhet. Till slut sade jag: ”Jag får nog aldrig veta om syster Loudens make blev medlem i kyrkan, men han kunde inte ha funnit ett bättre föredöme att följa.”

En av ledarna räckte upp handen, ställde sig upp och sade: ”Broder Monson, jag heter Richard Louden. Kvinnan du talar om är min hustru. Barnen [rösten darrade] är våra barn. Vi är en evig familj nu, delvis tack vare min kära hustrus uthållighet och tålamod. Hon gjorde alltihop.” Inte ett ord sades. Tystnaden bröts bara av dämpade snyftningar och av många tårar.

Vi lever verkligen i oroliga tider. Oftast är framtiden okänd, så vi behöver förbereda oss för det osäkra. Statistiken säger att tidvis, och av olika orsaker, kan det bli nödvändigt för er att ta på er rollen som försörjare. Jag uppmanar er att utbilda er och skaffa er kunskaper som det finns behov av, så att ni kan försörja familjen om det skulle behövas.

Kvinnans roll är unik. Den berömde amerikanske essäisten, författaren och historikern Washington Irving sade: ”Det finns någon i världen som för den sorgsne känner större sorg än han själv; det finns en som finner en annan människas glädje större än sin egen; det finns en som gläder sig över andras vunna heder mer än att själv vinna den; det finns en för vilken stora prestationer inte för med sig personlig ära utan endast stor glädje; det finns en som med större trohet döljer en annans brister än sina egna; det finns en som fullständigt glömmer sig själv i vänlighet, ömhet och hängivenhet för en annan. Denna person är kvinnan.”

Som president Gordon B Hinckley sade: ”Gud placerade i kvinnan något gudomligt som finner uttryck i tyst styrka, i förädling, i frid, i godhet, i dygd, i sanning, i kärlek. Och alla dessa egenskaper får sitt sannaste och mest tillfredsställande uttryck i moderskapet.”⁹

Att vara mor har aldrig varit lätt. Några av världens äldsta skrifter förmanar oss att inte förkasta vår mors undervisning, lär oss att en dåraktig son är sin mors sorg och manar oss att inte förakta vår mor när hon blir gammal.¹⁰

Skrifterna påminner oss också om att det vi lär oss från våra mödrar utgör våra grundvärderingar, som var fallet med Helamans 2 000 unga söner och krigare, som hade fått lära sig av sina mödrar att om de inte tvivlade, skulle Gud frälsa dem.¹¹ Och det gjorde han!

Många medlemmar i Hjälpföreningen har ingen make. Dödsfall, skilsmässa, eller brist på tillfälle, har orsakat att en kvinna i många fall måste stå ensam. Så har vi också de systrar som just kommit in från Unga kvinnors program. Ingen behöver faktiskt stå ensam, för en kärleksfull himmelsk Fader står vid hennes sida och ger henne vägledning i livet och frid och förtröstan under de stilla stunder när ensamheten gör sig påmind och hon behöver medkänsla. Det är också viktigt att kvinnorna i Hjälpföreningen står sida vid sida som systrar. Må ni alltid finnas där för att ta hand om varandra och kunna se varandras behov. Må ni vara uppmärksamma på andras omständigheter, och inse att en del kvinnor har fått vissa prövningar, men att alla kvinnor är värdefulla döttrar till vår himmelske Fader.

När jag nu avslutar mitt tal, vill jag berätta om en upplevelse jag hade för flera år sedan som framhäver styrkan hos er, kära systrar i Hjälpföreningen.

Under 1980, då vi firade 150-årsjubiléet av kyrkans organisation, ombads alla systrarna i Hjälpföreningens allmänna kommitté, att skriva ett personligt brev till systrarna i kyrkan år 2030 — femtio år in i framtiden. Här följer ett utdrag från det brev som syster Helen Lee Goates skrev:

”Vår värld år 1980 är fylld med ovisshet, men jag är fast besluten att leva varje dag i tro och utan fruktan, att förlita mig på Herren och att följa vår nuvarande profets råd. Jag vet att Gud lever, och jag älskar honom av allt mitt hjärta. Jag är så tacksam att evangeliet återställdes till jorden för 150 år sedan och att jag kan njuta välsignelserna som kommer av att vara medlem i denna underbara kyrka. Jag är tacksam för Guds prästadöme, och jag har upplevt dess kraft hela mitt liv.

Jag känner frid i min värld och ber att ni må stöttas i er värld av starka vittnesbörd och en orubblig övertygelse om Jesu Kristi evangelium.”¹²

Helen Lee Goates avled i april 2000. Kort före hennes död i cancer, besökte syster Monson och jag henne och hennes man och familj. Hon verkade lugn och fridfull. Hon sade till oss att hon var beredd att dö, och såg fram emot att återse sina föräldrar och andra nära och kära som gått före henne. Syster Goates var i sitt liv ett föredöme på kvinnornas ädelhet i kyrkan. När hon gick bort personifierade hon ert tema: ”Om I ären beredda skolen I icke frukta.”¹³

Jag bär mitt vittnesbörd för er, mina älskade systrar, att vår himmelske Fader lever, att Jesus är Kristus och att vi idag leds av en profet för vår tid, president Gordon B Hinckley. Må ni välsignas med en trygg resa längs livets vägar, ber jag i Jesu Kristi namn, amen.