Att känna tillhörighet är vår heliga födslorätt

Systrar, jag är glad över att vi är tillsammans i kväll. Tack för era oräkneliga barmhärtighetsgärningar, era ständigt växande vittnesbörd och ert outtömliga förråd av gryträtter! Ni betyder mycket och ni är som solsken för själen!

I dessa farofyllda tider finner jag tröst i löftet att om vi är beredda så behöver vi inte frukta.¹ Hjälpföreningen hjälper oss att förbereda oss — inte bara timligt utan också andligt. Men Hjälpföreningen kan inte hjälpa oss med vår förberedelse utan vår medverkan! Jag är rädd för att en del av er känner det som om ni inte passar in i Hjälpföreningen, som om ni inte tillhör den! Oavsett om ni tycker att vi är för unga eller för gamla, för rika eller för fattiga, för intelligenta eller för lågutbildade, så är ingen av oss för olik för att tillhöra vår gemenskap! Om jag kunde få mitt hjärtas önskan uppfylld, så skulle var och en av er känna att ni passar in, att ni tillhör gemenskapen. Jag vittnar för er att ni verkligen passar in, att ni verkligen tillhör Hjälpföreningen — den gode Herdens fålla för kvinnor.

Jag kan förstå hur president Joseph F Smith kände sig när han sade följande år 1907: ”I dag händer det alltför ofta att våra unga, energiska, intelligenta kvinnor tycker att det bara är de äldre som bör sammankopplas med Hjälpföreningen.” Sedan sade han: ”Detta är ett missförstånd.”²

Jag besökte nyligen Etiopien där jag träffade Jennifer Smith. Om någon kvinna skulle kunna säga att hon inte passade in, så var det syster Smith. Hon sade: ”Jag var så olik de andra [systrarna] i vår gren. Språket, kläderna, kulturen — allt verkade vara en klyfta mellan oss. Men när vi talade om Frälsaren … minskade gapet. När vi talade om en kärleksfull himmelsk Fader … fanns det inget gap.” Hon fortsatte: ”Vi kan inte ändra eller ta bort andra människors bördor, men vi kan innesluta och tillhöra varandra i kärlek.”³

Dessa systrar fann en del av Sion genom att bli av ett hjärta och ett sinne.⁴ ”Ty om I icke ären ett”, säger Herren, ”ären I icke mina.”⁵ President Hinckley har sagt att om vi ”står eniga och talar med en stämma, blir [vår] styrka omätlig”.⁶ Hur kan vi som systrar i Sion bli ett? På samma sätt som vi tillhör en make eller en familj: Vi bjuder på oss själva — våra känslor, våra tankar, våra hjärtan.

I en församling introducerar mödrarna sina döttrar för Hjälpföreningen under ett söndagsmöte när de har fyllt arton. En mor berättade ömt hur hennes hjälpföreningssystrar hade tagit hand om henne ända sedan hon var nygift: ”De har kommit med mat och kramar i sorgens tid, skratt och stöd i firandet. De har undervisat mig om evangeliet genom att besöka mig och låta mig besöka dem. De har låtit mig göra misstag medan jag tagit deras tid.” Denna mor förklarade sedan för sin dotter hur prästkragarna i deras trädgård kom från Carolyn, liljorna från Venice och smörblommorna från Pauline. Dottern var förvånad. Hennes mor svarade: ”Dessa kvinnor är mina systrar på alla sätt, och jag är tacksam att få föra in dig under deras beskydd.”

Det är mångfalden i en trädgård som bidrar till dess skönhet. Vi behöver prästkragar och liljor och smörblommor. Vi behöver trädgårdsmästare som vattnar och ger näring och omsorg. Olyckligtvis vet Satan att omsorgen förenar vårt systerskap varje dag och för evigt. Han vet att själviskheten börjar förstöra vår önskan att dela med oss, vilket förstör enigheten, vilket förstör Sion. Systrar, vi kan inte låta motståndaren splittra oss. Ni förstår, ”en fullkomlig enighet”, sade Brigham Young, ”kommer att rädda ett folk.”⁷ Och jag vill tillägga att en fullkomlig enighet kommer att rädda vårt samhälle.

President Boyd K Packer påminner oss om att ”alltför många systrar … bara ser Hjälpföreningen som en kurs de deltar i … Systrar”, sade han, ”ni måste frångå tanken att ni bara deltar i Hjälpföreningen till att känna att ni tillhör den!”⁸ Vår känsla av tillhörighet börjar på söndagen då vi hör varandras röster. Ingen lärare bör hålla sin lektion för en grupp tysta systrar, för lektionen är vår lektion.

Att tillhöra innebär att behövas, att vara älskad och saknad när du inte är där. Att tillhöra är att behöva, älska och sakna dem som inte är där. Detta är skillnaden mellan att närvara och tillhöra. Hjälpföreningen är inte bara en lektion på söndagen, den är en gudomlig gåva till oss kvinnor.

Här är två anledningar till varför jag känner att jag tillhör Hjälpföreningen — och det beror inte bara på min nuvarande kallelse! Jag kände mig nere förra månaden när mina besökslärare kom. Sue är frånskild och Cate är en av mina före detta laurelflickor. De gav budskapet och höll en bön. Men de gav också verklig omtanke. Jag kände mig upplyft och älskad.

En av mina systrar i Hjälpföreningen uppsände en bön för inte så länge sedan och bad vår himmelske Fader välsigna mig — hon namngav mig — i mina ansvar. Hon kände inte till mina speciella behov, men hon kände vad som fanns i mitt hjärta.

Era besökslärare har kanske inte kommit på sista tiden, eller ni kanske inte har namngivits i en bön. Jag är ledsen om det varit så. Men vi behöver inte ha blivit besökta för att vara en god besökslärare. Någon behöver inte ha bett för oss, för att vi ska be. Om vi är generösa och uppriktigt delar med oss, kommer våra systrar också att dela med sig — trots våra olikheter. Vi kommer att känna varandras hjärtan, och känslan av tillhörighet kommer att blomstra som en trädgård. Syster Smith och våra systrar i Etiopien lärde sig att olikheter inte har någon betydelse, för att känna tillhörighet är kärlek, Kristi rena kärlek, i praktiken. Och kärleken upphör aldrig.

Vare sig vi tjänar i Primär eller i Unga kvinnor, vare sig vi är aktiva eller mindre aktiva, vare sig vi är gifta eller ensamstående, vare sig vi är unga kycklingar eller mogna höns, tillhör vi alla Hjälpföreningen. Jag är en mogen höna, men jag känner mig som en ung kyckling! Vi behöver era röster, era känslor, era hjärtan. Hjälpföreningen behöver er. Och vet ni vad? Ni behöver Hjälpföreningen. När ni inte deltar, berövar ni både er själva och Hjälpföreningen något.

Systrar, vi kan inte ha någon splittring i Hjälpföreningen, utan ”lemmarna [bör] ha samma omsorg om varandra”.⁹ ”Om en lem lider, så lider alla lemmarna med den. Och om en lem hedras, gläder sig alla lemmarna med den.”¹⁰ Ty ”kroppen behöver varje lem, så att alla må uppbyggas tillsammans och kroppen bevaras fullkomlig”.¹¹

Ja, Hjälpföreningen kan bli roligare, mer glädjande, mer sammanförande. Våra bördor kan lättas, det som tynger oss kan minskas. Hjälpföreningen är inte perfekt, eftersom ingen av oss är det. Men vi kan arbeta på det. Vi kan fullkomna den tillsammans medan vi tar våra egna steg framåt. Hur? Genom att helt enkelt ändra vår attityd: Vårt sätt att tala om Hjälpföreningen påverkar vad andra känner för Hjälpföreningen — särskilt de unga kvinnorna. Stöd våra presidentskap och lärare i Hjälpföreningen — låt dem ta av vår tid och lära sig (precis som vi tar av deras när vi lär oss). Förlåt mer och döm mindre. Var en omtänksam, flitig besökslärare. Delta i mötena för hemmets, familjens och den enskildes utveckling med entusiasm. Sök det goda med Hjälpföreningen och bygg därpå.

President Joseph F Smith gav oss ett uppdrag att ”ta oss an detta [Hjälpföreningens] arbete med styrka, med förstånd och förenade krafter, för att bygga upp Sion”.¹² Om vi tror att Herrens kyrka har återupprättats — och det tror vi — då måste vi tro att Hjälpföreningen är en väsentlig del av hans organiserade fårahus. Vi måste sluta fråga om vi passar in — för att det gör vi! Våra olikheter är inte så stora att vi inte kan bygga Sion tillsammans.

För snart ett år sedan låg syster Janice Burgoyne i Pasadena, Kalifornien, döende i cancer. Hon hade frikostigt bjudit på sig själv, och hon var djupt älskad. Hennes systrar i Hjälpföreningen kom med mat till henne, de städade hennes hem, tog hand om hennes två unga söner, hjälpte hennes make att planera för begravningen. Det var svårt för Janice att ta emot så mycket hjälp, och veta att hennes systrar skulle hitta den där gamla brödbiten bakom soffan. Hon oroade sig för att systrarna skulle få reda på mer än vad som fanns i hennes hjärta! Men eftersom hennes systrar kände hennes hjärta, spelade det ingen roll. De ordnade med samåkning, hjälpte till med hemläxor, spelade på hennes piano, bytte lakan i sängen. Och de gjorde det dag efter dag efter dag, utan att klaga, med gränslös kärlek. Att de delade med sig som de gjorde förändrade för alltid dessa systrar. Innan Janice dog vände hon sig mot en av systrarna i Hjälpföreningen och frågade med tacksamhet och djup respekt: ”Hur kan någon dö utan Hjälpföreningen?”

Till er, mina kära systrar — och ni är mina systrar — ställer jag frågan: Hur kan någon leva utan Hjälpföreningen?

Att få känna tillhörighet är vår heliga födslorätt. Hur gärna skulle jag inte vilja hålla er i mina armar och gå till Hjälpföreningen med er. Hur gärna skulle jag inte vilja lära känna era hjärtan och låta er få känna mitt. Ta med era hjärtan, era välvilliga hjärtan, till Hjälpföreningen. Ta med era talanger, era gåvor, er personlighet, så att vi kan bli ett.

Jag vittnar om att ”den gode herden kallar på oss … för att föra oss in i sitt fårahus”.¹³ Vi kanske inte har alla svaren, men vi måste förlita oss på att Hjälpföreningen är en viktig del av hans verk, för:

I Jesu Kristi namn. Amen.