Seniormissionärer och evangeliet

Jag tänker till exempel på äldste Lloyd Poelman och hans hustru syster Catherine Poelman. De har 9 vuxna barn och 20 barnbarn och de verkar just nu i en avlägsen del av Chile, i en liten gren där. De besöker ofta mindre aktiva medlemmar och familjer som är nyomvända till kyrkan. Dessa besök ger paret Poelman möjlighet att läsa tillsammans med dessa familjer och att bära vittnesbörd om templets välsignelser. I missionens grenar har de också undervisat folket hur man leder sång och spelar förenklade versioner av psalmerna på små elektroniska keyboards. Äldste och syster Poelman skrev nyligen: ”Dopet är bara det första steget i omvändelsen. När den första entusiasmen avtar och de nyomvända ständigt måste arbeta långa timmar bara för att förtjäna sitt levebröd, behöver de hjälp av andra som delar med sig av evangeliets glädje. Det är vår specialitet. En del av vårt arbete är förebyggande — att hålla nära kontakt med nyomvända. Men andra som sällan går på kyrkans möten har inte förlorat sin övertygelse och tar emot vårt budskap med tacksamhet. När vi ser förändringen hos dem vi besöker känner vi oss välsignade av att få ständig vägledning och hjälp från Herren i detta verk, och samtidigt av att veta att våra anhöriga hemma genom oss tar del i vår kallelse och dessa särskilda välsignelser.”⁶

Dessa underbara par är engagerade i arbetet att återvinna själar som tidigare ingått förbund att ta på sig Jesu Kristi namn.

Andra missionärspar verkar i kyrkans heliga tempel. Äldste Kenneth och syster Barbara Willits till exempel verkar i templet i Accra i Ghana. De fick särskild kärlek till folket i Ghana medan de verkade där som missionärer för mer än tjugo år sedan. De är energiska och entusiastiska människor som omvändes för femtio år sedan och har 3 barn, 16 barnbarn och 12 barnbarnsbarn. De utför upphöjelsens förordningar i templet. Broder Willits verkar som beseglare. Vid flera tillfällen har de blivit glatt överraskade över att träffa medlemmar som de tidigare mött under sin första mission. Nyligen beseglade äldste Willits en man och hustru som de hade undervisat 1982, och äldste Willits beseglade fyra av parets avlidna barn till dem. Äldste och syster Willits skriver: ”Vår villighet att lämna våra barn och vårt hem motiveras av de tempelförbund vi ingått, och vår djupaste önskan är att bli en evig familj. Våra barn stöder oss helt i vårt arbete och de får del av de många välsignelser vi har fått. Vi är ödmjukt tacksamma för förmånen att få hjälpa andra ta emot templets välsignelser.”⁷

Modiga och omtänksamma par som äldste och syster Willits möjliggör och berikar arbetet som utförs i många av våra tempel över hela världen. Några tempel, som templet i Accra i Ghana, är belägna på platser där de flesta lokala medlemmar inte förut kunnat besöka ett tempel. Förordningarna för dessa medlemmar underlättas nu genom erfarna par som verkar som tempelmissionärer. Vi tackar också dem av hjärtat.

Tidigare i år var äldste Douglas L Callister och jag i Kiev, huvudstaden i Ukraina. Vi var där för att organisera den första staven i före detta Sovjetunionen. Vi var glada över att konstatera att Kievs distrikt var väl förberett för att bli en stav — fullt organiserad och redo att inta sin plats bland Sions stavar. Där träffade vi också missionärerna, bland vilka det fanns flera trofasta seniorpar. Vi lyssnade uppmärksamt till vad de hade att säga.

Vi minns vad äldste Rudi och syster Eva Hegewald berättade, som växt upp i före detta Östtyskland. De talade med en förtjusande tysk accent och berättade om de svåra dagarna under andra världskriget och den efterföljande sovjetiska ockupationen. De berättade om sina många försakelser. Att de fann Herrens sanna kyrka och senare emigrerade till Amerika såg de som dyrbara välsignelser. Under de följande åren fick de fem friska barn och de tillväxte både andligen och ekonomiskt. De tyckte att gå ut som missionärer vore ett bra sätt att tacka Herren. De uttryckte sin djupa önskan att få tjäna i Östeuropa. De kallades att tjäna i Ukrainamissionen Kiev. Äldste och syster Hegewald skriver: ”I slutet av vår mission i vår före detta fiendes land är vi nu tacksamma att ha haft möjligheten att undervisa och älska folket i Ukraina. Vår mission i Herrens tjänst har läkt vår själ, och vår familj är mer enig än tidigare. Vi har verkligen haft en enastående och givande upplevelse och har fått se många små underverk.”⁸

Lägg märke till att alla tre paren skrev om sina välsignelser. Ett annat par berättar om välsignelser som missionärsarbetet medför. De skrev: ”Goda människor utförde våra uppgifter som föräldrar bättre än vi … Om det finns något problem i er familj som inte lösts genom bön och fasta, kanske en mission skulle kunna lösa det.”⁹

Inga seniormissionärer tycker att det är lätt att åka iväg. Det gjorde inte heller Joseph eller Brigham eller John eller Wilford. De hade också barn och barnbarn. De älskade inte på något vis sina familjer mindre, men de älskade också Herren och ville tjäna honom. En dag kanske vi möter dessa ståndaktiga personer som hjälpte till att etablera denna tidshushållning. Då ska vi glädjas över att vi inte höll oss undan när en kallelse till missionsarbete kom från profeten, även under livets höst.

På generalkonferensen i oktober 1925 gav president Heber J Grant en kraftfull kallelse till ”mogna män med klokt omdöme som hade haft erfarenhet i att predika evangeliet … att gå ut och arbeta på missionsfältet”.¹⁰

Det behovet finns fortfarande. Under det senaste utbildningsmötet för prästadömsledare över hela världen, gav president Gordon B Hinckley en liknande kallelse: ”Det finns ett ständigt behov av fler missionärspar”, sade han. ”De utför ett underbart tjänande över hela världen. Ni [ledare] behöver inte vänta på att paren ska anmäla sig frivilligt. De uppoffringar som hänger samman med att tjäna Herren på heltid blir till rika välsignelser för missionärsparen, deras familjer och de människor de tjänar.”¹¹

Biskopar behöver också hörsamma denna profetiska kallelse och fråga dessa medlemmar om de kan gå ut som missionärer. Tillfällena för seniormissionärer att tjäna är varierande och omfattande.¹² Kallelsen till dem att tjäna görs på ämbetets vägnar efter det att yrkesbakgrund, språkkunskaper och personliga förmåga noggrant och under bön beaktats.¹³ Av alla kvalifikationer för att tjäna är en önskan att tjäna nog den allra viktigaste. Herren har förkunnat:

”Sen därför till, o I, som inträden i Guds tjänst, att I tjänen honom av allt edert hjärta, all eder förmåga, själ, sinne och styrka, att I mån stå ostraffliga inför Gud på den yttersta dagen.

Om I därför haven begär att tjäna Gud, ären I kallade till verket.”¹⁴

Många enkla sista dagars heliga är rädda att de inte är kvalificerade för missionärstjänst. Men till sådana tänkbara missionärer har Herren gett följande försäkran: ”Tro, hopp, barmhärtighet och kärlek, med blicken endast på Guds ära, dugliggör honom till detta verk.”¹⁵

När jag nu lovprisar seniormissionärernas arbete inser jag att det finns många fler som skulle vilja tjäna men som inte kan det. Begränsningar på grund av ålder eller dålig hälsa kräver en realistisk bedömning, och också familjemedlemmarnas viktiga behov. När en önskan brinner inom er, men sådana begränsningar hindrar er, kan ni tjäna genom andra. De kan bli era armar och ben och ni kan skänka de medel som behövs. Sedan finns det andra som kan ge av sin tid och sina talanger som hemma-missionärer.¹⁶ Alla bidrag behagar Herren och lovordas av honom.

Vi kan alla predika evangeliet genom undervisning och föredöme. Ordet evangelium betyder ”glad nyhet”. Den glada nyheten är Herren Jesus Kristus och hans budskap om frälsning.¹⁷ Jesus likställde evangeliet med både sin mission och sin verksamhet på jorden. I sin missionsbefallning sade Jesus:

”Detta är det evangelium, som jag har givit eder — att jag har kommit till världen för att göra min Faders vilja, emedan min Fader har sänt mig.

Min Fader sände mig, på det jag skulle bliva upplyft på korset.”¹⁸

Vi vet att Frälsarens jordiska mission var försoningen.

Frälsarens jordiska verksamhet innefattar allt annat han gjorde — hans lärdomar, kärleksyttringar, iakttagande av förordningar, bönemönster, uthållighet med mera. Han levde för att vara vårt föredöme, vilket han också likställde med evangeliet i orden om sin verksamhet: ”Detta är mitt evangelium”, sade han, ”ty de verk, som I haven sett mig göra, skolen även I göra”.¹⁹ Sålunda är tro, omvändelse, dop genom vatten, eld och den Helige Anden, de utvaldas insamling och att hålla ut intill änden allesammans en del av evangeliet.²⁰ Vi kan alla följa Herrens föredöme, oavsett ålder, ställning eller boplats.

Som ett av de ”särskilda vittnen om Kristi namn för hela världen”,²¹ förkunnar jag att han är den levande Gudens Son, vår försonande Frälsare och Återlösare. Detta är hans kyrka, återupprättad i dessa sista dagar för att uppfylla sin gudomliga bestämmelse. Hans profet idag är president Gordon B Hinckley. Detta vittnar jag om i Jesu Kristi namn, amen.