Hur har Hjälpföreningen välsignat ditt liv?

En man som tänkte tillbaka på sitt liv återgav nyligen följande fina berättelse för mig: ”När jag växte upp var min far mindre aktiv i kyrkan. Han kämpade med spriten, och i sina mörkaste stunder kunde han vara hård och anklagande. Vanligtvis hade han inget emot att mamma verkade i församlingen. Hon var verksam i Primär i trettioåtta år och under en stor del av den tiden tjänade hon också i Unga kvinnor. Hennes börda var tung. Hennes äktenskap var svårt och jag vet nu att hon ibland kände sig missmodig, men jag visste det inte då.

Jag insåg inte förrän senare att systrarna i församlingen var hennes styrka. Hon hade inget ämbete i Hjälpföreningens ledarskap, men hon gick alltid på Hjälpföreningens möten och hon älskade sina vänner där. Jag tänkte aldrig på dem som tanter i Hjälpföreningen, de var helt enkelt mammas systrar. De brydde sig om och älskade henne. Hennes syskon var alla bröder och hennes barn var alla söner. Hon hittade de systrar hon saknade och behövde i vår församling. Jag vet att hon berättade om sina känslor för dem — känslor hon inte annars kunde ge uttryck för. Inget av detta verkade vara ’Hjälpföreningen’ då, men jag förstår nu att det var det.”¹

Den här sonens minne av Hjälpföreningen rörde vid mitt hjärta. Ja, Hjälpföreningens medlemmar är kvinnor, men Hjälpföreningen välsignar inte bara kvinnor, den välsignar oss alla.

Hur har Hjälpföreningen välsignat ditt liv?

Jag ställde den frågan till president Hinckley. Han svarade: ”Hjälpföreningen har varit till välsignelse för min familj och min kära hustrus familj i sju generationer. Sedan kyrkans första dagar har våra mödrar och döttrar undervisats om sin förpliktelse att hjälpa de nödlidande. De har skolats i hemkunskapens ädla konst, uppmuntrats i sin andliga utveckling och vägletts att utveckla sin fulla kapacitet som kvinnor. Mycket av detta skedde i Hjälpföreningen och som sedan togs hem för att bli till välsignelse för varje medlem i min familj.”²

Jag har egna ljuva minnen av att jag lekte under lapptäckena min farmor och hennes hjälpföreningssystrar satt och sydde på. Jag var liten, men jag visste att detta var en del av Hjälpföreningen — att välsigna andra. Jag vägleddes med kärlek till Hjälpföreningen av min mor och min mormor. Jag älskar Hjälpföreningen — jag tror att jag alltid gjort det. Genom Hjälpföreningen har jag lärt känna Frälsaren och stärkt min kärlek till honom och till min himmelske Fader. Mitt medlemskap i Hjälpföreningen har gett mig så många möjligheter att undervisas, älska, tjäna och fyllas med Herrens kärlek medan jag strävar efter att hålla mina förbund, visa kristuslik kärlek och stärka min familj.

Åter frågar jag: På hur många sätt har Hjälpföreningen välsignat ditt liv?

När jag besökte missionärsskolan i Brasilien sade jag till missionärerna: ”Berätta vad ni vet om Hjälpföreningen.” En äldste sade: ”Kycklinggryta!” En annan sade: ”Min mor och syster tillhör Hjälpföreningen.” Till sist sade en av dem: ”Det är Herrens organisation för kvinnor.” Han hade rätt, men den betyder något mer. Hjälpföreningen ”utgör en grundläggande del av evangeliet”.³

1842 var ett mycket svårt år för profeten Joseph Smith. Före detta vänner hade vänt sig mot honom. Andra fiender ville få bort honom från Nauvoo för att hindra kyrkans tillväxt. Samma år organiserade han Hjälpföreningen, ”till att ta hand om de fattiga och nödställda, och att frälsa själar”.⁴ President J Reuben Clark Jr gjorde iakttagelsen att mitt under dessa prövningar ”vände sig [Joseph Smith] till systrarna för att få vederkvickelse och uppmuntran som han verkligen behövde just då”.⁵ Detta är en rörande och ödmjukande tanke: en Guds profet som söker vederkvickelse från sina systrar — kvinnor som han gett uppmaningen ”kärleken förgår aldrig”.⁶ För mig påminner detta om kvinnorna som sörjde med Frälsaren på Golgata.

Hjälpföreningen har välsignat profeters liv. Hur har den välsignat ditt?

President Boyd K Packer har sagt: ”Försvaret av hemmet och familjen stärks oerhört då hustrun, modern, och döttrarna tillhör Hjälpföreningen.”⁷ Varför? Därför att kvinnorna är hemmets hjärta.

Mitt medlemskap i Hjälpföreningen har förnyat, stärkt och förpliktat mig att bli en bättre hustru, mor och Guds dotter. Mitt hjärta har utvidgats med kunskap om evangeliet, med kärlek till Frälsaren och allt det han har gjort för mig. Därför säger jag till er, kära systrar: Kom till Hjälpföreningen! Den kommer att fylla ert hem med kärlek, den kommer att nära och stärka er och er familj. Ert hem behöver ert rättfärdiga hjärta.

Under ett uppdrag i Peru nyligen besökte jag broder och syster Morales enkla hem. Det var fyllt av kärlek. De har tre barn och har varit medlemmar i kyrkan i fyra år. Syster Morales har lärt sig mycket i Hjälpföreningen. För att hjälpa till med försörjningen av familjen och en missionärsson tvättade och strök hon åt andra. Hon hjälpte till att ta hand om en grannes två barn när denne var tvungen att arbeta. Hon stödde sin man som kämpar med njursvikt och verkade i äldstekvorumet. De diskuterade lektionerna i Heber J Grant-boken när han förberedde sig för att hålla lektioner.

Jag frågade henne: ”Är du besökslärare?” Med ett leende svarade hon: ”Javisst, syster Parkin. Jag besöker fyra systrar. Två är mindre aktiva, men jag ska älska dem tillbaka.”

När vi skulle ge oss iväg lade jag märke till en handskriven skylt ovanför dörren. På den stod det: ”Har du läst i skrifterna idag?” Hjälpföreningen har välsignat detta hem, denna församling, detta grannskap. Hur har den välsignat dig?

Att tillhöra Hjälpföreningen är mycket viktigt för nydöpta systrar och även för deras familjer. När jag verkade tillsammans med min make när han presiderade över Södra Englandmissionen träffade jag många nyomvända, till exempel Gloria, en ensamstående mor. När hon blev medlem i kyrkan blev hon medlem i Hjälpföreningen. Det var en trygg plats där hon kunde ställa frågor om sin nyfunna tro. Hon hörde kvinnor öppet dela med sig av sina erfarenheter, vilket gjorde att hon ville undersöka Guds ord.⁸ Hon har fått sin patriarkaliska välsignelse, hon har varit i templet och hon tjänar i kyrkan. Jag tänker på president Hinckleys råd till mig: ”[Kvinnor] behöver gemenskap med varandra i en miljö som befrämjar deras tro.”⁹ Hjälpföreningen erbjuder en sådan miljö.

Jag tänkte på Helamans unga krigare när jag hörde sonen till en hjälpföreningssyster säga: ”Jag har välsignats av min mors tro och föredöme. När jag blev prästadömsbärare hade jag lärt mig lika mycket om hemundervisning från min mors besöksundervisning som från min fars hemundervisning … Hennes tro på prästadömet påverkar min tro och stärker min önskan att vara [en] värdig … äldste.”¹⁰

Bröder och systrar, jag har förändrats och välsignats, jag är en bättre människa tack vare Hjälpföreningen. Och det tror jag att vi alla är.

Jag ber att mödrar och döttrar deltar i den med större iver, att männen stödjer sina hustrur och att både mödrarna och fäderna förbereder sina döttrar för Hjälpföreningen. Jag uppmanar prästadömsledarna att leda Guds döttrar, unga och gamla, in i Hjälpföreningen, som är ett av återställelsen många underverk. Och när vi gör detta kommer vi att överväldigas av tacksamhet för denna heliga organisation.

Eftersom Hjälpföreningen är gudomligt utsedd välsignar den inte bara kvinnor, utan också familjen och kyrkan. Jag vittnar om att den är en grundläggande del av Herrens återupprättade evangelium tack vare att den är grundad på kärlek — Kristi rena kärlek. Om detta vittnar jag i Jesu Kristi namn, amen.