Vandra mot hans kärleks ljus

Tidigt om vårmorgnarna, när solen tittade fram bakom bergen, började Jan och jag våra gemensamma promenader. Vi hade nyligen kallats som besökslärarpar, och vi var båda unga mödrar med växande familjer och ett krävande schema.

Jan och hennes familj var nyinflyttade i vår församling och jag var inte säker på vad vi skulle tala om. Medan vi andfådda kämpade oss uppför och nerför sluttningarna på en närbelägen bergsväg, talade vi med varandra dag efter dag.

I början var våra samtal ett lättsamt prat om våra män och barn, deras intressen och om skolorna i området. Lite i taget öppnade vi vårt hjärta för varandra, och började tala om andliga ting och utforska våra erfarenheter för att finna den sanna kärnan. Medan vi arbetade på att få kroppen i form, verkade vi också börja få själen i form. Jag älskade denna underbara ansträngning.

Jag lärde mig två oförglömliga läxor under tiden tillsammans med Jan som fortsätter att upplysa mitt sinne och fylla min själ med glädje. Den första är att oavsett omständigheterna i livet behöver vi inte frukta om vi är andligt beredda. (Se L&F 38:30.)

Långt efter att vi började ta promenader tillsammans, upptäckte jag att Jan under tidigare år hade gjort val som steg för steg tagit henne bort från kyrkan och in på en väg som hon nu beklagade. Ungefär vid tiden då vi började umgås, hade hon bestämt sig för att sätta sitt liv i ordning. I hennes hjärta fanns en längtan att förbereda sig så att hon kunde beseglas till sin make och sina barn i templet. Hos henne fanns en målmedveten längtan, som Nephi uttryckte det, ”[att] förlika sig med Kristus, inträda genom den trånga porten, vandra på den smala stigen, som leder till livet, samt fortsätta på den stigen ända till prövodagens slut.” (2 Nephi 33:9)

Ni kanske tror att när Jan väl hade bestämt sig lika uppriktigt som Lamonis far i Mormons bok, att avstå från alla sina synder för att lära känna Herren (se Alma 22:18), så skulle hennes väg bli jämnad. Så var inte fallet. Hon stod inför några av livets mest själsskakande prövningar. Jan fick veta att hon hade en hjärntumör, hennes make miste sitt arbete och sedan förlorade familjen sitt hem och sin bil.

Ändå blev Jans tro på Jesus Kristus allt starkare efter hand som hennes väg blev allt svårare. Medan vi kämpade på med våra morgonpromenader, lärde jag mig så mycket av Jan om hur hennes tro på Herren och hennes dagliga andliga förberedelse hjälpte henne att övervinna fruktan. Hon verkade förstå precis vad president Gordon B Hinckley har lärt oss: ”Vi är kloka om vi knäböjer inför vår Gud i åkallan. Han kommer att hjälpa oss. Han kommer att välsigna oss. Han kommer att trösta och bistå oss.” (Standing for Something [2000], s 178.)

Fastän Jan var mitt uppe i fruktansvärda prövningar, stod det klart för mig att hon visste att vår profets ord är sanna. Hon upphörde aldrig med sin andliga förberedelse medan hon oförskräckt gick vidare en dag i taget med en stor känsla av lugn i sitt liv. Under loppet av dessa tidiga morgontimmar tillsammans såg jag bokstavligen ”dagen gry och mörkret fly … [och] en ljusets dag … gry” (se ”Se, dagen gryr och mörkret flyr”, Psalmer, nr 1) då Jans omvändelse befriade henne från hennes synder och sedan gav henne en djup andlig insikt.

Jag frågade Jan hur hon kunde känna frid när det var ett sådant tumult i hennes liv och saker och ting rasade runt omkring henne. Jag tror att orden i en psalm bäst återger vad hon kände, och senare berättade för mig, rörande försoningens kraft i hennes liv:

Tack vare Jans orubbliga tro, gav Herrens försoning henne daglig förnyelse. Hon överlämnade sin vilja åt Herren en bön, ett skriftstudium och ett tjänandetillfälle åt gången.

Strax innan hon dog, när hon var mellan 30 och 40, var jag en av dem som samlades i templet och i stillhet gladdes när hon, hennes make och deras barn knäböjde vid altaret och beseglades för evigt.

Den andra oförglömliga läxan jag lärde mig av Jan är att när systrarna i Hjälpföreningen ser ”med blicken endast på Guds ära” (L&F 4:5) kan de få erfara rika andliga insikter och tillsammans få del av djup andlig styrka.

När Jan och jag började med våra promenader gick vi inte i samma takt. När våra hjärtan blev ”förenade i enighet och kärlek till varandra” (Mosiah 18:21) gick vi mer och mer i takt med varandra både fysiskt och andligt. Vi ingav varandra mod med våra vittnesbörd, bar varandras bördor, stärkte och tröstade varandra som Hjälpföreningens systrar alltid har gjort.

Genom min vänskap med Jan lärde jag mig vilket heligt släktskap det är som binder oss samman som hjälpföreningssystrar. Jan och jag växte, i likhet med så många av er, av vår uppgift som besökslärarpar till att bli systrar och nära vänner. Jag vittnar om att umgänget som skapas bland förbundets kvinnor i Hjälpföreningen verkligen kan upplysa, uppliva och berika livets resa, eftersom vi kan hjälpa varandra att förstå hur vi sätter Herren först i vårt hjärta och i vårt liv. Jag vet detta eftersom Jan för över tjugo år sedan hjälpte mig genom sitt sätt att leva, att komma närmare vår Frälsare. Hon uppmuntrade mig att arbeta med mer än mina egna problem, att i tacksamhet glädjas över storslagenheten i Frälsarens försoning för mina synder, att med tro se fram emot vad varje ny dag för med sig, och njuta av de djupa andliga relationer som endast finns att få genom Hjälpföreningen.

Jag tar fortfarande morgonpromenader så fort jag får en chans. Jag stannar fortfarande upp för att ta del av det vackra på denna jord och tacka min himmelske Fader för vår Frälsares, Jesu Kristi, mission. Jag tänker ofta med djup tacksamhet på den anda som Jan bidrog med på våra promenader, tack vare hennes stora önskan att känna Frälsarens återlösande kärlek. Hennes kärlek till Herren flödade då till mitt hjärta, på samma sätt som den uppgående solens strålar fortsätter att flöda över landet med ljus varje morgon.

Jag bär vittne om vår Frälsare, som sade om sig själv: ”Se, jag är Jesus Kristus, Guds Son. Jag är världens liv och ljus.” (L&F 11:28) Systrar, jag vet att genom att dagligen förbereda oss, ett steg i taget, kan vi alla, liksom Jan, gå framåt utan att frukta, finna vår väg till honom medan vi själva erfar välsignelserna av hans oändliga försoning. Jag vet att en av de gudomliga välsignelserna med Hjälpföreningen är vårt umgänge med kvinnor som också bär vittne om vår Herre. Min bön är att vi alltid ska vandra sida vid sida mot ljuset från hans återlösande kärlek. I Jesu Kristi namn, amen.