Hur tar jag ställning?

Mina kära bröder och systrar och vänner, president Hinckley har påmint oss om att de ”gyllene åren” innehåller mer bly än guld! Det är därför jag sitter medan jag talar till er i dag. Jag håller på att återhämta mig efter ett diskbråck som orsakat en nervskada i ryggen. De säger att jag kan förvänta mig att bli helt bra så småningom.

Jag uttrycker min djupa uppskattning för de välsignelser som har kommit till världen genom det storslagna tjänande som våra bortgångna bröder, äldsterna Neal A Maxwell och David B Haight i de tolvs råd, utförde. Vår förlust är stor. Vi välkomnar broder Uchtdorf och broder Bednar, starka och trofasta män, till de tolv apostlarnas underbara kvorum.

Jag ber ödmjukt denna morgon om att jag ska bli förstådd och inte missförstådd. I en alltmer orättfärdig värld måste vi för att överleva och för att finna glädje och lycka tveklöst ta ställning för Herren, vad som än händer. Vi måste försöka vara trofasta varje timme på dagen, så att vår grundval av förtröstan på Herren aldrig skakas. Mitt budskap handlar om hopp och råd till dem som kanske funderar över den till synes orättvisa fördelningen av smärta, lidande, olyckor och hjärtesorg i det här livet. Några kanske frågar sig:

”Varför föddes jag med fysiska eller mentala begränsningar?”

”Vad har jag gjort för att förtjäna en sådan sorg?”

”Varför måste min far lida så mycket efter ett hemskt, invalidiserande slaganfall? Han var en sådan rättfärdig man och var alltid trofast och lojal mot Herren och hans kyrka.”

”Varför måste jag förlora min mor två gånger — ena gången genom Alzheimers sjukdom och andra gången när hon dog? Hon var så änglalik.”

”Varför lät Herren vår lilla flicka dö? Hon var vår ögonsten och vi älskade henne så mycket.”

”Varför har Herren inte besvarat våra böner på det sätt vi ville?”

”Livet är inte rättvist. Vi känner några som har gjort hemska saker och ändå verkar ha allt de önskar sig eller behöver.”

Doktor Arthur Wentworth Hewitt föreslog några skäl till att både de goda och de onda får genomgå lidande: ”För det första: Jag vet inte. För det andra: Vi är kanske inte så oskyldiga som vi tror. För det tredje: … Jag tror det är för att han älskar oss så mycket mer än han älskar vår lycka. Hur kommer det sig? Ja, om vi skulle få konsekvenserna direkt av våra handlingar i det här livet, om alla goda alltid vore lyckliga, och alla de onda drabbades av olyckor (i stället för att det ofta är raka motsatsen) så skulle detta vara det mest utstuderade sätt man kan tänka sig att förstöra karaktären.”¹

President Kimball gav denna insiktsfulla förklaring:

”Om lidande och sorg och hela straffet omedelbart följde på en ond handling, skulle ingen själ upprepa en försyndelse. Om glädje och frid och belöningar ögonblickligen gavs till den som gör gott, kunde det inte finnas något ont — alla skulle göra gott, men inte för att det är rätt att göra gott. Det skulle inte finnas något prov på styrka, ingen utveckling av karaktär, ingen ökad kraft, ingen handlingsfrihet … Det skulle inte heller finnas glädje, framgång, uppståndelse, evigt liv och gudaskap.”²

Vår kärlek till Gud måste vara ren, utan själviska avsikter. Kristi rena kärlek måste vara motivet till vår hängivenhet.

Allt detta lidande skulle verkligen vara orättvist om allt slutade med döden, men det gör det inte. Livet är ingen enaktare. Det har tre akter. Vi var med i den första akten när vi i befann oss i föruttillvaron. Nu är vi i den pågående akten, som är jordelivet. Och vi får vara med i en framtida akt, när vi återvänder till Gud.³ Som Jesus lovade: ”I min Faders hus finns många rum.”⁴ Vi sändes till jordelivet för att testas och prövas. Som Herren förklarade för Abraham: ”Vi vilja pröva dem med detta för att se, om de vilja göra allt vad Herren, deras Gud, befaller dem.”⁵

Våra tidigare och nuvarande lidanden kan inte, som Paulus sade, jämföras ”med den härlighet som kommer att uppenbaras och bli vår”⁶ i evigheterna. ”Ty efter mycken bedrövelse komma välsignelserna. Fördenskull skall den dag komma, då I skolen krönas med mycken härlighet.”⁷ Så prövningar är till nytta i den meningen att de hjälper oss komma in i det celestiala riket.

En del blir bittra och förlorar hoppet eftersom de saknar tro eller kännedom om den eviga planen. Till dem hör en 1800-talsförfattare som uppnådde både framgång och välstånd med sin humor och sitt underhållande skrivsätt. Hans hustru kom från en religiös familj, och han ville kunna tro på Gud, men var inte säker på att Gud verkligen existerade. Så drabbades han av en rad förkrossande motgångar. År 1893 gjorde en landsomfattande ekonomisk kris honom mycket skuldsatt. Hans äldsta dotter dog medan han var på en föreläsningsturné. Hans hustrus hälsa försämrades och hon dog 1904. Hans yngsta dotter dog 1909. Hans egen hälsa började avta. Hans författarskap, som tidigare varit så livfullt, återspeglade nu hans bitterhet. Han blev gradvis deprimerad, cynisk och besviken, och förblev så till sin död 1910. Trots all sin begåvning saknade han den inre styrkan att handskas med motgångar och han resignerade helt enkelt inför sina motgångar.

Det beror inte så mycket på vad som händer oss, utan på hur vi handskas med det som händer oss. Det påminner mig om ett ställe i Almas bok. Efter ett långt krig ”hade många blivit förhärdade” medan ”många hade blivit saktmodiga till följd av sina lidanden”.⁸ Samma omständigheter framkallade motsatta reaktioner. Författaren som förlorade så mycket var inte i stånd att hämta kraft ur trons källa. Vi behöver alla ha ett eget förråd av tro som hjälper oss höja oss över de bekymmer som tillhör denna jordiska prövotid.

Thomas Giles, en man från Wales som blev medlem i kyrkan 1844, fick också lida mycket under sitt liv. Han var gruvarbetare, och en dag när han grävde kol i gruvan träffade ett stort kolstycke honom i huvudet och tillfogade honom ett sår som var över 20 centimeter långt. Läkaren som undersökte honom sade att med de skadorna skulle han dö inom 24 timmar. Men sedan kom äldsterna och välsignade honom. Han blev lovad att han skulle överleva, och att ”även om han aldrig skulle kunna se igen, skulle han få leva och kunna göra mycket gott i kyrkan”. Ja, broder Giles fick leva, men han var blind resten av livet. Inom en månad efter olyckan ”reste han runt i landet och utförde sina kyrkliga plikter”.

År 1856 emigrerade broder Giles och hans familj till Utah. Men innan de lämnade sitt fosterland gav de heliga i Wales honom en harpa, som han lärde sig hantera mycket skickligt. I Council Bluffs anslöt han sig till ett handkärrekompani och begav sig västerut. ”Fastän han var blind drog han en handkärra från Council Bluffs till Salt Lake City.” På vägen över prärien dog hans hustru och två barn. ”Han sörjde mycket och hans hjärta var nära att brista, men hans tro svek honom inte. Mitt under sorgen sade han detsamma som en man i forna dagar: ’Herren gav och Herren tog. Lovat vare Herrens namn!’”⁹ När han kom fram till Salt Lake City lånade president Brigham Young, som hade hört hans berättelse, honom en värdefull harpa, som han fick ha tills hans egen anlände från Wales. Broder Giles ”reste från bosättning till bosättning i Utah … och gladde människors hjärtan med sin ljuvliga musik”.¹⁰

Hur vi använder vår gudagivna handlingsfrihet förklarar varför en del saker händer i vårt liv. Några av våra val har oförutsedda följder, som kan vara bra eller dåliga. Men ofta vet vi i förväg att en del av våra val kommer att ha skadliga eller till och med farliga konsekvenser. Jag kallar dem ”medvetna val” eftersom vi vet att våra handlingar kommer att få ödesdigra följder. Till dessa medvetna val hör utomäktenskapliga förbindelser och användning av droger, alkohol och tobak. Sådana dåliga medvetna val kan hindra en person från att åka på mission eller erhålla templets välsignelser. Vi kan fatta felaktiga medvetna beslut eftersom världens lockelser förvränger verkligheten och gör oss sårbara. I umgänget på tu man hand med motsatta könet kan ett felaktigt beslut på tidigt stadium hindra oss från att senare fatta rätt beslut.

Alltså, på vilket sätt bör var och en av oss ta ställning? När vi visar vår hängivenhet mot Gud genom våra dagliga rättfärdiga gärningar, vet han var vi står. Det här livet är för oss alla en tid för sållning och förädling. Vi ställs alla inför prövningar. Enskilda medlemmar i kyrkans tidiga dagar prövades och förädlades när de måste avgöra om de hade tro nog att, liksom broder Giles, lägga sina tillhörigheter i en vagn eller i en handkärra och färdas tvärsöver de amerikanska slätterna. Några hade inte den tron. För dem som reste var ”varje steg ett steg i tro”. I vår tid går vi igenom en allt svårare tid av rening och prövning. Prövningarna är mer utstuderade eftersom gränserna mellan gott och ont håller på att brytas ner. Mycket litet tycks vara heligt i kontakterna människor emellan. I denna miljö måste vi förvissa oss om var vi står i vårt engagemang för eviga sanningar och förbund.

Vi lär mycket om hur vi bör handskas med lidanden av en man från landet Us ”som hette Job. Han var en from och rättsinnig man, som fruktade Gud och undvek det onda”.¹¹ Satan fick Herrens tillåtelse att fresta och pröva Job. Job var rik och hade sju söner och tre döttrar, men hans egendomar och barn blev alla förgjorda. Vilken inverkan hade detta på Job? Han sade om Herren: ”Han må döda mig, likväl skall jag förtrösta på honom”,¹² och ”detta skulle också bli min frälsning”.¹³ Job betygade: ”Men jag vet att min återlösare lever, och som den siste skall han träda fram över stoftet. När sedan denna min sargade hud är borta, skall jag i mitt kött skåda Gud.”¹⁴ Job litade helt och fullt på att Herren skulle ta hand om alla de andra bekymren.

Sättet att finna glädje i det här livet är att liksom Job besluta sig för att uthärda allt för Gud och hans verk. Genom att göra det får vi den oändliga, ovärderliga glädjen av att vara tillsammans med vår Frälsare i evigheterna. Som vi sjunger i en av våra välkända psalmer:

President Howard W Hunter sade en gång: ”Gud vet vad vi inte vet och ser vad vi inte ser.”¹⁶ Ingen av oss känner till Herrens visdom. Vi vet inte i förväg exakt hur han skulle kunna få oss från där vi är till dit vi behöver vara, men han ger oss riktlinjer i stora drag i vår patriarkaliska välsignelse. Vi råkar ut för många gupp, kurvor och vägskäl på den livets väg som leder till evigheterna. Det finns så mycket undervisning och tillrättavisning medan vi färdas på den vägen. Herren sade: ”Den som icke kan fördraga tuktan är icke värd mitt rike.”¹⁷ ”Ty den Herren älskar tuktar han.”¹⁸

Medan vi lever på jorden måste vi vandra i tro, och inte tvivla. När resan blir till synes outhärdlig, kan vi finna tröst i dessa Herrens ord: ”Jag har hört din bön, jag har sett dina tårar. Se, jag skall göra dig frisk.”¹⁹ En del av läkningen kan äga rum i en annan värld. Vi kanske aldrig får veta varför vissa saker händer i livet. Anledningen till en del av vårt lidande vet bara Herren.

President Brigham Young gav oss en djup insikt om att åtminstone en del av vårt lidande har ett syfte, när han sade:

”Alla intelligenta varelser som ska krönas med ära, odödlighet och eviga liv, måste genomgå varje svårt prov som bestämts för intelligenta varelser, för att kunna få sin härlighet och upphöjelse. Varje olycka som kan drabba dödliga varelser ska tillåtas att komma över ett fåtal, för att bereda dem för att åtnjuta Herrens närhet … Varje prövning och erfarenhet ni har gått igenom är nödvändig för er frälsning.”²⁰

Vi har stor anledning att hoppas. Glädjen kan bli vår om vi är villiga att offra allt för Herren. Då kan vi se fram emot den oändligt oskattbara möjligheten att övervinna alla svårigheter i det här livet. Då får vi vara hos Frälsaren för evigt och, som president Brigham Young också sade, ”se fram emot att få njuta av den härlighet och upphöjelse som Gud har berett för de trofasta”.²¹ Gud lever, Jesus är Kristus, president Gordon B Hinckley är vår profet, och detta är en tid för oss alla att bereda oss för att möta Gud. Jag vittnar om att det är så, i Jesu Kristi namn, amen.