Tro och nycklar

I ett kapell långt från Salt Lake City, på en plats som sällan besöks av en medlem i de tolvs kvorum, kom en far fram till mig. Han ledde sin lille son vid handen. När de nådde fram till mig, såg han ner på pojken, nämnde honom vid namn och sade i det han nickade mot mig: ”Det här är en apostel.” Jag hörde på faderns röst att han hoppades sonen kunde förnimma att han inte bara träffade en framstående besökare. Han hoppades att hans son skulle fyllas med övertygelsen att prästadömets nycklar fanns på jorden i Herrens kyrka. Hans son kommer gång på gång att behöva den övertygelsen. Han behöver den när han öppnar ett brev från någon framtida profet som han aldrig har sett, med en kallelse att gå ut som missionär. Han behöver den när han begraver ett barn, en hustru eller en förälder. Han behöver den för att få mod att följa uppmaningen att tjäna. Han behöver den för att få den tröst som kommer av att förlita sig på beseglingsmakten som binder för all evighet.

Missionärer kommer idag i samma avsikt att inbjuda undersökare att träffa en biskop eller grenspresident. De hoppas att undersökarna ska känna mycket mer än att de träffar en trevlig man eller till och med en framstående man. De kommer att be att undersökarna får en övertygelse om att denne till synes alldaglige man innehar prästadömets nycklar i Herrens kyrka. Undersökarna behöver den övertygelsen när de går ner i dopets vatten. De behöver den när de betalar tionde. De behöver den övertygelsen när biskopen inspireras att kalla dem till ett ämbete. De behöver den när de ser honom presidera under sakramentsmötet och när han undervisar dem om evangeliet för att ge dem näring.

Och därför vill missionärer och fäder, och alla vi som tjänar andra i den sanna kyrkan, hjälpa dem vi älskar att få ett bestående vittnesbörd om att prästadömets nycklar innehas av Herrens tjänare i hans kyrka. Jag talar idag för att uppmuntra alla som arbetar på att ingjuta och stärka detta vittnesbörd.

Det är till hjälp att inse vissa saker. För det första: Gud erbjuder ihärdigt och generöst sina barn de välsignelser som kommer av prästadömets makt. För det andra: hans barn måste själva välja att uppfylla villkoren för och ta emot dessa välsignelser. Och för det tredje: Satan, rättfärdighetens fiende, har från begynnelsen försökt underminera den tro som behövs för att få de välsignelser som möjliggörs genom prästadömets kraft.

Jag lärde mig om dessa realiteter av en klok lärare för nästan tjugofem år sedan. Jag höll ett tal i en antik amfiteater i Efesus. Skarpt solljus lyste upp platsen där aposteln Paulus hade stått och predikat. Mitt ämne var Paulus, aposteln kallad av Gud.

Hundratals sista dagars heliga hade samlats där. De satt på samma stenbänkar som efesierna satt på för mer än ett tusen år sedan. Bland dem fanns två levande apostlar, äldste Mark E Petersen och äldste James E Faust.

Som ni kan förstå hade jag förberett mig noggrant. Jag hade läst Apostlagärningarna och både Paulus brev och hans medapostlars brev. Jag hade läst och begrundat Paulus brev till efesierna.

Jag gjorde mitt bästa för att hedra Paulus och hans ämbete. Efter talet var det många som uttryckte sig vänligt om mitt tal. Båda de levande apostlarna var mycket generösa med sina lovord. Men senare tog äldste Faust mig åt sidan och leende och mjukt sade han: ”Det var ett bra tal. Men du utelämnade det viktigaste du kunde ha sagt.”

Jag frågade honom vad det var. Flera veckor senare gick han med på att berätta det. Hans svar har fortsatt att undervisa mig ända sedan dess.

Han sade att jag kunde ha berättat för folket att om de heliga som lyssnade på Paulus ägt ett vittnesbörd om värdet och kraften i nycklarna han innehade, hade apostlarna kanske inte tagits bort från jorden.

Det fick mig att gå tillbaka till Paulus brev till efesierna. Jag såg att Paulus ville att folket skulle inse hur prästadömets kedja av nycklar sträckte sig från Herren och genom hans apostlar till dem, medlemmarna i Herrens kyrka. Paulus försökte bygga ett vittnesbörd om dessa nycklar.

Paulus vittnade för efesierna att Kristus var sin kyrkas överhuvud. Och han lärde dem att Frälsaren hade byggt sin kyrka på en grundval av apostlar och profeter, som innehar prästadömets alla nycklar.

Trots klarheten och kraften i hans undervisning och föredöme, visste Paulus att ett avfall skulle ske. Han visste att apostlarna och profeterna skulle tas bort från jorden. Och han visste att de en framtida storslagen dag skulle återställas. Han skrev till efesierna om vad Herren skulle göra den dagen: ”[Om] den plan som skulle genomföras när tiden var fullbordad: att i Kristus sammanfatta allt i himlen och på jorden. ”¹

Paulus såg fram emot profeten Joseph Smiths verksamhet, när himlarna återigen skulle öppnas. Det skedde. Johannes Döparen kom och återgav Arons prästadöme och nycklarna till betjäning av änglar och dop genom nedsänkning till syndernas förlåtelse.

Forntida apostlar och profeter återvände till jorden och förlänade Joseph nycklarna som de innehade i jordelivet. Jordiska män ordinerades till det heliga apostlaskapet i februari 1835. Prästadömets nycklar gavs till de tolv i slutet av mars 1844.

Profeten Joseph Smith visste att han snart skulle dö. Han visste att prästadömets dyrbara nycklar och apostlaskapet inte fick och inte skulle tas bort igen.

En av apostlarna, Wilford Woodruff, gav oss följande redogörelse för vad som hände i Nauvoo när profeten talade till de tolv:

”Vid det tillfället reste sig profeten Joseph och sade till oss: ’Bröder, jag har önskat leva för att se detta tempel byggt. Jag kommer inte att leva så länge, men det gör ni. Jag har beseglat på era huvuden alla Guds rikes nycklar. Jag har beseglat på er varje nyckel, makt, princip som himlens Gud uppenbarat för mig. Och vart jag än går och vad jag än gör, så vilar riket på er.’”²

Varje profet som efterträdde Joseph, från Brigham Young till president Hinckley, har innehaft och utövat dessa nycklar och har innehaft det heliga apostlaskapet.

Men liksom på Paulus tid krävs det av oss att vi har tro på kraften i prästadömets nycklar. Vi måste veta genom inspiration att prästadömets nycklar innehas av dem som leder och tjänar oss. Till detta krävs Andens vittnesbörd.

Och om detta ska ske måste vi ha ett vittnesbörd om att Jesus är Kristus och att han lever och leder sin kyrka. Vi måste också personligen veta att Herren återställde sin kyrka och prästadömets nycklar genom profeten Joseph Smith. Och vi måste få en försäkran genom den Helige Anden, ofta upprepad, att dessa nycklar utan avbrott förlänats till den levande profeten och att Herren välsignar och leder sitt folk genom prästadömets nycklars linje som sträcker sig ner genom presidenter för stavar och distrikt och genom biskopar och grenspresidenter till oss, var vi än är och hur långt borta vi än befinner oss från profeten och apostlarna.

Detta är ingen lätt sak idag. Det var inte lätt på Paulus tid. Det har alltid varit svårt att i ofullkomliga människor känna igen Guds bemyndigade tjänare. Det var säkert många som tyckte att Paulus var en alldaglig man. Somliga ansåg Joseph Smiths glada humör vara opassande för vad de förväntade sig av en Guds profet.

Satan försöker alltid påverka Guds heliga för att underminera deras tro på prästadömets nycklar. Ett sätt han gör det på är att dra fram det mänskliga hos dem som innehar dem. Han kan på så sätt försvaga vårt vittnesbörd och klippa av nycklarnas linje genom vilken Herren binder oss vid honom och tar oss och våra familjer hem till sig och till vår himmelske Fader.

Satan lyckades underminera vittnesbördet hos män som tillsammans med Joseph Smith hade sett in i himlarna och hört änglars röster. Det deras fysiska ögon och öron förvisso sett och hört räckte inte till när de inte längre kunde känna sitt vittnesbörd om att prästadömets nycklar fortfarande fanns hos Joseph.

Det är en klar och tydlig varning till oss alla. Om vi letar efter svagheter hos människor så hittar vi dem alltid. När vi koncentrerar oss på att hitta brister hos dem som innehar prästadömets nycklar sätter vi oss själva i fara. När vi talar med eller skriver till andra om sådana svagheter sätter vi dem i fara.

Vi lever i en värld där felfinneri verkar vara den mest populära brutala sporten. Det har länge varit grunden till taktiken i politiska kampanjer. Det är temat i de flesta teveprogram runt om i världen. Det säljer bra i dagstidningarna. Närhelst vi träffar någon kan vår första, nästan omedvetna, reaktion vara att leta efter ofullkomligheter.

För att vi ska hålla oss fast förankrade i Herrens kyrka kan och måste vi lära oss att se Herrens kraft hos dem som han kallat. Vi måste leva så att vi har den Helige Andens sällskap. Och vi måste be om att den Helige Anden ska hjälpa oss veta att männen som leder oss innehar denna kraft. Vad gäller mig själv besvaras sådana böner oftast när jag är fullt engagerad i Herrens tjänst.

Det hände efter en katastrof. En dammvall i Idaho gav efter en junidag. Samhällena nedanför översvämmades av en vägg med vatten. Tusentals människor, de flesta sista dagars heliga, flydde från sina hem för att sätta sig i säkerhet.

Jag var där när folket stod inför det hemska arbetet att rensa upp efter katastrofen. Jag såg hur stavspresidenten samlade biskoparna för att leda folket. På den tiden var vi avstängda från någon tillsyn utifrån. Jag var på de lokala ledarnas möte när en chef från det federala katastroforganet anlände.

Han försökte ta över mötet. Med stort eftertryck började han räkna upp saker som behövde göras. Efter varje sak han räknade upp sade stavspresidenten, som satt nära honom, lugnt: ”Vi har redan gjort det.” När det hade pågått i fem eller tio minuter tystnade den federala ämbetsmannen och han satte sig ner. Han lyssnade tyst under det att stavspresidenten fick rapporter från biskoparna och gav instruktioner.

Den federala ämbetsmannen kom tidigt till dagens nästa möte. Han satte sig i bakre delen av rummet. Stavspresidenten inledde mötet. Han fick fler rapporter och han gav instruktioner. Efter några minuter frågade den federala ämbetsmannen som kommit med sin stora organisations myndighet och alla resurser: ”President Ricks, vad vill du att vi ska göra?”

Han kände stavspresidentens myndighet. Jag såg mer. Jag kände hans nycklar och tron som släpper loss kraften i dem.

Det hände igen när en man och hustru kom till staden precis efter katastrofen. De begav sig inte till sitt hus. De gick först för att hitta biskopen. Han var övertäckt med lera och arbetade med medlemmarna för att rensa upp gyttjan i medlemmarnas hem. De frågade vad han ville att de skulle göra.

De började arbeta. Mycket senare tog de ledigt några minuter för att ta reda på hur deras eget hus såg ut. Det fanns inte längre. Så de kom tillbaka för att arbeta varhelst biskopen ville att de skulle hjälpa till. De visste var de skulle gå för att få Herrens vägledning och för att kunna tjäna i hans kyrka.

Jag lärde mig då som jag lärt mig sedan dess hur Sions stavar kan bli trygga platser. De blev som en stor familj, förenade och till hjälp för varandra. Det sker genom enkel tro.

De döps och tar emot den Helige Anden genom tro. När de fortsätter att hålla buden är den gåvan alltid deras. De kan känna andliga ting. Det blir lättare för dem att se Guds kraft hos de enkla människor som Gud kallar att tjäna och leda. Hjärtan mjukas upp. Främlingar blir medborgare i Herrens rike, förenade genom kärlekens band.

Detta lyckliga tillstånd kan inte bestå utan att vår tro ständigt förnyas. Biskopen vi älskar kommer att avlösas liksom stavspresidenten. Apostlarna vi följer i tro kommer att tas hem till den Gud som kallat dem.

Med dessa ständiga förändringar ges vi en stor möjlighet. Vi kan handla så att vi uppfyller kraven för uppenbarelse som låter oss veta att nycklarna förts vidare av Gud från en person till en annan. Vi kan söka efter att få den upplevelsen om och om igen. Och vi måste göra det för att få de välsignelser Gud har i beredskap för oss och som han vill att vi ger till andra.

Svaret på era böner blir nog inte lika dramatiskt som när Brigham Young under ett tal sågs likna martyrprofeten Joseph. Men ni kan få lika säkra svar. Och med denna andliga försäkran följer frid och kraft. Ni kommer återigen att få veta att detta är Herrens sanna och levande kyrka, att han leder den genom sina ordinerade tjänare och att han älskar oss.

Om tillräckligt många av oss utövar den tron och får denna försäkran, kommer Gud att lyfta dem som leder oss och sålunda välsigna oss och våra familjer. Vi blir då som Paulus ville att de han tjänade skulle bli: ”Uppbyggda på apostlarnas och profeternas grund, där hörnstenen är Jesus Kristus själv.”³

Jag vittnar om, jag vet, att Jesus Kristus är vår Frälsare och att han lever. Jag vet att han är klippan på vilken denna, hans sanna kyrka, vilar. I Jesu Kristi namn, amen.